På så vis får jag vatten på kvarn gällande min ovilja att ta tag i de lokala nyheterna som SKA skrivas i journalistlinjens skoltidning som ingen läser.
På så vis får jag också lugnet i mig gällande bloggen. Det ska sägas att det gör lite ont att skriva i den. Att jag jämför mig med ekvilibrister som Kboe och livsnjutare som min syster och däremellan allting som fyller någon slags mening och ångesten över att mitt skrivande inte fyller någon mening.
Men allt är redan skrivet tänker jag också när farsan hivar fram gitarren på farmors födelsedag och bränner av en calypso som är bland det svängigaste jag hört på akustisk gitarr. Det hör jag live, medan jag sitter bredvid. Och det är farsan som lirar. Och bjuder på Wirre och öl. Bara det var väl värt att missa en match med mitt kära lag. "En söndagskvällscalypso rullar genom ben och märg och sand, atlanten fräser och kastar vita vågor upp mot land". Jag längtar lite till Västindien där jag sitter i Motala, på verkstadsön, övergiven så när som på min ambitiösa och hjälpsamma lärare som hjälper mig med kontakter. Alltså sådana som jag borde ringa för att få uppgifter gällande min nyhet.
Det har ändå varit en bra helg. Men nu är ångesten så där krypande och man vill få något gjort medn det går inte riktigt framåt. Ungefär som att gasa med handbromsen i. Det börjar lukta bränt om mig. Jag vill hem och se på fotbollsderby på O'Learys. Tror att Gnaget möter Bajen idag. Men först vill jag faktiskt få något gjort.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar