Plötsligt utmynnar frukostrasten i årets mest givande diskussion, det snöar i dalarna och dom beskriver mig känns det som

Vi sitter där. 1,2,3,4. I en kvadrat. I varsitt hörn. Hon säger att hon aldrig blir riktigt nöjd. Att det är en välsignelse, men samtidigt också jobbigt. Hon har tvångstankar. Han säger att han förstår, men att han tror att det kan vara negativt. Nummer tre är tyst, men bidrar med sin lantliga energi till att medverka med lugnet ändå. Det är väl inget speciellt egentligen. Bara att det är någonting i luften. Att jag inte är rädd. Jag säger inte så mycket. Men det känns som om jag får säga precis vad jag vill. En innersta hemlighet. Jag skulle inte behöva vara rädd. De skulle inte hånskratta. Grymt coolt. Någon slags fyrenighet efter morgonteet. Eller kanske bara som 4 sa: "Det här är nog bara effekten av dålig sömn." Fast bra dålig sömn tillägger jag. Hallelujah moment. Shit. Vi är här. Just nu är vi här. Men var är vi?