Skolan har börjat igen och det är sista året. Vi är ett år äldre och ett år närmre. Jag måste erkänna att det känns bra. Jag har ont i vaderna, jag är väldigt singel men det känns bra. I lördags dansade jag och dansade tills vaderna brände. Jag var på NH och de brukar spela dålig musik. Men nu var den fantastisk. Jag dansade helt själv längst in i hörnet och musiken var fantastisk. Jag hade lyckats få den perfekta mängden alkohol i blodet (Det handlar framför allt om kvaliteten och inte kvantiteten. En sexa sprit utblandad med en tolva sockerdricka är t.ex alltid mer hälsosam än fem bärs) och brydde mig inte om någonting. Under den senaste tiden hade jag på ett eller annat sätt fått erfara att vissa är övertygade om nutidens olämplighet. Varför gör det ont? Varför blir allt psykologi när jag skriver?
Jag är dålig på den typen av musik men jag tror det var House jag hörde(någon viskade om det) och den är briljant iaf för det finns ett tryck i både bas och trummor som gör det okej att dansa på ett lite hoppande sätt. Inte bara stå och småfisa på dansgolvet som svennarna brukar. Efter säkert en halvtimme hände något som knappt hänt sen jag flyttade till Linköping. Jag fick ögonkontakt utan att söka den! Linköpingsbor och studenter som går till NH är i allmänhet både rädda om sitt revir och hågsna över att visa glädje mot främlingar. Det är ett gissel. Så kommer en tjej, vi kan kalla henne Åsa, och liksom spanar in mig, och min dans, och digggar lite. Sen försvinner hon till sina kompisar. Jag dansar vidare. Sen kommer hon tillbaka. Hon är glad. Jag blir glad. Sen pratar vi lite. Sen kramar hon sin fadder som är blek och ännu smalare än mig. Sen säger hon att de inte är ihop. Sen går hon till sin cykel. Sen går jag till torget för att köpa mat. Då möter jag henne och hon ropar på mig och skrattar lite till. Jag ler och köper falafel. Det kändes bra. Ändå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar