Det är klart man blir lite skraj när det dundrar och dunkar och kränger. Man ser sig omkring och tänker: Jag är i en liten cylinder på 10*2*1,5 meter och några 1000 meter upp i luften. Att vi rör oss som en vante i vinden kanske inte är helt hundra. Handsvetten dryper. Men man kommer fram. Trots att man tänkt flera gånger på vad man skulle göra den där sista halvminuten när man vet att man kommer störta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar