För det första: Vad är att äta kakan och ha den kvar? Kan man göra allt utan att vara det minsta ihop. Nu pratar jag inte om mig själv.
För det andra: Jag börjar känna att det känns bra men jag måste lägga i en högre växel, samtidigt som jag borde varva ner. Jag stressar upp mig som vanligt antar jag och tycker att jag gör fel även om jag gör rätt. Det är avancerat. Eller inte. Mörka moln tornar inte upp sig, inte alls, jag är rädd för något helt annat än förut. Rädd för den där masken man tar på sig. Jag erkänner: Jag behöver hävda mig, med ett ord. jag är ingenting om jag inte hävdar mig, så känns det. Det här är psykologi, plötsligt blev allt psykologi. Kanske för att jag gjorde två snygga mål och det räckte inte, ungefär. Kanske för att jag känner att jag inte är rolig även fast jag inte är orolig. Prestationsångest. För allt. Idag pratade jag i skolan, precis som vanligt, och allt jag säger kommer ut fel, jag bara pladdrar. Jag vill inte pladdra längre. Jag är trött på det. "Have you seen the wisdom of the silence?". För jag kan inte höra den, bara se den. Jag vill känna den.
Augusti var inte nog. Bara månen, solen och stjärnorna. Och det varade i sekunder. Jag var inte där och jag är inte här. Kalla det en paus, förvirrade tankar efter två öl, eller ensamhet.
Kort sagt: Visst, det är sant. Jag är kär. Jag är kär men just nu är jag inte här. Jag vill att du svimmar framför mig. Nu. Annars räcker jag inte.
Och snälla, om någon läser det här, ta det inte på så stort allvar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar