En morgondröm

Klockan 07.33 kliver jag som vanligt på den vitröda bussen. Ett tunt snötäcke har lagt sig över den krokvägade studentstaden. Jag slår mig ner på en fönsterplats och låter den stora landsvägsbussen föra mig ut på de smala vägarna i väster. Med små hörlurar i öronen låter jag ögonen sjunka ihop och hasar ned på sätet. Det tar inte lång tid att somna i gryningsmörkret.
Det är så behagligt att sluta ögonen och försvinna i det rödsvarta landskapet under ögonlocken. Små tågvagnar flyger upp och ner över små spår och en apa ropar någonting. En liten grön varelse med spetsiga öron svingar ett svärd och utstöter små stön medan den flyttar på stenar. Någon sover hopkrupen i en soffa med ett täcke omkring sig. Jag skrattar. Någon speglar sig med en stor svart jacka och vrider sig och vänder. Plötsligt känner jag hur någonting lättar i mitt hjärta. Det kännssom om jag lyfter. Det känns som om hela bussen lyfter och svävar ut över de öppna fälten vid Kristbergs kyrka.
Lilleberg! Storeberg! Jag hoppas att platserna jag alltid drömmer om på vägen till skolan ska vara precis så underbara som jag hoppats. Lilleberg med den röda stugan på den lilla gräsbeklädda kullen, som reser sig mitt i urskogen som ett glatt torp i Lönneberga, och Storeberga med sina bruksfester och skördelag, dit alla kommer och utför dagsverken och i utbyte får en kagge mjöd.
När jag öppnar ögonen har bussen landat igen, och tagit sig in i de gråa industriområdena vid Myntgatan. Jag kliver av bussen vid Verkstadstorget och drömmer att solen bakom verkstadstaken en dag ska skina över en annan verklighet än den bistra.