We only stay in orbit for a moment of time

Krångliga meningar kommer till mig medan jag cyklar. Jag har alltid hörlurar. Jag gillar en låt av Bob Dylan från tiden när han blev religiös. Den heter Prescious angel. Allt jag säger blir så långt. Men jag kan inte riktigt förklara. Jag vill tro på något. Är det inte så? Solupppgång och dag och solnedgång och natt och det går runt och runt och jag går på gatorna och -Hej, jag känner dig, och hej, dej med, men inte dej, hej, och så är jag på krogen och så är jag i skolan och så är jag på bussen, bussen, med tonåringar som pratar om någon fest och någon konstig granne och så är jag hemma och så äter jag, jag äter äter äter korv och pasta, usch, aldrig mer korv och pasta, jag vill ha bulgursallad och gratinerade paprikor, jag vill ha ost, ost, ost, men dagarna går och jag snackar om fyra, och så går vi upp i fyran och det är fotboll, fotboll, fotboll, och det gillas kanske inte, måste jag prata om det, nej, fast jag har en intressant vänsterfot och den har blivit bättre, om dig, om dig, om dig, och så slår klocklan tolv, jag borde sova, jag borde åka till Island, jag bårde tågluffa i östeuropa, jag borde svettas lite, jag borde älska mig och inte skriva massa deppiga dikter för det är inte så illa, illa är det inte, men lite tråkigt ibland, med ensamheten, och bråttom, bråttom-tjäna pengarplaneten, jag låser cykeln och går in, ser idol, idol, och det är kul fast jag hatar grejen egentligen och det är lite skevt men det är bland det bästa som erbjuds, det är kallt nu, och jag gillar dig och att du gillar mig och att vi tar en sak i taget. För det har hänt något. Biologi. Tystnad. Ögonen. En början. Allt kändes på väg mot ett slut och så plötsligt en början äntligen en början. Jag hade slutat tro på sådana börjor. Jag mår inte så bra just nu för jag är bakfull och jag vill berätta massor med saker för någon som inte gillar grönt men delfiner och lamm och jag vill inte jobba men jag måste jobba och det duggar. Jag orkar inte just nu. Jag vill att du ska komma och hämta mig. Jag vill att vi tar ledigt. Och en steinwayflygel och popcorn och hennabio eller biologi och hennafärgat hår och små tår i gråa sockor och kjol du har kjol du har kjol. Hon har kjol och jag vill vara ledig. Jag ska skriva tusen ord till innan jag förklarar vad jag menar. Men inte nu. Snart. För jag ska till jobbet.

Jag har för övrigt alltid gillat Abgar Barsom

Trodde att han skulle bli nästa stora innermittfältare i landslaget. Bredängs Maradona. Nu börjar jag tro lite på det igen.

En slapp dag som blev en bra dag. Glass på Bosses och Idol. Shit, apropå idol, de har fått precis den typen av programledare som sänker juryn så där perfekt. Det i C Gynning. Tycker helt ärligt att hon går från klarhet till klarhet. Hon Luuks tjej är väl fyndig men lite uppenbar och falsk om jag ska vara ärlig. Gynning är klockren. Minns inte vad hon sa men hon sänkte Swartlings överseriositet något enormt när hon klappade om en av deltagarna. Så här är det när jag skriver blogg. Jag glömmer bort poängen. Har supit bort hjärncellerna. Jaja.

Hittade morsans Bruce-skivor idag. Det blev en Bruce-dag i dag.

"She'll lead you down a path
there'll be tenderness in the air
She'll let you come just far enough
So you'll know that she's really there
She'll look at you and smile
And her eyes will say..."

Jag brukade hoppa högt

Det här var 2006. En fantastisk sommar. Berlin, Söderköping, Mellerud, you name it. Årets sommar började rätt bra med Motala, Vikbolandet, Stockholm. Sen vet jag inte vad som hände. Det blev jobb och regn och jag vet inte. Jag hoppade i alla fall inte så mycket. Jag har slutat hoppa. Det är oroväckande.

I Dubai bygger de ett hus som ska bli 800 meter högt

och man får väl se det som en symbol
att u-länderna utvecklas och i-länderna stagnerat.


Jag ser på Batman begins och försöker njuta av ensamheten. Det går helt okej. Men jag blev illamående av chipsen. Pringles är för fett. Grym film dock. Enda minuset: Lite för många planteringar. Allt kan inte återuppstå. Det krävs överraskningar.

Betyget blir ändå en klar fyra.

Jag är varken kryptisk, eliptisk eller symmetrisk

"You can't hold it in your hand
it won't bow to your demand
there's no difference you can make
no there's no difference you can make
and if it seems like an accident
a collage of senselessness
you aren't looking hard enough
I wasn't looking hard enough at it."

Om jag sätter på den precis innan jag sätter mig på cykeln hinner den briljanta versen komma igång med allt sitt tryck och all sin prakt precis när jag kommer ut ur tunneln på vägen till Karlberg och kanske hittar jag ett gungfly när Conor artikulerande utbrister "if it seems like an accident" i första refrängen, andra strofen, första raden...

You aint for real baby, 20.30 aint no time, you just don't like me. But it's ok. Now I know it.

Han var skoningslös, den där Ronnie!

Kalle Brage om etrusker utsätts då och då för attentat och lurendrejeri. Rena dostojevsjifeberyran. Stackarn blir utsatt för ryssar och Nihil! Det ena med det andra.

Själv har jag en blogg där jag med jämna mellanrum desperat försöker locka till intelligenta kommentarer. På sin höjd blir det någon notering på något faktafel. Hur Herr Sandal kan få för sig att jag skulle vara en produkt av kboe är kanske på ett sätt smickrande, men ännu mer ett nidbetyg på mina konvulsuösa försök att väcka en opinion som redan förkastat mig som meningslös här på nätet. Som så mycket annat, ska tilläggas.

Bestämde mig för en nykter helg med blåstället på. Måndagen var rannsakelsens dag och jag kommer aldrig förklara. JAG är inte kvar längre. Det är inte mer än så. Stör mig bara på att pulsen ändå blir högre under en nyhetssändning. Antar att det hela är en förlikning egentligen. Att bli vuxen.

Det regnar och det gillar jag. Jackan luktar blöt hund och ingenting händer ikväll. Det är vackert på något sätt.

Nihil! nihil! nihil!
Jag förkastar försöken att kalla det här någonting som helst. Vi kastar oss inte mot marken och missar. Vi kastar oss inte ens mot marken. Ni förstår inte. Jag förstår inte.

Alla dagar har ett vackert slut ändå. Om man låter det bli så.

Världens vackraste tjejer kommer från Borensberg

Jag har rätt länge filat på en teori. Det handlar om hur Motala överlevt. Hur en så liten stad ändå kan förbli en stad, utan akademiska möjligheter eller ett uns av framtid som inte innebär industri eller dagligvaruhandel för en befolkning som fyllt tjugo nyligen. Varför flyttar liksom inte alla? Svaret har jag kommit fram till är: Tjejerna. Sveriges 36:e största stad (Linköping är sjua, alla ni som snackar om att det är femte största stad, förutom de självklara ligger även Västerås och Örebro snäppet före. Trivial pursuit, men rätt ska vara rätt.) ruvar på världens högsta procentsats av oerhört attraktiva tjejer.
De är så där snygga att man tystnar, häver i sig bärs, och slåss med män, bara för att slippa tänka på det, och sedan, om möjligt kanske våga gå fram och säga ett par ord. Det bara ÄR så. Det är inte MER med det.
Följden blir att killarna tidigt håller kvar de snygga tjejerna i staden, genom att ha coola moppar, kläder och en hård och bestämd attityd gentemot tjejerna. Det blir barn tidigt, och stan fortsätter att blomstra och få nya ungdomar. Så rullar det på.
Den här teorin har stärkts av att jag jobbat på autoliv, där en stor mängd kvinnor a 40 plus arbetar, och för mig med det goda ögat för mänskliga vackra drag, det har rönts att en klar majoritet av dessa liksom bibehållit, eller rättare sagt, fortfarande bär ett uns av denna goda vigör och utstrålning som syns i den yngre generationen kvinnor.

Att sen den här kvinnliga fägringen är ännu mer markant i lilla Borensberg, har bara följden att mina bussresor blir ypperligt angenäma. Det är en historia jag sedermera tänkte utveckla om tid finns.

Martin Pringle

Minns ni honom?

Jag minns att han hade en lätt mörk hudfärg men ändå fräknar(förmodligen något slags sydamerikanskt blod i generna) och lirade anfallare några matcheri svenska landslaget.

Det är sånt vi diskuterar på dagens frukostrast. Fotboll. Kommentatorer, obskyra spelare som "Turbo" Svensson och Fredrik Söderström. Såna som ändå lirat i landslaget. Tänk dig det, att kunna säga till son son när man är lite äldre, att: "Jag har lirat i landslaget". "Jag har varit bland de bästa och mött de bästa". Stort.

Ingenting är lika outsinligt som att prata fotboll. Ingenting annat ger mig en glimt av den där känslan att man bara flyter, slutar tänka och bara spinner vidare.

Undrar vad martin Pringle gör nu. Jag minns att han var SM-mästare i Frisbee. Jag tror han går runt i parker med sin hund och kastar en frisbee som hunden kilar iväg och hoppar upp och fångar i luften. Jag tror han gör det. Dagligen.

Jag brukade tjata om tentaångest men det är ingenting mot artikelångesten

Artikelångesten är allvarlig. Den är ett fenomen. Den sprider sig från topp till tå. Den luktar bränt. Den suger helt enkelt.

Artikelångesten skapar krig, självmord och repressalier.

Den är osvensk, men ändå väldigt svensk. Den är, skulle man kunna säga, ofrånkomlig.

Undvik alla typer av nöjen, arbeta målmedvetet och se ner på andra, så kanske du slipper artikelångesten.

Det är så tråkigt att komma sist att jag inte ens kommer se det som att jag kommer sist. För då vet jag inte vad jag gör. Och som Katarina sa, läraren: Jag är själv mitt eget största hinder. Fan vilket hinder jag är. Holm skulle inte hoppa över mig om jag sträckte på mig.

Allt är redan skrivet, tänker jag ofta

På så vis får jag vatten på kvarn gällande min ovilja att ta tag i de lokala nyheterna som SKA skrivas i journalistlinjens skoltidning som ingen läser.

På så vis får jag också lugnet i mig gällande bloggen. Det ska sägas att det gör lite ont att skriva i den. Att jag jämför mig med ekvilibrister som Kboe och livsnjutare som min syster och däremellan allting som fyller någon slags mening och ångesten över att mitt skrivande inte fyller någon mening.

Men allt är redan skrivet tänker jag också när farsan hivar fram gitarren på farmors födelsedag och bränner av en calypso som är bland det svängigaste jag hört på akustisk gitarr. Det hör jag live, medan jag sitter bredvid. Och det är farsan som lirar. Och bjuder på Wirre och öl. Bara det var väl värt att missa en match med mitt kära lag. "En söndagskvällscalypso rullar genom ben och märg och sand, atlanten fräser och kastar vita vågor upp mot land". Jag längtar lite till Västindien där jag sitter i Motala, på verkstadsön, övergiven så när som på min ambitiösa och hjälpsamma lärare som hjälper mig med kontakter. Alltså sådana som jag borde ringa för att få uppgifter gällande min nyhet.

Det har ändå varit en bra helg. Men nu är ångesten så där krypande och man vill få något gjort medn det går inte riktigt framåt. Ungefär som att gasa med handbromsen i. Det börjar lukta bränt om mig. Jag vill hem och se på fotbollsderby på O'Learys. Tror att Gnaget möter Bajen idag. Men först vill jag faktiskt få något gjort.