Nu är det vår!

Och jag åker hem från skolan och är så där trött att jag lapar sömn där jag sitter i karusellsätet mitt i dragspelet på bussen och halvsnarkar och dinglar fram och tillbaks i sätet. Plötsligt är jag framme, och vill bara sova, men måste äta, och sen är det alltid något annat så att jag inte hinner städa eller packa eller göra något av det jag borde.

Fan vad tråkig jag är. Radio Bona kör punk nu. Coolt. Maria har varit programledare. Hon hade en nice röst. Mysig. Nu har nårrlänningen tagit över.

Gotland på Lördag. Hm. Intressant. Är detta yrket? Jag kan väl snacka? För det verkar vara viktigare än skrivandet, och det har jag glöt hur man gör. Jag är grymt oinspirerad. Kalle har så mycket uppslag. Vilka uppslag! brukar jag utbrista. Jämt.

Jag saknar den där hösten som var som en vår fast allt blommade över. Jag skulle aldrig säga det högt, men det som var då var mer nu än vad nu är nu, nu finns inte ens förhoppningar.

Jag vet inte.

Jag brukade säga det när jag var liten och jag minns hur min bror blev trött på mig, hur min mamma blev trött på mig, hur jag aldrig visste. Men jag gör verkligen inte det. Gör du? Jag kan inte låta bli att tycka att det var rätt klokt. Men farligt. Den där depressionen jag sällan vaknar ur. Rädslan. Ovissheten. Jag vetine-mentaliteten. Jag när inga förhoppningar längre om en ljusare framtid, försöker bara överleva vardagen på bästa sätt, sparka boll, dricka folköl, och vänta utan förväntan. För jag vet inte.


Jag skulle behöva göra en Polvall-övning och bara skriva-skriva-skriva för nu är det stiltje, jag väntar på en vind, så jag kan hissa mina svarta segel, ta mig härifrån, jag väntar utan förväntan på regnet, bara nu just nu, och regnet, som faller ner över mig, sommarregnet och att hon med långa håret ska släppa ut det, och släppa taget om sjukhuset, världen och sig själv och kliva in i verkligheten, för fan vad jag saknar henne som det var den hösten. Om jag visste vad jag kunde göra. Det finns kanske inget att trösta med här i verkligheten, jag vet inte. Jag vet inte om det här är verkligheten. Hon kanske har rätt. Det känns tröstlöst. Det känns som jag pajade allt. Det där med tjejer. Ujujuj.

Vi kör nudd mot väggen och bollen hamnar i kanalen. Jag åker hem nu. Det här var också en dag.