Jag sticker inte under stol med en sak:
Det går bra nu. Dimman framför ögonlocken och de osammanhängande orden är till största delen ett resultat av en skaplig bläcka i Lördags och en söndag med jobb plus en natt med för lite sömn. Jag bryr mig inte om att fånga fjärilarna av lycka som fladdrar omkring mitt framför mig. Jag väntar tills jag riktigt behöver. Eller tills de är ännu fler. Nu vill jag minnas, minnas och hålla mig borta från allt som gör att jag glömmer.
Varför skriver jag veckodagar med stor bokstav? Är jag tysk?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar