Evangelium för oss som inte förstår

Vi har haft två till bredden ångestfyllda veckor i folkhögskolan. Jag och säkert många med mig känner att skolarbetet, Motala men kanske framför allt bristen på självinsikt står en upp i halsen. De enda gångerna vi lever upp är när snusdosor flyger i luften eller glider på redaktionsbord och träffar härligt ömmande knogar. Vi blir som barn på eftermiddagarna. Läser pop-quiz-frågor från 1990 och svarar Marvin Gaye eller Pink floyd på alla frågor. Plötsligt blir jag redaktionssekretare för att ingen annan vill. Jag hade planerat att säga att jag är det sämsta ledarämnet norr om Sahara men i stället tog jag taktpinnen, dämpade en dosa på bakdelen och klev in i datasalen för att skriva ett av mina numera sällsynta blogginlägg. Det är inte skolans fel att det är så här. Inte mina klasskamrater heller. Ansvaret för mitt eget liv ligger i mina egna händer och jag är egentligen inte ledsen över att det inte stundar någon framtida utopisk inkomstinbringande karriär inom räckhåll. Jag är bara ledsen över det mörker som jag famlar i. Jag börjar komma under fund med vad vi är. Vi, jackass-generationen som på något vis har genomskådat meningen med vår roll i samhället. Vi skiter i hur mycket pengar vi får in på kontot, skiter i att upprätthålla någon slags heder i form av att vara duktiga och det finns inget inneboende ljus av barmhärtighet eller empati i oss som skulle innebära att vi ville arbeta pro bono. Vi får våra kickar av att leka. Och egentligen behöver vi knappt göra något annat. Problemet är att vi till stor del har glömt bort hur man gör när man leker. Ibland uppstår situationer där ljusglimtarna kommer fram. Vi hittar "det" med en liten boll i korridoren. Vi spelar "slapshot" på lokaltdningen mitt i:s hemsida unisont i datasalen och berättar om hur det går. Vi skrattar åt hutlöst roliga skämt. Vi är nästan där. Men aldrig riktigt. I väntan på förlösning.

Låtar som handlar om allt:

Sinead O'connor-the last day of our acquaintance
Bright eyes-Take it easy(love nothing)
Nick Drake-From the morning
Tomas Andersson Wij-Tommy och hans mamma
Counting crows-High life
Bring your own knife-The truth

Don´t get any big ideas

Jag är en fighter, tänker jag när jag sitter på bussen. Jag ger inte upp. idag ringer jag ringer jag ringer jag gör bort mig, gör bort mig, you go to hell for what your dirty mind is thinking, jag ska försöka försöka försöka men så sitter jag här lyssnar och now that you've found it, it´s gone, now that you feel it, you don't.

Jag är nog ingen fighter. Jag vill bara lyssna på radiohead och sakta tyna bort. I alla fall en stund. Börja jobba på mack, som jag och Kalle pratat om, det vore kanske upplyftande. Befinna sig in charge. Diskutera vindrutetorkare, oktanhalter i bensin och sälja korvar med bröd. Myspys.

En morgondröm

Klockan 07.33 kliver jag som vanligt på den vitröda bussen. Ett tunt snötäcke har lagt sig över den krokvägade studentstaden. Jag slår mig ner på en fönsterplats och låter den stora landsvägsbussen föra mig ut på de smala vägarna i väster. Med små hörlurar i öronen låter jag ögonen sjunka ihop och hasar ned på sätet. Det tar inte lång tid att somna i gryningsmörkret.
Det är så behagligt att sluta ögonen och försvinna i det rödsvarta landskapet under ögonlocken. Små tågvagnar flyger upp och ner över små spår och en apa ropar någonting. En liten grön varelse med spetsiga öron svingar ett svärd och utstöter små stön medan den flyttar på stenar. Någon sover hopkrupen i en soffa med ett täcke omkring sig. Jag skrattar. Någon speglar sig med en stor svart jacka och vrider sig och vänder. Plötsligt känner jag hur någonting lättar i mitt hjärta. Det kännssom om jag lyfter. Det känns som om hela bussen lyfter och svävar ut över de öppna fälten vid Kristbergs kyrka.
Lilleberg! Storeberg! Jag hoppas att platserna jag alltid drömmer om på vägen till skolan ska vara precis så underbara som jag hoppats. Lilleberg med den röda stugan på den lilla gräsbeklädda kullen, som reser sig mitt i urskogen som ett glatt torp i Lönneberga, och Storeberga med sina bruksfester och skördelag, dit alla kommer och utför dagsverken och i utbyte får en kagge mjöd.
När jag öppnar ögonen har bussen landat igen, och tagit sig in i de gråa industriområdena vid Myntgatan. Jag kliver av bussen vid Verkstadstorget och drömmer att solen bakom verkstadstaken en dag ska skina över en annan verklighet än den bistra.

Vy från en luftstuga

Jag tänkte att vi skulle bo där. Slå oss till ro. Vara tysta men ändå le. Då och då skulle jag vara borta på affärsresor och sen komma hem med små eller ibland stora presenter. Det skulle vara vackert. Men du tål nog inte mig och jag är dålig på affärer. Det hela skulle sluta i obetalda amorteringar och linkande får och skogen runt stugan skulle omringas av leriga cykelbanor med onyktra studenter i bruna overaller. Det skulle uppdagas att mina affärsresor i själva verket var olämpliga dryckesvanor på bjudningar i små lägenheter inte fullt så långt borta. Kanske i Norrköping. Eller Linghem.

Jag stannar i min säng och tittar på dåliga teveprogram tills något kommer om Norman Mailer. Han har stora öron och verkar intelligent på ett bruks-vis. Jag känner mig inte värdig och zappar till MTV. Where is my mind?

Charles vänner, middag för åtta och ännu ett Heroesmaraton.

En hel märklig helg sammantaget. Spelade alias hos Johan A och ansträngde mig för att inte vara den sämsta förloraren.

Åt middag hos D och försökte förtränga hur jag gjorde bort mig vid gitarren och glömde att inte bara den som var bredvid var grymmare än mig utan att kille nummer tre var "killen" och studiomusiker på riktigt. Han "la musik" som levebröd och det hade jag glömt bort. Med darrande fingrar la jag ner gitarren och ville dränka mig i alkohol men jag hade bara en öl och en knappt halvtom vinare kvar så det räckte inte så långt. Slutligen kapitulerade jag och började dunka rysk vodka ur handtrallaren som jag hade med mig i innerfickan på jackan.

Gick till sängs tidigt men vi väcktes runt fyra av att grannarna under hade bestämt sig för att lyssna på Foo fighters senaste och Avril Lavigne på maxvolym, unisont skrikandes "Efterfest!" och "uuuuööööh!" på balkongen. Det var den typen av grannar man INTE går in och klagar på, för då plockar de upp basebollträn och manglar dyngan ur en.

Så en söndag med fyra avsnitt Heroes, allt för att komma ikapp David som ligger före i kronologin. Mölade i mig en capriciossa som smakade tortellini(!) och nu mår jag sådär. Har haft oflyt med mina senaste pizzor. Den förra smakade flygande jakob...Mjäk...

Ny kunskap

Någon säger att ett land i Afrika tillhör tredje världen.
- Vad är andra världen? Frågar jag Viktor.
- Västvärlden, säger han.
- Vad är första världen då?
- Romarriket.

Tänk inte, diska bara.

If you want to experience fear, think of the future.

If you want to experience shame and guilt, think of the past.

Just focus on the dishes in front of you."

-Byron Katie

Dressed for success

Jag har kört en hel del Volvo 740 numera, med M i passagerarsätet och Roxette i stereon. Mörka och smala men väldigt fina vägar i västra småland och helljus/halvljus-knäppande med vänsterhandens fingrar. Ibland glömde jag. Körde genom Smålandsstenar eller Svenljunga med helljuset på. M sa ingenting. Bara höll sig för skratt tills det inte gick längre. Men köra det kunde jag i alla fall. Brummade på i nittio och aktade mig för ägar och möss.

Vi är tillbaka i skolan och jag har en väldigt otight vecka. Varannan dag har jag både skola och jobb och varannan dag typ ingenting. Det är som ett intervall-liv. Grejen är att det inte spelar någon roll, för M är inte här så jag kan gärna slita lite ont.

Det är sjukt kallt och grått ute. Inte som i Hylte. Där strålade solen över får, hästar och små tossiga hundar.

Är rätt glad över att upptäcka att andra också är lyckliga. Skönt att inte vara ensam.

Om flygrädsla.

Det är klart man blir lite skraj när det dundrar och dunkar och kränger. Man ser sig omkring och tänker: Jag är i en liten cylinder på 10*2*1,5 meter och några 1000 meter upp i luften. Att vi rör oss som en vante i vinden kanske inte är helt hundra. Handsvetten dryper. Men man kommer fram. Trots att man tänkt flera gånger på vad man skulle göra den där sista halvminuten när man vet att man kommer störta.

Jag tog av mig skorna och gick in i skogen, jag kände mig förlorad och vunnen för varje steg jag tog.

Det är inte helt lätt att översätta texter alltid. Men rätt kul. Idag spelade vi upp våra radioteatrar. Dom blev helt okej faktiskt. Jag garvade rätt hårt åt en del i den andra gruppens bidrag. Fan vad roliga dom var.

Var på örat och platå igår. Själva skämtet att man är på Örat gör att man alltid dricker sig full när man är där. Tar åtminstone tre kalla och avslutar med en jäger. Den första ölen jag beställde in var en belgisk Duvel. 8,5%. Sjukt stark men ändå god. Kall och smakrik. Sen bjöd Davids kompis Karin på vit rom och sprite. Rätt gott faktiskt. Platå var däremot helt värdelöst. Ärligt talat har jag aldrig gillat stället. Snobbiga tjejer och töntiga killar. Det är bara ett kaos. Ingen pratar med någon utan alla bara garvar åt ingenting eller spanar på varandra eller tittar bort/ner iamarken/dansar/dansar/dansar utan passion/dansar.

Att sedan vakna med huvudvärk omrking nio innan klockan ringer och ändå inte gå upp är värt att minnas så man inte gör om det. Hör ni det nu: Jag ska inte dricka nåt i helgen. Inte ikväll i alla fall. Usch.

Du har lagt en fin lapp i min bok och jag vet inte om du vet hur fint det känns.

Va?
Har jag två bokmärken?
På sidan 118 ligger inte bara en utriven del med några siffror ur helgtrafiken till Tjällmo utan även en liten lapp. En liten fin lapp.

Vi skapar drömmen av det som högstadiet skulle vara. En tid då man gömmer sig för pöbeln, som bara är ute efter att synas men inte sticka ut. Vi sitter liksom ensamma vid ribbstolarna sent på eftermiddagen efter gymnastiken och bara ler åt varandra. Det tar alltid lite tid för mig att verkligen förstå. Ungefär så här lång tid. En snöflinga mot min kind. En vinglande kram när vi är på väg till örat och du är på örat. En lapp i min bok.

En helg i Uppsala, upptäckten av two gallants, och tre, eller ja, fyra, riktigt gallanta vänner

En åker longboard, är sockersöt med blont skägg och pratar öppet om sitt kraschade förhållande som förföljer honom.
En tar emot oss i en stökig kreativ lägenhet och bjuder på en spontan proteinrik middag.
En fyller kvällen med minnesvärda citat som "Jag kan visst fisa", "Det är kränkande att ni målat nån penis på min kind" och massa andra och däckar på utestället i en soffa som alla passerar garvande på väg till toaletten.
En är så full att han inte orkar komma för han har druckit en sjuttis dagen efter ett färjefylleslag, men dagen efter kommer han och är precis lika skön som vanligt.

Homoerotiskt javisst, men en sån här helg är nog nästan alltid precis vad jag behöver. Så jävla gött det är att sova fyra killar i en liten sovalkov på fyra kvadrat och vakna precis där festen aldrig slutar. Tillsammans. Det är som fotboll i en villaträdgård på vintern med ålderskillnader på femtiotals år oc alla bara garvar. Vi ÄR Tillsammans. Fast på riktigt.

"Det är i princip oväsentligt, för alla går för seger"

Karle-filmen blev en succé. Briljant. Scenerna med intervjuerna är klockrena och några av matchsekvensera obetalbara. Som prodass är jag dessutom delaktig i distributionen och sitter med trumf i hand. Rättigheterna.

Det heter kanske trumf på hand.

"Nu känns det gött va Körka?"

Värmländska är en skön dialekt. Det och dalmål ligger nog i topp just nu på min dialekt-lista. Nyköping har sjunkit. Eskilstuna har faktiskt blivit en bubblare. Småländskan omkring Gislaved är för obegriplig men ligger kvar i mittenskiktet. Oskarshamn ligger illa till. Områden i och kring Göteborg ligger oväntat högt faktiskt. Medan Stockholmskan är hopplöst ute. Fullständigt hopplöst ute.

Doktor Kosmos och Kajsa Grytt -på lektionen

Najs med lite musik och analys av texter. Mindre najs att jag måste ringa ett jobbigt samtal till en instutition. Blev på danshumör när jag joggade loss bonito-huvudet till Kosmos låt "Var kom hon ifrån" på lektionen. Men ikväll borde vara en saligt lugn kväll. Imorgon är det dags. Lagfest.

Plötsligt utmynnar frukostrasten i årets mest givande diskussion, det snöar i dalarna och dom beskriver mig känns det som

Vi sitter där. 1,2,3,4. I en kvadrat. I varsitt hörn. Hon säger att hon aldrig blir riktigt nöjd. Att det är en välsignelse, men samtidigt också jobbigt. Hon har tvångstankar. Han säger att han förstår, men att han tror att det kan vara negativt. Nummer tre är tyst, men bidrar med sin lantliga energi till att medverka med lugnet ändå. Det är väl inget speciellt egentligen. Bara att det är någonting i luften. Att jag inte är rädd. Jag säger inte så mycket. Men det känns som om jag får säga precis vad jag vill. En innersta hemlighet. Jag skulle inte behöva vara rädd. De skulle inte hånskratta. Grymt coolt. Någon slags fyrenighet efter morgonteet. Eller kanske bara som 4 sa: "Det här är nog bara effekten av dålig sömn." Fast bra dålig sömn tillägger jag. Hallelujah moment. Shit. Vi är här. Just nu är vi här. Men var är vi?

Jag kanske hade malaria

Haha. Jag var ute igår, men jag kom ändå upp till tidiga bussen i morse. Jag måste ha vaknat rätt i sömncykeln. Plötsligt var jag klarvaken, drack en algdrink och klev ut i kylan till busskuren. Det sedvanliga halvspringet för att hinna med bussen ursäktas. HG var fullt av tyskar och spanjorer igår. Jag, David och Daggen var väldigt svenska. Drack öl för femton kronor och förundrades.

Plötsligt förstår jag inte

För det första: Vad är att äta kakan och ha den kvar? Kan man göra allt utan att vara det minsta ihop. Nu pratar jag inte om mig själv.

För det andra: Jag börjar känna att det känns bra men jag måste lägga i en högre växel, samtidigt som jag borde varva ner. Jag stressar upp mig som vanligt antar jag och tycker att jag gör fel även om jag gör rätt. Det är avancerat. Eller inte. Mörka moln tornar inte upp sig, inte alls, jag är rädd för något helt annat än förut. Rädd för den där masken man tar på sig. Jag erkänner: Jag behöver hävda mig, med ett ord. jag är ingenting om jag inte hävdar mig, så känns det. Det här är psykologi, plötsligt blev allt psykologi. Kanske för att jag gjorde två snygga mål och det räckte inte, ungefär. Kanske för att jag känner att jag inte är rolig även fast jag inte är orolig. Prestationsångest. För allt. Idag pratade jag i skolan, precis som vanligt, och allt jag säger kommer ut fel, jag bara pladdrar. Jag vill inte pladdra längre. Jag är trött på det. "Have you seen the wisdom of the silence?". För jag kan inte höra den, bara se den. Jag vill känna den.

Augusti var inte nog. Bara månen, solen och stjärnorna. Och det varade i sekunder. Jag var inte där och jag är inte här. Kalla det en paus, förvirrade tankar efter två öl, eller ensamhet.

Kort sagt: Visst, det är sant. Jag är kär. Jag är kär men just nu är jag inte här. Jag vill att du svimmar framför mig. Nu. Annars räcker jag inte.


Och snälla, om någon läser det här, ta det inte på så stort allvar.

Måndagskväll och minusgrader

Ljuset var lite för starkt
och det gjorde ont i ryggen
sen kom jag tillbaka
släckte i taket
tände en mindre lampa
la mig på rygg
och berättade på något sätt allt
om hur rädd jag egentligen var
och hon förklarade hur nöjd
hon kunde vara med ett IG
för att hon var bra på någonting

det är samma lika, skrattade jag
jag kände igen mig eftersom jag inte kände igen mig
jag brukade gråta över ett halvt fel
över hundrafem och en halv av hundrasex

hon har fattat allt tänkte jag
hon behöver inte rimma
inte ens säga något
jävlar vad vackert
när ska jag?
när ska jag när ska jag när ska jag
ta av mig mina solglasögon
och bländas?

sen somnade vi först av alla studenter i hela måndagsstaden.

The rivers Oum

Hej! Jag har inte internet hemma just nu. Så jag försöker att inte vara hemma alls. Det är inget där som drar längre. Usch.

Did you know that the wind when it blows it is older than Rome and all of our sorrow?

Jag försöker minnas citat.
Jag blir irriterad på mig själv för att jag inte minns så många. Nästan inga alls. Att jag inte säger så mycket vettigt själv kan jag förlika mig med, men då kan jag väl i alla fall minnas något vettigt som någon annan sagt. Briljera lite. Fast det har aldrig varit min grej. Kasst närminne. Bryr jag mig egentligen? Har jag nickat för många bollar? Min upprättelse har alltid varit att nicka på bollar. Dom kallade mig Nicke-Gosse när jag var liten. Haha. Coolt namn. Ghetto.
Vi ska ha radio snart. Den uppskjutna sändningen. Den osagda sanningen. Om hur killar firar i duschen.

Everything must belong somewhere, I know that now, that's why I'm staying here

Jag och Victor gick till Östenssons och solen sken. Men han hade mössa på sig. Det får vara hur varmt det vill, oss lurar ni inte. Snart är vintern här. Findus färdiga maträtter är inte så dumma ändå. Man blir ju aldrig så där obehagligt mätt som hemma. Och man vet vad man får. 375 gram frysta morötter, potatis, biff och sås. Kvalité.

If you hate the taste of wine, why do you drink it til your blind?

Man pratar ofta om vita helger på söndagar. Att nästa helg ska bli en vit helg. Det blir sällan så. Vita lediga dagar blir man rastlös och går tidigt till sängs. Det är bra att vi människor är tvungna att sysselsätta oss för att klara oss, alltså rent ekonomiskt. För vi skulle bli snurriga annars. Rastlösa. Ständigt oförlösta. Eller alkisar.

Han har vänt mina stövlar mot mig

Så sjukt snygg mening! He has turned my boots against me! Jag har nog bara niotusen ord kvar nu innan jag "outar" mitt statement! Jag hoppas ingen vänder mina stövlar mot mig fast det är ingen risk för jag har inga.

Skolan är ett måste och faktiskt helt okej om man bortser lite från en del grejer. Det måste man göra. Fokusera på det positiva. Hitta en god magkänsla. Ta en artikel i taget. Det är det vi gör. Skriver artiklar. Dag ut och dag in. Det är svårt, för man är väldigt fri. Jag brukade sträva efter friheten, men nu är den långt ifrån fängslande. Alltså, med fri menar jag att man lägger upp allt själv och det går ju att göra på så många sätt. Mitt gissel är långa meninger. Jag skriver sjukt långa meningar. Så nu använder jag min blogg till att lära mig sortera bort småord och korta ner meningar och bara skriva. Vad ska komma först? Vad är viktigt? Vinkeln? Det finns en uppsjö av frågor att ställa sig själv när man fått svar på de riktiga frågorna. Då kommer de viktiga frågorna och det är viktigt att du ställde de riktigt viktiga frågorna när du fick tag på rätt person vid rätt tillfälle.

Ibland skrattar jag högt av till synes ingenting. Åttatusen. Hahahahahahahahahaha...


Sa jag förresten ord så menar jag tecken. En sann tidningsjournalist räknar tecken, inte ord.

Är det inte kallt den 21 november?

Fred vill att jag ska se Sverige-Lettland 21 november. Är det inte sjukt kallt för att stå och se på fotboll då? Typ på med Sverige-overall, mössa, vantar och fårskinnsfäll till stolen. Mysigt iåförsig.

Jag har lite magknip. Det här är sista veckan på fotbollssäsongen. Inga mer träningar. Jag måste fixa alternativ träning som är kul. Förslag mottages tacksamt. Kälkhockey? Ostbågsmaraton? Länsstyrelsen tur och retur?

Med en kudde på huvudet.

Jag vaknade, hann med bussen och lyckades övertyga lärare Stefan om att min artikel åtminstone var en artikel och han sågade mig inte längs fotknölarna. Han gör väl sällan det, men han verkade faktiskt lite uppriktigt engagerad å mina vägnar. Gott så. Att jag dessutom lyssnar på en låt med mig själv i telefonen känns kanske lite Egon. Men ibland behövar man berömma sig själv. Vad bra jag är idag! Tack!

Skriv, skriv, skriv säger Bakhtari och Polvall och alla dom andra

Och? Det blir mest och och och och men ändå.... radbrytningarna gör det snyggt i alla fall brukar jag tänka. Håll nere meningarna. Håll garden uppe. Rapportera allt. Jsut nu har jag missat en buss genom att sitta kvar vid datorn och inte göra det jag ska. Jag vill hem och sova men jag måste göra klart något om försurningen. Jag skriver om försurningen och har sura uppstötningar. Haha. Skog och mark får högre PH-värde än optimalt och fisken mår dåligt eftersom mineralerna försvinner och allt blir giftigt. Ja gbrukade få en kick av att må giftigt minns jag. Av att gå förbi energireserverna av att tänka (!), det är sant, jag liksom mådde bra av att må dåligt för då visste man vad bra var sen när det var det igen. Delfiner. Tack och ajöss för fisken. Jag är snurrig.

Alltså, jag mår bra, det är viktigt att poängtera

Jag sticker inte under stol med en sak:
Det går bra nu. Dimman framför ögonlocken och de osammanhängande orden är till största delen ett resultat av en skaplig bläcka i Lördags och en söndag med jobb plus en natt med för lite sömn. Jag bryr mig inte om att fånga fjärilarna av lycka som fladdrar omkring mitt framför mig. Jag väntar tills jag riktigt behöver. Eller tills de är ännu fler. Nu vill jag minnas, minnas och hålla mig borta från allt som gör att jag glömmer.

Varför skriver jag veckodagar med stor bokstav? Är jag tysk?

Om föreställningen om liv

Jag har ingen teori:
Basen av min vetenskap grundar sig inte i vare sig Hobbes, Platons eller Skywalkers filosofier. Jag är ledsen lite grann för jag känner att jag inte ens kan citera. Jag skulle må bättre om jag kunde minnas lite citat i alla fall. Sånt som är roligt. Eller smart.

Jag har ingen vilja:
Grunden till all form av försörjning måste ha en bas i A: Pengasug B: Någon slags ambition eller C: Överlevnadsinstinkt.
Jag saknar endera. Därmed inte sagt att jag är uppgiven. Snarare krass. Lite förströdd.

Jag bryr mig inte:
Allt det här spelar mindre roll nu eftersom det blivit mörkare men samtidigt ljusare. I väntan på ett svar hoppas jag kunna hålla mig tillräckligt tyst för att inte verka desperat. (Man kan lockas att tro att man är DÄR fast man egentligen inte riktigt är det. Det hela är egentligen mycket enkelt. Just därför krånglar vi till det)

Snart orkar jag inte längre. Tusen ord är inte så mycket så jag ger mig själv tiotusen till innan jag förklarar. För jag behöver lite tid.

Klockan är snart tolv

Haha jag är glad. Fast jag har inte sovit så mycket och jag har lite svårt att stava. Skriver artikel. Det är mysigt när nästan hela klassen är samlade och bara är tysta och skriver. Meditativt. Sen blir det lunch. Jag försöker lära mig om försurning. Tänk om man råkar ut för försurning.

We only stay in orbit for a moment of time

Krångliga meningar kommer till mig medan jag cyklar. Jag har alltid hörlurar. Jag gillar en låt av Bob Dylan från tiden när han blev religiös. Den heter Prescious angel. Allt jag säger blir så långt. Men jag kan inte riktigt förklara. Jag vill tro på något. Är det inte så? Solupppgång och dag och solnedgång och natt och det går runt och runt och jag går på gatorna och -Hej, jag känner dig, och hej, dej med, men inte dej, hej, och så är jag på krogen och så är jag i skolan och så är jag på bussen, bussen, med tonåringar som pratar om någon fest och någon konstig granne och så är jag hemma och så äter jag, jag äter äter äter korv och pasta, usch, aldrig mer korv och pasta, jag vill ha bulgursallad och gratinerade paprikor, jag vill ha ost, ost, ost, men dagarna går och jag snackar om fyra, och så går vi upp i fyran och det är fotboll, fotboll, fotboll, och det gillas kanske inte, måste jag prata om det, nej, fast jag har en intressant vänsterfot och den har blivit bättre, om dig, om dig, om dig, och så slår klocklan tolv, jag borde sova, jag borde åka till Island, jag bårde tågluffa i östeuropa, jag borde svettas lite, jag borde älska mig och inte skriva massa deppiga dikter för det är inte så illa, illa är det inte, men lite tråkigt ibland, med ensamheten, och bråttom, bråttom-tjäna pengarplaneten, jag låser cykeln och går in, ser idol, idol, och det är kul fast jag hatar grejen egentligen och det är lite skevt men det är bland det bästa som erbjuds, det är kallt nu, och jag gillar dig och att du gillar mig och att vi tar en sak i taget. För det har hänt något. Biologi. Tystnad. Ögonen. En början. Allt kändes på väg mot ett slut och så plötsligt en början äntligen en början. Jag hade slutat tro på sådana börjor. Jag mår inte så bra just nu för jag är bakfull och jag vill berätta massor med saker för någon som inte gillar grönt men delfiner och lamm och jag vill inte jobba men jag måste jobba och det duggar. Jag orkar inte just nu. Jag vill att du ska komma och hämta mig. Jag vill att vi tar ledigt. Och en steinwayflygel och popcorn och hennabio eller biologi och hennafärgat hår och små tår i gråa sockor och kjol du har kjol du har kjol. Hon har kjol och jag vill vara ledig. Jag ska skriva tusen ord till innan jag förklarar vad jag menar. Men inte nu. Snart. För jag ska till jobbet.

Jag har för övrigt alltid gillat Abgar Barsom

Trodde att han skulle bli nästa stora innermittfältare i landslaget. Bredängs Maradona. Nu börjar jag tro lite på det igen.

En slapp dag som blev en bra dag. Glass på Bosses och Idol. Shit, apropå idol, de har fått precis den typen av programledare som sänker juryn så där perfekt. Det i C Gynning. Tycker helt ärligt att hon går från klarhet till klarhet. Hon Luuks tjej är väl fyndig men lite uppenbar och falsk om jag ska vara ärlig. Gynning är klockren. Minns inte vad hon sa men hon sänkte Swartlings överseriositet något enormt när hon klappade om en av deltagarna. Så här är det när jag skriver blogg. Jag glömmer bort poängen. Har supit bort hjärncellerna. Jaja.

Hittade morsans Bruce-skivor idag. Det blev en Bruce-dag i dag.

"She'll lead you down a path
there'll be tenderness in the air
She'll let you come just far enough
So you'll know that she's really there
She'll look at you and smile
And her eyes will say..."

Jag brukade hoppa högt

Det här var 2006. En fantastisk sommar. Berlin, Söderköping, Mellerud, you name it. Årets sommar började rätt bra med Motala, Vikbolandet, Stockholm. Sen vet jag inte vad som hände. Det blev jobb och regn och jag vet inte. Jag hoppade i alla fall inte så mycket. Jag har slutat hoppa. Det är oroväckande.

I Dubai bygger de ett hus som ska bli 800 meter högt

och man får väl se det som en symbol
att u-länderna utvecklas och i-länderna stagnerat.


Jag ser på Batman begins och försöker njuta av ensamheten. Det går helt okej. Men jag blev illamående av chipsen. Pringles är för fett. Grym film dock. Enda minuset: Lite för många planteringar. Allt kan inte återuppstå. Det krävs överraskningar.

Betyget blir ändå en klar fyra.

Jag är varken kryptisk, eliptisk eller symmetrisk

"You can't hold it in your hand
it won't bow to your demand
there's no difference you can make
no there's no difference you can make
and if it seems like an accident
a collage of senselessness
you aren't looking hard enough
I wasn't looking hard enough at it."

Om jag sätter på den precis innan jag sätter mig på cykeln hinner den briljanta versen komma igång med allt sitt tryck och all sin prakt precis när jag kommer ut ur tunneln på vägen till Karlberg och kanske hittar jag ett gungfly när Conor artikulerande utbrister "if it seems like an accident" i första refrängen, andra strofen, första raden...

You aint for real baby, 20.30 aint no time, you just don't like me. But it's ok. Now I know it.

Han var skoningslös, den där Ronnie!

Kalle Brage om etrusker utsätts då och då för attentat och lurendrejeri. Rena dostojevsjifeberyran. Stackarn blir utsatt för ryssar och Nihil! Det ena med det andra.

Själv har jag en blogg där jag med jämna mellanrum desperat försöker locka till intelligenta kommentarer. På sin höjd blir det någon notering på något faktafel. Hur Herr Sandal kan få för sig att jag skulle vara en produkt av kboe är kanske på ett sätt smickrande, men ännu mer ett nidbetyg på mina konvulsuösa försök att väcka en opinion som redan förkastat mig som meningslös här på nätet. Som så mycket annat, ska tilläggas.

Bestämde mig för en nykter helg med blåstället på. Måndagen var rannsakelsens dag och jag kommer aldrig förklara. JAG är inte kvar längre. Det är inte mer än så. Stör mig bara på att pulsen ändå blir högre under en nyhetssändning. Antar att det hela är en förlikning egentligen. Att bli vuxen.

Det regnar och det gillar jag. Jackan luktar blöt hund och ingenting händer ikväll. Det är vackert på något sätt.

Nihil! nihil! nihil!
Jag förkastar försöken att kalla det här någonting som helst. Vi kastar oss inte mot marken och missar. Vi kastar oss inte ens mot marken. Ni förstår inte. Jag förstår inte.

Alla dagar har ett vackert slut ändå. Om man låter det bli så.

Världens vackraste tjejer kommer från Borensberg

Jag har rätt länge filat på en teori. Det handlar om hur Motala överlevt. Hur en så liten stad ändå kan förbli en stad, utan akademiska möjligheter eller ett uns av framtid som inte innebär industri eller dagligvaruhandel för en befolkning som fyllt tjugo nyligen. Varför flyttar liksom inte alla? Svaret har jag kommit fram till är: Tjejerna. Sveriges 36:e största stad (Linköping är sjua, alla ni som snackar om att det är femte största stad, förutom de självklara ligger även Västerås och Örebro snäppet före. Trivial pursuit, men rätt ska vara rätt.) ruvar på världens högsta procentsats av oerhört attraktiva tjejer.
De är så där snygga att man tystnar, häver i sig bärs, och slåss med män, bara för att slippa tänka på det, och sedan, om möjligt kanske våga gå fram och säga ett par ord. Det bara ÄR så. Det är inte MER med det.
Följden blir att killarna tidigt håller kvar de snygga tjejerna i staden, genom att ha coola moppar, kläder och en hård och bestämd attityd gentemot tjejerna. Det blir barn tidigt, och stan fortsätter att blomstra och få nya ungdomar. Så rullar det på.
Den här teorin har stärkts av att jag jobbat på autoliv, där en stor mängd kvinnor a 40 plus arbetar, och för mig med det goda ögat för mänskliga vackra drag, det har rönts att en klar majoritet av dessa liksom bibehållit, eller rättare sagt, fortfarande bär ett uns av denna goda vigör och utstrålning som syns i den yngre generationen kvinnor.

Att sen den här kvinnliga fägringen är ännu mer markant i lilla Borensberg, har bara följden att mina bussresor blir ypperligt angenäma. Det är en historia jag sedermera tänkte utveckla om tid finns.

Martin Pringle

Minns ni honom?

Jag minns att han hade en lätt mörk hudfärg men ändå fräknar(förmodligen något slags sydamerikanskt blod i generna) och lirade anfallare några matcheri svenska landslaget.

Det är sånt vi diskuterar på dagens frukostrast. Fotboll. Kommentatorer, obskyra spelare som "Turbo" Svensson och Fredrik Söderström. Såna som ändå lirat i landslaget. Tänk dig det, att kunna säga till son son när man är lite äldre, att: "Jag har lirat i landslaget". "Jag har varit bland de bästa och mött de bästa". Stort.

Ingenting är lika outsinligt som att prata fotboll. Ingenting annat ger mig en glimt av den där känslan att man bara flyter, slutar tänka och bara spinner vidare.

Undrar vad martin Pringle gör nu. Jag minns att han var SM-mästare i Frisbee. Jag tror han går runt i parker med sin hund och kastar en frisbee som hunden kilar iväg och hoppar upp och fångar i luften. Jag tror han gör det. Dagligen.

Jag brukade tjata om tentaångest men det är ingenting mot artikelångesten

Artikelångesten är allvarlig. Den är ett fenomen. Den sprider sig från topp till tå. Den luktar bränt. Den suger helt enkelt.

Artikelångesten skapar krig, självmord och repressalier.

Den är osvensk, men ändå väldigt svensk. Den är, skulle man kunna säga, ofrånkomlig.

Undvik alla typer av nöjen, arbeta målmedvetet och se ner på andra, så kanske du slipper artikelångesten.

Det är så tråkigt att komma sist att jag inte ens kommer se det som att jag kommer sist. För då vet jag inte vad jag gör. Och som Katarina sa, läraren: Jag är själv mitt eget största hinder. Fan vilket hinder jag är. Holm skulle inte hoppa över mig om jag sträckte på mig.

Allt är redan skrivet, tänker jag ofta

På så vis får jag vatten på kvarn gällande min ovilja att ta tag i de lokala nyheterna som SKA skrivas i journalistlinjens skoltidning som ingen läser.

På så vis får jag också lugnet i mig gällande bloggen. Det ska sägas att det gör lite ont att skriva i den. Att jag jämför mig med ekvilibrister som Kboe och livsnjutare som min syster och däremellan allting som fyller någon slags mening och ångesten över att mitt skrivande inte fyller någon mening.

Men allt är redan skrivet tänker jag också när farsan hivar fram gitarren på farmors födelsedag och bränner av en calypso som är bland det svängigaste jag hört på akustisk gitarr. Det hör jag live, medan jag sitter bredvid. Och det är farsan som lirar. Och bjuder på Wirre och öl. Bara det var väl värt att missa en match med mitt kära lag. "En söndagskvällscalypso rullar genom ben och märg och sand, atlanten fräser och kastar vita vågor upp mot land". Jag längtar lite till Västindien där jag sitter i Motala, på verkstadsön, övergiven så när som på min ambitiösa och hjälpsamma lärare som hjälper mig med kontakter. Alltså sådana som jag borde ringa för att få uppgifter gällande min nyhet.

Det har ändå varit en bra helg. Men nu är ångesten så där krypande och man vill få något gjort medn det går inte riktigt framåt. Ungefär som att gasa med handbromsen i. Det börjar lukta bränt om mig. Jag vill hem och se på fotbollsderby på O'Learys. Tror att Gnaget möter Bajen idag. Men först vill jag faktiskt få något gjort.

Why does it always rain on me?

Jag stannar i Motala och allt är väl som vanligt för de som är vana, men jag kan inte låta bli att tycka att det ligger dekadens i luften. Lite folköl, tevespel, kallt väder och potatispoletter. Ändå rätt trevligt när tystnaden sänker sig eller samtalet tar fart och Jocke säger: "Bebopbopbopbop" för att få uppmärksamheten. Vi lyssnar på R.E.M och Travis och diskuterar öl, frisyrer och tittat på "My name is Earl". Jag somnar på Kalles soffa.

Iskall morgon och ingen frukost i magen. Det har börjat nu och det gäller att ta tag i det. Fånga folkhögskoleandan och göra det bästa av den annalkande dekadensen. Imorgon har jag halsduk och skinnjacka på mig.

In the holy wall of fire

Skolan har börjat igen och det är sista året. Vi är ett år äldre och ett år närmre. Jag måste erkänna att det känns bra. Jag har ont i vaderna, jag är väldigt singel men det känns bra. I lördags dansade jag och dansade tills vaderna brände. Jag var på NH och de brukar spela dålig musik. Men nu var den fantastisk. Jag dansade helt själv längst in i hörnet och musiken var fantastisk. Jag hade lyckats få den perfekta mängden alkohol i blodet (Det handlar framför allt om kvaliteten och inte kvantiteten. En sexa sprit utblandad med en tolva sockerdricka är t.ex alltid mer hälsosam än fem bärs) och brydde mig inte om någonting. Under den senaste tiden hade jag på ett eller annat sätt fått erfara att vissa är övertygade om nutidens olämplighet. Varför gör det ont? Varför blir allt psykologi när jag skriver?

Jag är dålig på den typen av musik men jag tror det var House jag hörde(någon viskade om det) och den är briljant iaf för det finns ett tryck i både bas och trummor som gör det okej att dansa på ett lite hoppande sätt. Inte bara stå och småfisa på dansgolvet som svennarna brukar. Efter säkert en halvtimme hände något som knappt hänt sen jag flyttade till Linköping. Jag fick ögonkontakt utan att söka den! Linköpingsbor och studenter som går till NH är i allmänhet både rädda om sitt revir och hågsna över att visa glädje mot främlingar. Det är ett gissel. Så kommer en tjej, vi kan kalla henne Åsa, och liksom spanar in mig, och min dans, och digggar lite. Sen försvinner hon till sina kompisar. Jag dansar vidare. Sen kommer hon tillbaka. Hon är glad. Jag blir glad. Sen pratar vi lite. Sen kramar hon sin fadder som är blek och ännu smalare än mig. Sen säger hon att de inte är ihop. Sen går hon till sin cykel. Sen går jag till torget för att köpa mat. Då möter jag henne och hon ropar på mig och skrattar lite till. Jag ler och köper falafel. Det kändes bra. Ändå.

..........

Jag är så trött. Jobbar sjukt tidigt. Usch.

En blogg om mig med bilder på mig (av rättighetsskäl)

Det blir alltid bäst om ingen håller i kameran utan man bara lägger den i gräset och väntar 10 sek.


Bara en vacker sommarnatt efter ett dopp. Aldrig annars. Fattar inte hur vrida heller? Orka!


Annars då? Inte bara själv. Syster.


Varmt.


All mixed up.

She raise me up

Mår lite märkligt. Bakis och konfunderad. Resignation är ett ord som återkommer i mitt huvud. Mental resignation och ett stiltje. Ett visst mått apati. Uppgivenhet. Men en strimma av ljus när jag hör Meghan Julius sjunga "First day of my life" på Youtube.

I must belong somewhere-abrovinker och internettrötthet

Saker som är annorlunda 2007: World cup har fått en revival. Det är lätt att få jobb. Det är väldigt sällan klarblå himmel. Tjejerna är inte lika snygga(förutom i Borensberg, Motala och Avril Lavigne). Man badar inte. Man blir väldigt bakfull av starköl men inte sprit(det har man inte råd med). Man har inte råd. Man känner sig evigt singel. Femkommatvåan är billigast på systemet. Det upptäcks att Prince är goda i nyktert stressat tillstånd medan Marlboro funkar på fyllan och alla billigare märken bör undvikas. Senare dementeras allt, röka är äckligt, vattenpipa gott. Gitarrångesten ökar(Storheten med de två ackorden E och A blir äntligen förklarad, den ena är dominant och den andra något annat, ungefär som pardans, men det hjälper inte, högerhanden hängeer inte med). Jag tycker INTE att det är dyrt på systemet, trots att jag dricker en del och har lite pengar. Ser fram emot en lätt prishöjning i proportionerna att jag köper sex öl i stället för åtta, för hälsans skull. Karle vinner division 5.

When I feel lost I am not at all

Bright eyes visade sig vara fantastiska musiker med två energiska kvinnliga trumslagare.


Fullständigt öppet homosexuelle Rufus Wainwright var magisk och charmade alla.

Mannen som aldrig ler verkade samlad.

Jag tillhör den lilla skara fans som både är glada och står för att vi missade/ignorerade/bortsåg från/inte förstod Bright eyes genombrott med "Fevers and mirrors" och "Lifted or the story is in the soil keep your ear to the ground" omkring år 2000. Det var för deprimerande och ångestfyllt att höra de A4-långa texterna som var ackompanjerade av antingen kaos eller en klinkande gitarr. Men jag har följt med. Och den icke så kritikerrosade "I'm wide awake it's morning" blev snabbt min favorit. Plötsligt var allt samlat, och det var musik, och det fanns någon som skrev musik om något som betydde något för mig. Livet, döden och sökandet efter någonting mer. Att texterna är i fokus står fortfarande klart men nu finns där plötsligt musik som är mer en uthärdlig. "Digital ash in a digital urn" håller inte samma jämnhet men innehåller å andra sidan Depeche mode-flirtande monsterhiten "Easy/lucky/free" och flera andra riktigt kramgoa I-poddiga låtar. Men så kom "Cassadaga" och jag insåg att kritikerna inte fattar någonting och att Conor förstått allt. Vilken musik, vilka texter, vilka stråkar, trumpeter och orglar. "Four winds" får mig att tappa balansen, "Hot knives" att längta till Nebraska och Black hills och "Middleman" beskriver allt. Årets skiva släpptes 9 april och jag är glad att jag äntligen har den. Att sedan se Bright eyes live var overkligt och groteskt bra. På grund av trötthet efter allt rännande för att se halvdana förakter på Accelerator var jag lite för trött för att leva med till fullo. Men jag var där och stod ett tiotal meter ifrån bandet och det var fantastiskt tight och bra och en dag ska jag lära mig att skriva koncentrerade och koncisa recensioner.

Inget sommarjobb och sommaren är inte som ett sommarlov är längre

När man var liten var man ledig, fick veckopeng och cyklade till sjöar, tennisbanor, fotbollsplaner. Mamma kom cyklande med storpack päronsplit och man skämdes lite när man vilade på tjockmattan med Fabbe, Emil och Said. Men samtidigt var det hjärtskärande fint, och killarna uppskattade det, glass, vilken fest!
Vi dunkade frisparkar i det oändliga, drömde om att få kliva ut på A-plan utan att bara vara bollkallar. Vi ville va som Jofa Massi, den biffige assyriern som dunkade in frilägen, eller Nicklas "Acke" Karlsson, killen som öste in mål och dundrade frisparkar i muren så att det susade i publiken. Det var alltid hundratals på plats på Vikingavallen på de där matcherna och ett sjujäkla drag. "Rosen" gjorde voltinkast så fort det var på offensiv planhalva och det blev farligt varje gång. Ett tag lirade SIS i trean och konkurrenten Ramunder i division två. Det var runt 1994 när fotbollen var som störst i vårt land.
Sen flyttade jag till Rimforsa 97 och la av med fotbollen och började fantisera om tjejer och åka inlines. Lagom till gymnasiet återvände jag, nu till Norrköping, men moderklubben hörde av sig, och jag lirade i SIS igen! Vi var på ett fantastiskt cupläger med tjej- och killag och fester och nån cigarett och plötsligt öppnade sig världen! Jag fattade tycke för ytterbacken i Huskvarna, som vann damernas cup, hon hette Elin och var blond och pratade kvittrande vacker dialekt. Nån slags lantlig jönköpings-smålandska.
Det måste ha varit sommaren 2002 som jag som artonåring debuterade för mitt kära gamla A-lag. Jag fick spela ytter från start och redan efter 7 minuter stötte jag in ledningsmålet. Minns att Emil och några andra kompisar stod i publiken och jublade. Att vi sedan förlorade med 2-3 gjorde inte så mycket. Jag hade fått göra som Jofa och Acke, ett bejublat måldunkande på Vikingavallen!
Den här sommaren är inte lika kul. Arbetslös och jävligt rastlös sitter jag här och hoppas på mirakel. Ett fast sommarjobb i Skänninge med andra ord.

Bilder från fredagen

En dag som inte räknas

Det är lördag och jag gör verkligen ingenting. Upplevde lite lycka när jag fann min plånbok och busskortet. Hade av någon anledning lagt dem i en byrålåda. Sen har jag bara ätit godis som blivit kvar sen igår tills jag fick ont i munnen. Hade en trevlig liten fest igår. Koffa, Johan, Emma, Ingrid och Isabelle var här. Vi turades om med att sitta på balkongen, lyssnade på en märklig blandning av Dylan, the Knife och the Smiths och drack öl och lite explorer-knappar. Ingrid kallade mig som vanligt för "Aantoine" och allt var lite som på den gamla goda tiden. Fast man är lite äldre. Sen blev det Platens innan vi avslutade kvällen på Hakepi.
Och idag händer ingenting. Väntar på att få ett SMS som bekräftar att Hasse gått i mål i Vättern-rundan. Det är grått väder tack och lov. I morgon ska jag jobba.

Jag råkar känna världens snyggaste kille

Koffa! Sån jävla fin kille!

Brémer och teater-Maria nattbadar. Och två änder.

Tunga ben och tidiga kvällar

Det är lov nu. Det har betytt mycket fotboll. Tre matcher på fem dagar gör att benen är lite sega. Jag går och lägger mig tidigt. Svettas/fryser eftersom jag måste ha öppet men det ändå blir för kallt att sova med bara lakan. Jag och Kalle var i Berg i förrgår. Mycket trevligt. Igår satt jag och Hasse i trädgårdföreningen. Solade lite, spelade lite beachvolley och åt picknick. Sen träning. Hasse har träffat en trevlig tjej som heter Emma. Det känns grymt kul. Snart är det midsommar. Det går fort.

En fantastisk helg och sen är alla upptagna

Sjunde juni - Varamon
åttonde juni - Motala, bad i hamnen, öl i hamnen och ett nattbad någonstans när Hyddmarken
nionde juni - Match, målskytt och seger mot Ledberg (5-1) med A-laget. Firande med öl i omklädningsrummet, ännu mer nere vid Storgatans slut möter Stångån och öltält fanns uppställda. Massa lirare av de gamlare gardet slöt upp och sen bjöd Jocke på champagne på Storans veranda. Harrys, dimma.
tionde juni - Ny seger med 5-1 med B-laget mot Hird. AIK och käk plus en öl på Thai i Ryd. Vattenpipa hos David med Calle och Hasse.
måndag elfte juli - Stiltje. Vill bada, alla upptagna, ingen bil. Åka själv till Bergs slussar? Nej. Fråga Lisa? NEJ.

Dags att handla och äta frukost. Huden bränner, näsan rinner och ögonen kliar. Det är sommar, jag är ledig och ingen kan leka med mig.

Livet, universum, allt. Varamon sjunde juni 2007

Viktor, Bukowski och Dönitz slappar på Sveriges finaste strand.



Maria från teatern var toppenglad och förgyllde kvällen med sin grace.



Christian och Micha var rosiga om kinden och helt otroligt söta.



En stekt stekare stilar storartat, super och håller ställningarna.



Martin öppnar gapet på sedvanligt manér och lapar i sig det kvällsluften har att erbjuda.

En bild från finaste kvällen i mannaminne

Martin försöker svälja en flugsvärm för att undsätta sin fagra Rebecka.

Vad sitter du helst i, en sulky eller en fåtölj?

Sista dagen i skolan. Avslutning. Igår var den absolut bästa festen i Motala någonsin. Förmodligen en av de finaste sommarkvällar jag upplevt på väldigt länge. Vi har en liten, men naggande god klass. Med lite sprit i kroppen blir den superb.
Från femtiden fram till midnatt var vi på Varamon, den enorma stranden intill Vättern, som ligger bara några kilometer från centrum. Det var första gången jag var där. En vidsträckt sandstrand, klart vatten, långgrunt och nästan 30 grader varmt. Minst en gång i timmen kastade jag mig i vattnet. Vi drack explorer och sockerdricka, och öl. Framåt elvatiden blev det lite smålyligt när man bara hade en tunn skjorta, men då fann vi ett gäng engelsktalande ungdomar som satt vid en eld, rökte vattenpipa och lånade oss gitarren så att Maria och Christian kunde dra av några låtar. Kolla, kolla och några bluesiga Beatles-låtar bland annat. Jag och Christian körde Black också. Till sist tackade vi för oss, beställde taxi och åkte in till Brygget för en hundring. Lätt värt! Det var helt enkelt en komplett sommarkväll.
Nice! Nu är skolan slut, vi har match imorgon och ikväll lirar Emil Jensen i Motala. Det rullar på.

Ett sista inlägg från redaktionen

Vi åt tårta i matsalen. Jag fick en supersnygg termos i mörkt stål och en tröja med massa lustiga gotlänska ord. Foto-Henrik nämnde att han kommit på vem jag betonar som, en kille på GT som är från Norrköping. Det kändes hedrande. Inte just att jag lät så, men att han gjorde någon slags analys av mig och framförde inför de som var på redaktionen för dagen. Det är en bra kille. Det leder mig osökt in på en lista över det bästa med att jobba på GA:

Det bästa med Gotlands allehanda:

1. Den lilla grusbeströdda cykelvägen som leder från kung Magnus väg över östergravar till Dalmansporten(Den är den enskilda anledningen till att jag förstår ordet gungfly. För det måste vara den korta stund då hjärtat lättar över marken när man kommer i full fart till mitten av en uppförsbacke)

2. Nyhetschefen Ulrika F Ingelmark(Hon kan vara Sveriges mest sakliga och ödmjuka journalist)

3. Redigeringsskeppet. Att få sitta på Sandras plats(17-årig student som fick den lediga platsen eftersom hon började praktiken en vecka före mig)och höra redigerarnas intensiva tangent- och musklick, varvat med polisradio och eftermiddagsgnabb på sporten, då är man hemma. Då ÄR man journalist.

4. Fredda. Den unge redigeraren som är snabb som en vessla på att styra upp sidorna och inte låter sitt problem med stamning vara något hinder, eller något att alls skämmas för.

5. Foto-Henrik. En lokal hjälte som är fotograf men hittar de bästa scoopen.

Läs om hur Sigge Eklund klockrent förklarar läget för dagens författare

Här: Roman ur tiden

Slår upp DN, vänder vanemässigt på ekonomidelen och ser Afonso kika fram blygt bakom en skrattande fokuserad Ronaldinho!

Jag försöker hålla mig från att skriva om fotboll, men det här är för stort för att vara sant! Afonso Alves, den tunna brassen som lirat i Örgryte och Malmö FF för bara nåt år sedan, tränar med världens bästa landslag!

En tröst till Motalas bästa matskribent, monsieur Brage

Utdrag ur Andrev Bergströms intervju med blunderbarnet Ronnie Sandahl:

Andrev: Du är bara 22 år gammal. Säg någonting, vad som helst, som får mitt liv att kännas lite mindre ovärt? (notera uttrycket som skapades i Stockholms södra förorter i slutet av nittiotalet, hade en kort våg av popularitet innan de spreds till de östra delarna av Östergötland, och sedan vidare västerut, där det levde kvar och nu, ungefär 8 år senare outas av en filmkritiker på AB.)

Ronnie: - Du måste komma ihåg att jag aldrig hade någon barndom. Den ägnade jag åt journalistik.

Såja Ronnie. Nu vet vi vem du är. Den spenslige killen som satt och läste Journalisten och Newsweek när de andra lirade rundpingis, spelade Street-basket och bytte hockeybilder.

Jättebra, säger hon plötsligt, visar tummen upp och jag tittar ner i marken

De senaste veckorna har jag brottats med ett problem. Min syster påpekade att man inte kan skriva komma, och ett och efter, som jag precis gjorde. Att kommat utesluter ett och och vice versa. Detta förbryllar mig varje gång jag skriver en artikel och tar bort fokus från allt det som borde ha fokus. Nyheten.
En annan grej som jag fått för mig genom idogt pluggande av tyska är att månaderna ska ha stor bokstav. Att det heter Maj och November. Det gör det inte. Nyhetschefen får rätta mig jämt. Idag sa hon dock att jag hade skrivit en jättebra artikel! Sen visade hon tummen upp och jag såg ner i marken och tänkte: "Det säger hon bara för att det är sista gången hon ser mig."
Jag är en pessimist ibland. Innerst inne blev jag rätt glad. Jag har harvat med alla fakta till den där kustbevakningenartikeln i flera dagar, och det känns ju rätt gött att den blev okej.

Hasse ringde idag och sa att jag borde klippa ut en kuk ur ett A4 och tejpa upp i taket. Bra idé, men det skulle nog inte passa med min timida personlighet. Jag gör det i så fall efter att jag fått mitt intyg underskrivet.

En märklig dimma ligger över Visby

Har intervjuat en driftig kille som heter Knut och är 18 år. Han har debatterat för det odemokratiska med en skolkyrka i ett gymnasium, dit man får hämta en nyckel och läsa bibeln eller be om man vill. Varför inte bara lira pingis på rasterna, kan man ju fråga sig?
I övrigt är jag sjukt trött, och lite förundrad över dimman. Det luktar lite bränt. Har östersjön gått upp i rök?
Jag åker hem på fredag, ser det ut som, även om ingen verkar sakna mig där hemma. Det är inget badväder här direkt. Jag kommer tillbaks i augusti, Visby, jag kommer tillbaks.

Uuuöh, do'nt have time for this. måste hem till gitarren

Det är en sån konstig dag idag. Jag är på en annan planet, och det är rätt skönt. Förmodligen har pollenallergin slagit mot huvudet och orsakat kaos.

Blev plötsligt inspirerad. Och oinspirerad på samma gång. Men nu har jag i alla fall harvat en hel timme med texten efter den långa intervjun med kustbevakningens stationschef. Det får räcka. Nu måste jag hem till gitarren och spela en låt i E, A, Asus4, D, C, Em.

Nej. det är inget fel på mig, det är bara världens coolaste namn

Till råga på allt har han gjort rysk folkmusik.

Hänger ni med på Dackefejden i höst?

Äntligen! Som jag har väntat. Tja, kort sagt sen senast det begav sig, 1542, Dackefejden! Läs!

Nils Parling och Stanley Holmér

Det blev lite mycket fotboll, därav detta konvolut till "Möte med Finnbäcks-Lars", det musiska vidundret till sann sommarmusik som skapades av dessa två herrar. "Finnbäcks-Lars Midsommarpolkett" är en favorit, "Stenkrossen" en annan helt given.

Inters nya bortatröja, tänker någon på England?

Rätt snygg ändå, men har Inter ens någon Engelsman?

Min idol heter Shaaban

Han säger alltid så kloka saker. Han är mörk och stilig. Han är stabil både som människa och som målvakt. Han tar en förlust för vad det är. Livet går vidare. Eller som han sa till Sportbladets Emil Karlsson nyligen: "Man kan inte sticka under stolen med att det är skillnad på Premier League och Tippeligan. Jag känner att jag håller i landslaget, men det är upp till Lars och Roland att bestämma. Jag är glad att få vara med i truppen."

Som fotbollspelare sticker man inte under stolen med någonting. Framför allt inte Rami.

borde handla lök, men ids inte

Ligger och stirrar upp i det låga taget. Förundras över hur random-inställningen på i-tunes lyckas spela Anna Ternheim, Cello song med Nick Drake och sen rosor palmblad och kors eller vad den nu heter med Kent. Men sen blir det som vanligt. Någon gammal jazz-låt trumpetar igång och man får huvudvärk och svårt att slappna av. Jag tycker inte det finns nån mer stressande musik än jazz. Hellre dödsmetal, tack. Borde kanske radera en del av den gamla musiken som finns på datorn.
Måste hålla det kort. Kul fest igår. Dansade, drack öl och bjöd min sista cigg till nån tjej som frågade, och sen gick därifrån. Sen gick jag därifrån. Som vanligt pratades det om efterfest men mest av killar som försökte få med sig tjejer så då är man ju inte så poppis. Lika bra det. Det slog till ordentligt och jag vinglade hem på de trånga gatorna. Vilade en stund på en trottoarkant för att kvickna till så pass att jag skulle kunna öppna en grind och en dörr utan att gå i bitar. Somnade nästan. Vaknade, tog ut proteinbaserad föda ur frysen och nu är det alltså dags att handla lök. Nu kom det nån wailande amerikanska igen. RnB. Det värsta som finns. Måste radera. Drake för i helvete, på med Drake, innan jag sprängs. Så ja. Pink moon. Måste köpa lök. Är så hungrig att det smakar ättika i munnen. Ättika och tobak. Pink pink pink, pink pink moon. Så jävla bra, Nick.
Conor Oberst kommer från Omaha, Nebraska. Right in the middle of blue america, eller vad det nu är Counting crows sjunger. Måste ha I'm wide awake it's morning. We are nowhere and it's now, Lua, another travelling song, äg,äg, äg lite mer Conor! Yes nu är det Nina Kinert. Hon äger. I wait outside when Jesus comes, när kommer han? Jag är rätt sugen, finns det biljetter kvar, Nina, kan jag få hans nummer, eller kan du åtminstone hälsa honom att jag bjuder på chili con carne om jag bara kan skrapa ihop mig själv och hitta ner till stora torget för att hansla lök. Nej, Chet Baker igen. Faaan, vad är oddsen? Här blandas det verkligen och ger. Från fest till kolera. HELVETE. Drake, kom igen nu rå, veva igång med nåt! Drog igång lite Kjellvander. Det funkar. Broken wheels. Nu blir det lök. Lök läsk och vita bönor. Äg.

Min vän Peter har skrivit Sveriges bästa låt

Under nyårshelgen var jag nykter och försökte lära mig spela gitarr. Peter Elmberg, hade imponerat med sina sånger och hjäpte mig komma underfund med ackord som Asus4 och Dmaj7. Han var en god lärare, och jag minns att jag tänkte att han borde vara en mer känd artist än vad han är, för hans texter betyder verkligen något och han sjunger faktiskt innerligt, om man får säga så. Nu har han fått ett ganska fint betyg på ett av sina verk, Now is the time, läsa gärna om det, ni som läser bloggen.

Milan vinner för att Inzaghi är bollrädd

Ni som såg champions leaguefinalen igår måste ha sett hur Pippo Inzaghi ryggar undan när Pirlos frispark kommer, troligen av rädsla att få den på sig. Resultatet blir att bollen tar i bröstet istället för ryggen/sidan och styrs in i mål. Otroligt flyt, men så har väl killen gjort hälften av sina 60 mål i mästarcupen.
Sen vill jag faktiskt säga att Pippo var snabb när han ryckte förbi Reina vid andra målet. Grymt snabb. På autopilot tog han en touch till höger om Reina, och tofflade sen in bollen under dennes abdomen. Precis som han gjort hundra gånger förut.

Dagens fisk: Matjesill

Strange boat

We're sailing in a strange boat
Heading for a strange shore
We're sailing in a strange boat
Heading for a strange shore
Carrying the strangest cargo that was ever held aboard

We're sailing on a strange sea
Blown by a strange wind
We're sailing on a strange sea
Blown by a strange wind
Carrying the strangest crew that was ever seen

We're riding in strange car
we're following a strange star
we're climbing on the strangest ladder
that was ever there to climb

We're living in a strange time
working for a strange goal
We're living in a strange time
working for a strange goal
We're turning flesh and body into soul

- Mike Scott and the waterboys

Klaara 25!

Idag fyller min kära syster 25 år. Det är stort! Förhoppningsvis jobbar jag på som attan nu och får gå hem tidigare så jag får vara med på fikat vid 15.00!

Jag har redan gjort dagens fråga, assisterat Fredda på två uppslag till redigering och skrivit en artikel om Pippi Långstrump till kultursidorna, med bildtexter och allt. Dessutom har Henrik tagit en bild-byline till mig, modelljobbandet tär på leendet men någon måste ju göra det, och när det handlar om en bild på mig så blir det ju helst jag.

Det är lite coolare att vara fotograf faktiskt, känns creddigt, och man får liksom uppleva en annan sida av folk. Henrik är grymt trevlig, kul att äntligen få jobba lite med hnom.

Man skulle kunna tro att jag är en player men jag är bara vimmelfotograf

Gös och kräftor är de stora mjölkkossorna.

En lösryckt mening från en artikel om insjöfiske som fanns på GA:s baksida idag. Tänkte att Kalle skulle gilla den.

Nyhetschefen sa att hon saknade det personliga i mitt reportage, har tiden på Bona gjort mig disträ?

Jag bestämde mig för att gå loss, herrejävlar vad personligt det ska bli:

"I det strålande solskenet möter han upp, en blond svartklädd kille med moderiktig snedlugg och cowboyboots. Han är en sån där kille som smälter in i en café-miljö, och känns som han snurrar proffsigt med en kopp i handen, fast han inte har en kopp i handen. Hade han en kopp i handen?

Niclas stammar på ett så där snyggt sätt, som gör att man bara lyssnar ännu bättre, av förväntan under de där 1-2 sekunderna då ordet process fastnar i början av en mening. Jag minns hur en av mina stora idoler gjorde en intervju i p3 under sin storhetstid 2001 och jag lyssnade på den nästan varje kväll och la mig till med uttryck som: "When we did k-k-k-k-kid A and amnesiac". Lite så känns det. Att man vill vara han. Stjärnan som ska till Japan, som svarar på frågan om familj eller flickvän att han tar det lugnt på den fronten, för han ska ju till Japan i oktober. Medan jag inte ser längre än till middagen på kristi flygare.

Niclas har spetsiga skor. Det funkar bra till hans längd. Han är nog runt en och sjuttifem. Om jag med mina en och nitti skulle glida runt som David Hasselhoff i kultserien Knight rider med cowboyboots och försöka hålla låg profil så skulle jag nog precis som Hasselhoff inte riktigt lyckas. Framförallt skulle jag inte våga. Jag skulle känna mig förklädd. Hela min klädstil går ut på att inte känna sig förklädd. Inte välja någon stil. Inte synas men ändå se okej ut. Niclas ser mer än okej ut. Han har ett härligt skäggstubb som ser så där lagom mode ut. Lite ansat och inte för grovt. Niclas är vad jag skulle vilja vara. En cowboy/datahacker med en vokabulär och en attityd som gör att man hallucinerar. Man ser honom på en klippkant intill ett fik vid Parthenon, med toga, en kopp latte och det senaste numret av PC Gamer under armen."

Med förhoppningen att någon skulle svara nors eller piggvar.

Men så skulle det nog inte bli. För lax är ju så gott.

Det går lite upp och ner. Ringde Clas Swahn och frågade om han var ordförande för UFO-Sverige. Han skrattade lite, och sa att det var han inte. Men han visste att denne ordförande hade samma namn som han. Jag skrattade med och bad om ursäkt. Lustig organisation förresten. De vill verka så vetenskapliga som möjligt och försäkra att det bara handlar om att undersöka folks inrapporteringar om flygande föremål, men jag kan inte riktigt ta dem på allvar. Det heter liksom UFO-Sverige. Vad är det? Ett land med små gröna män? En del av Sverige där alla vill till Mars? Eller helt enkelt Dalsland?

Jag har Ingers kontor. Hon jobbar kväll. Det är stort och jag kan låtsas att jag kan något och stänga till dörren med persienner och slå på radion. Det gör jag inte. Jag sitter mest och våndas över att snart ska jag ut och prata med befolkningen. Säga att jag kommer från tidningen. Verka proffsig inför proffsige och manlige fotografen Rolf. Men det är en bra kille. Är jag en bra kille? Jag krockade igår(Fast det var inte mitt fel) och nu känns det som jag krockar lite hela tiden men jag har ingen rätt att ha ont. Och det är mitt fel. Det är jag som måste lämna mitt namn och nummer sen när allt gått åt helvete.

Men fan vad vackert det är vid kullarna från Österport och norrut längs muren. Efter jobbet vill jag lägga mig där, bland vallgravarna och lapa sol.

"Jag vill inte va rädd, varför måste jag vara rädd?"

Vilken är din favoritfisk?

Har haft Morgonmöte och rundvisning på Gotlands Allehanda. Vi har tryckeriet under oss som på den gamla goda tiden!

Jag har fått uppgifter. Dagens fråga, och att skriva om UFO-Sverige.

Förslag på frågor någon?
Min favorit hittils är favoritfisk. Men jag vågar nog inte. Vad ska fotografen säga?

Gudi behaglighet 3

Klipporna i Uddevalla.

Gudi behaglighet 1

Att mata änderna.

Kritter och Kål slåw

Tänk om vi fick odla kritter och valla dem. Förstå ynnesten. På Karlberg där vi tränar finns det massa får och lamm som bräker när vi tränar. Ibland får jag lust att hoppa över staketet efter ett anfall och gosa lite med dem. Kritter och killingar! Varför har man aldrig kameran när man som bäst behöver den?
Jag ligger lite i luven på mig själv ska erkännas. Fordom brukade jag intet annat än njuta av vårens ankomst, men mig tycks den vara för tidig. Jag har inte "skaffat mig något liv än". Ge mig ett par år, snälla ni. Och pengar till en medlemsavgift på en internet-dating-sida.
Har ni skapat hävert någon gång? Ja fick det förklarat för mig någon gång, det har med boggitryck och göra. Och balans. Jag tror det är gott.

Jump!

You might as well jump!

Nu är det vår!

Och jag åker hem från skolan och är så där trött att jag lapar sömn där jag sitter i karusellsätet mitt i dragspelet på bussen och halvsnarkar och dinglar fram och tillbaks i sätet. Plötsligt är jag framme, och vill bara sova, men måste äta, och sen är det alltid något annat så att jag inte hinner städa eller packa eller göra något av det jag borde.

Fan vad tråkig jag är. Radio Bona kör punk nu. Coolt. Maria har varit programledare. Hon hade en nice röst. Mysig. Nu har nårrlänningen tagit över.

Gotland på Lördag. Hm. Intressant. Är detta yrket? Jag kan väl snacka? För det verkar vara viktigare än skrivandet, och det har jag glöt hur man gör. Jag är grymt oinspirerad. Kalle har så mycket uppslag. Vilka uppslag! brukar jag utbrista. Jämt.

Jag saknar den där hösten som var som en vår fast allt blommade över. Jag skulle aldrig säga det högt, men det som var då var mer nu än vad nu är nu, nu finns inte ens förhoppningar.

Jag vet inte.

Jag brukade säga det när jag var liten och jag minns hur min bror blev trött på mig, hur min mamma blev trött på mig, hur jag aldrig visste. Men jag gör verkligen inte det. Gör du? Jag kan inte låta bli att tycka att det var rätt klokt. Men farligt. Den där depressionen jag sällan vaknar ur. Rädslan. Ovissheten. Jag vetine-mentaliteten. Jag när inga förhoppningar längre om en ljusare framtid, försöker bara överleva vardagen på bästa sätt, sparka boll, dricka folköl, och vänta utan förväntan. För jag vet inte.


Jag skulle behöva göra en Polvall-övning och bara skriva-skriva-skriva för nu är det stiltje, jag väntar på en vind, så jag kan hissa mina svarta segel, ta mig härifrån, jag väntar utan förväntan på regnet, bara nu just nu, och regnet, som faller ner över mig, sommarregnet och att hon med långa håret ska släppa ut det, och släppa taget om sjukhuset, världen och sig själv och kliva in i verkligheten, för fan vad jag saknar henne som det var den hösten. Om jag visste vad jag kunde göra. Det finns kanske inget att trösta med här i verkligheten, jag vet inte. Jag vet inte om det här är verkligheten. Hon kanske har rätt. Det känns tröstlöst. Det känns som jag pajade allt. Det där med tjejer. Ujujuj.

Vi kör nudd mot väggen och bollen hamnar i kanalen. Jag åker hem nu. Det här var också en dag.

Birger Brosa Folkhögskola

Idag ska jag intervjua en bonde. Undrar just om han är mjölkbonde, kreatursbonde eller agronom. Agrikultur är ett borgerligt ord. Jag vill pyssla lite med agrikultur. Det låter som aggrokultur. Lite hårt. Handarbete. Alttså sånt som man gör med händerna. Tar i från tårna.

Journalistiska frågor att grunna på:

Vad gör du helst? Har George Bush eller E-types frisyr ett år?

Om du fick välja: Agri-kultur eller aggro-kultur?

din vikt i kantareller eller din vikt i lövbiff?

Kårledaren eller Karledåren?

En smeck eller ett smack?

Klackarna i taket eller tacklar'na i kaklet?




Kalle är mycket bättre på det där.

Tomas tog buss 6 eller 66

Jag bestämde mig till sist för att strunta i tisdagsträningen för att halsen inte mådde bra och för att Tomas Andersson Wij hade spelning 100 meter från mitt hem. Det gjorde jag nog rätt i. Tomas hade rosa skjorta, ljusbruna korta långbyxor och porrigt glansbruna stepskor på sig. För övrigt var han precis lika bra som jag väntade mig. Spelade "mellanstora, mellansvenska städer", "De gröna vagnarna", "Tommy och hans mamma" och "Evighet". Starkt.

Jag försökte spela in med min boss men jag hade nog för hög inputvolym. Det brusade som om det var krig när jag lyssnade efteråt. Radioskugga.

Jag borde intervjua en bonde. Problemet är att jag känner mig okunnig. Vad är kutym att fråga om? Landskapet? Korna? Ekonomin? Elstängsel?

Your amazing in my eyes

Sitter och lyssnar på Sophie Zelmani hos en bekant. Det är lov. Nu i helgen var det fullt ös så jag ska ta det lugnare i påsk. Kontemplera.

Helgen var först middag på NH med L och M. Sen några öl på det och uppe och snacka sent på kvällen. Uppstigning tidigt och promenad med morgongymnastik till Karlberg för frukost+avresa till Jönköping. Där vankades lunch, match, jacuzzi, öl, middag, öl, hotellrumsförfest, öl, lite Kalinka, utgång nere på Harrys(samma byggnad) och lite sömn innan hemresan. Söndagen var en härlig slappardag. Såg mitt gamla lag på konstgräset. Bara John och Johan kvar av kompisarna. L och M kom och H och jag följde med in till stan. Jag körde Saab 9-5 och handlade folköl. Vi grillade på kvällen och S och S dök upp. Nice dag.

Resten av lovet har varit träning, se på Förortsungar, frisbee-golf och tvättstugebekymmer. Det är jobbigt när man bara har en maskin att tvätta i och den inte centrifugerar.

Ikväll blir det träning och besök av härlige Johan. Yes! Det var på tiden. Blir nog utgång, men inget rejält drickande.

Har haft roligt, men har inget roligt att berätta. Det här skriver jag mest bara för att inte verka som en fotbollsnörd. Men det gör jag ju ändå. Hur skrev man roligt?

Nordirland är inte direkt Nördirland

De svenska medierna fullkomligt RASAR över Sveriges insats mot Nordirland igår. Inte jag. Jag tyckte Sverige spelade som vanligt, som man är van att se dom. Inte så där sprudlande som mot Spanien i höstas(Men det var inte det vanliga Sverige, det var förmodligen en lyckosmäll till match, även om den som laginsats smäller nästan lika högt som 1-1 mot brasilien i gruppspelet 1994) men ändå något bättre än under fotbolls-VM faktiskt.

Jag är snarare imponerad av Nordirland. Deras fans var de mest unisont sjungande och härliga fans jag sett. ALLA sjöng samma sång samtidigt, till exempel den ni vet samma melodi som den med texten: Oh Henrik Larsson, Oh Henrik Larsson, you make me happy, when skies are grey... f... Alan Shearer, cause he's a wa..er, oh please don't take my Larsson away....

Nordirland var Chippen-snabba i fötterna, samtidigt som de var hästlängder bättre än blondisen defensivt, alla hade vita strumpor och låg rätt i försvarsarbetet.(Påminde lite om det mest magnifika försvarsspelet som skådats sen Västtyskland blev något annat, dvs. Grekerna i EM 2004. Vryzas, Dellas och de andra låg så rätt att jag bestämde mig för att det är vackert att vara mittback.)

Problemet i den här matchen var inte att Sverige bara slungade iväg bollen i första halvlek, det var helt rätt, 0-0 hade varit guld värt. Det var heller inte, som en del mindre kunniga "fotbollsexperter" vill intyga, att tre allsvenska spelare startade på mittfältet. Daniel Andersson var suverän, Anders Svensson låg ensam bakom Sveriges 1-0 och var vass defensivt även om han inte fick så mycket boll som han ville. Och Alexandersson var för bövelen bäst på plan. Hans blonderade kalufs och tvåfotade positionsspel håller lätt till VM 2010 bara han bara blir lite sämre och inte mycket.

Problemet var: Olof Mellberg. Han var övertänd som vanligt och ville vara den där mittbacken som går på första boll. Det orsakade 1-1 målet, där bollen var på väg rakt på Petter Hanssons panna, när Mellberg ville lira första-fiol och stormade in som kanonmat mot bollen. Den senare damp ner på fötterna på ettrige Healy, som bara sulade in den och mottog publikens sedvanliga sång.

1-2 målet kom till för att Mellberg stirrade på bollen och glömde Healy bakom sig. Här var Mellberg så kallad andra-fiol och ska då ha markeringen, eftersom Petter Hansson tydligt visar att han ska ligga på första-ytan när inlägget kommer. Mellberg håller offside-linjen föredömligt, men tänker alltså mer på pytt-i-panna med ägg än att markera europas giftigase nordirländare. Mikael Nilsson får då kliva in, och hinner så när få fram en skyddande fot, men det är för sent.

Nordirland är inte direkt Nördirland och jag tror inte det gör så mycket att vi förlorade. Nu är vi inte favorittippade eller "klara" längre, och därför ser jag fram emot riktig värme och den 2:a juni i Köpenhamn då vi tar emot Danmark. Det är ett lag vi känner bättre till och dom har ingen Healy. Yes!

I'm looking for a place that's gonna sell my dog, burn my bird and sell me to a cigarette.

Jag är trött. Idag har jag försökt vara radiojournalist. Letat kultur i Motala. Det finns tydligen en del. Imorgon ska jag intervjua en teaterföreningsordförande.

Ingen är kvar utom jag. Jag surfar youtube och längtar förbi den här veckan. Jönköping på Lördag lär bli skoj.

Bob går loss utanför ett motell

Tyskland-06 gänget exklusive mig och Johan. Så här såg dom ut när vi mötte dom i Berlin och precis så minns vi dem. Hasse, Larsson och Ivo. Vilka killar.

Efter lite strul i förorten kom vi, en timme sena, till Berlin Hauptbahnhof. Trötta och lätt onyktra hade vi klivit av bussen så fort vi hörde Berlin i högtalarna och klivit av i Berlins svar på Flemingsberg. Vi hittade dock ett tåg att hoppa på och väl inne på den nybyggda jättestationen(För de som pluggat på universitet i Linköping så ser det ut som ett 1000 gånger större KEY-hus. Det är öppna balkonger ner till spåren och glasräcken som skyddar mot tomma intet. Inget för höjdrädda, men vackert och högt i tak)så hörde vi Hasses röst i trapporna. Långt borta såg vi tre gulklädda personer förstrött sparka boll och sjunga svenska hymner med ölburkar i nävarna. Och det utanför McDonalds innte på Hauptbahnhof. Grabbarna var alltså där. Återigen: Vilka killar.

Have I missed the big reveal?

Jag tankade över ett av R.E.M:s senaste album, Reveal från 2001 till min telefon och sen dess har jag lyssnat enormt mycket på framför allt "I've been high" och "Chorus and the line". Har på senare dar börjat gilla även "Beat a drum" "I'll take the rain". Synd att man förblindades av den tjatiga hiten "Imitations of life" och förbisåg det här albumet när det kom. Kanske är det samma sak med nya albumet. Jag gillade inte "Leaving New York" men förmodligen håller övriga låtar högre klass. Who care's? De flesta lyssnar på radiomusik eller modern RnB och här sitter jag och snackar deppig rock. Jaja.

Den här helgen var sjukt rolig faktiskt. Larsson som varit i Asien fyra månader kom och hälsade på på torsdagen och jag gick på overall-kravall. Fick låna en brun overall av datasektionen som det typ skulle få plats tre personer i. Attans pinaler vad jag fick dra upp den hela tiden. Grejen med de där overallerna är att det typ inte är accepterat att ha den helt på sig, för då ser man ut som en bilmeck, men jag tycker fan det ser bättre ut än att gå med en t-shirt och en jätteknut på magen, som traditionen förespråkar. Till följd av detta ser man ut som en klumpeduns på under midjan, med som en flugviktsboxare på överdelen. (Allt är relativt)

Lördagen var grymt rolig. En förfest som höjdes rejält av tre roliga killar från Sjöbo i Skåne som gick in och dominerade och vi vevade igång Timbukt och alla (!) dansade i ett vardagsrum i T1. Enligt säkra källor har inte det hänt i Linköping att alla dansat och varit glada på en förfest sen 1996 när Lars Winnerbäck hade inofficiellt relase-party i Vidingsjö. Och då skedde det bara i de två minuter som radiosingeln "Kom änglar" spelades på p4.

När det sent omsider bara av med taxi till universitetet och overall-kravall på kårallen så hade ingen av oss nämnvärt ont i skallen, alla var glada och onyktra och hängde av sig i hallen, gick in och hörde Petter rocka loss på scenen, värsta knallen! Sen drack jag te och dagen efter var det sol. Härligt.

Vi har radio igen i skolan. Sen lov. Måste hitta nån kulturpersonlighet att intervjua.

Postiljonen inser att han drabbats av humorbefrielse

I lätta ordalag betänkt avsett att ej irritera mer än att faktiskt informera: Härmed avläggs förbön av A de Gothia(Der Postiljon) att han inte skrivit något skoj sen två månader tillbaka(och då har han en säregen humor, han älskar den mörkhyade fotbollspelaren Ledley King som klockrent inslag i klockspelet i de flesta inlägg)


Jag vill bara meddela: Vi vann 2 matcher i dart innan vi blev diskade för icke närvaro så med andra ord: Vi var 100-procentiga. Klockers!

Det måste vara all syra jag inte tar.

Martini Henriko de la Pinato

"För att komma i form..." "...kastar jag..." "...pil..." -Björn Borg

Snart är det dags för DÖMD, darttävlingen. På lördag. Jag och Hans har varit på universitetet och övat lite. Han vinner faktiskt alltid. Han är duktig. Det svåra i spelet är att gå ut. När man har under femtio kan man gå ut, genom att träffa en duddel. (De smala områdena längst ut på respektive siffra)

Kort checklista på utgång:

1. På femtio poäng kan du gå ut genom att träffa det gröna fältet runt Bulls eye.

2. Mellan 41 och 49 poäng kan du inte gå ut. Försök komma under 41 poäng och hamna på en jämn siffra, som till exempel 38.

3. Säg att du har kastat 7 omgångar och precis kommit under femtio. Du har hamnat på 38 för första gången. Du har 3 pilar i handen. Du kan gå ut på dubbel nitton. Du missar och träffar 7.

4. Du ligger nu på 31 poäng. Det är ojämnt. Alltså kan du inte gå ut. Du har två pilar kvar. Du behöver träffa en ojämn siffra. Du siktar på området nertill på tavlan där det finns många ojämna siffror. Du träffar 3.

5. Du har 28 poäng och en pil kvar. Du behöver träffa dubbel 14 för att gå ut. Du missar. Du är kvar på 28.

6. Hasse gör en upphämtning. Ligger på 200 poäng. Kastar 180. Tre trippel-20. Det bästa man kan kasta. På pil nummer två sätter han dubbel tio och har vunnit.

7. Du vill spela på det nintendo wii som står intill, för att revangera ditt dåliga pilsinne. Men två teknister är fortfarande upptagna med att spela interaktiv bowling så det får bli en annan gång.

Rapid eye movement

"There's a secret stigma, reaping wheel.
Diminish, a carnival of sorts.
Chronic town, poster torn, reaping wheel.
Stranger, stranger to these parts."

Jag vaknar i Hageby och det enda jag tänker på är Carnival of sorts(Box cars)
Jag går av bussen och lyssnar på Carnival of sorts.
Jag är besatt av tanken på Carnival of sorts. Och när jag såg Letterman show-inslaget från 1983 så insåg jag att det är den enda dans-låt R.E.M gjort. Förutom "Shiny happy people". Men den kan man ju bara dansa som en mupp till. :)

Se inslaget då Miachel Stipe inte var för vacker. Men grymt snygg.