Den vackraste fotbollen spelades 1992

Vi hade EM i Sverige 1992. Där och då föddes början till det som skulle hända två år senare när Ravelli, Brolin, Dahlin, Andersson, Ingesson och de andra ledde oss till ett historiskt brons i USA och glädjefnatt.

Förvisso var bara åtta lag med i turneringen 92, men vilka sköna lag sedan, Frankrike, England, Danmark, Tyskland, Holland, Skottland och det som då kallades OSS(oberoende staters samvälde, en tapper rest av Sovjetunionen utan Baltikum) och så Sverige då, som för första gången i modern tid fick spela EM i kraft av att man arrangerade mästerskapet.

Vilka tider! OSS mötte Tyskland på Idrottsparken i Norrköping och Thomas Hässler nätade! Frankrikes superstjärna hette Jean-Pierre Papin och var ett kvickt före detta problembarn med målsinne. Han nätade både mot Sverige och Danmark, som båda gick vidare medan Frankrike otippat misslyckades. Sverige vann gruppen och nickmålen av den instormande Janne Eriksson blev härmat av mig och min kompis om och om igen på vår sandiga fotbollsplan, i tom bur. Märkligt nog gjorde Brolins supervackra 2-1 mot England inte lika djupt avtryck som Erikssons nickar. Kanske för att det kändes som vardagsmat när det gällde Brolin. Han rörde sig alltid så där kvickt, och han hittade ofta vägar fram med väggspel och rusher.

Gary McAllister, Paul McStay och de glada skotska fansen gjorde ett vackert avtryck i Norrköping och Göteborg.

På den här tiden var fotbollen allt. På mitt rum hängde EM-92 planscher med alla lag utom Danmark(Jugoslavien skulle ursprungligen vara med men nekades senare tillträde till turneringen på grund av kriget). Jag minns hur jag grät sanna tårar när Tyskland slagit ut oss med 3-2 och jag minns hur mycket finess och attityd det fanns i det laget som åkte ut. Brolin med sitt allt, Dahlin med de vassa armbågarna, Ingesson med löphjärtat, Schwarz med sitt slit och Limpar med sina fantastiska fötter.

Fotbollen var så enkel då. Jag var 8 år och spelade varje rast, och nästan varje dag efter skolan. Ofta var vi bara två stycken. En som stod i mål, och en som sprang runt med bollen och kommenterade medan han anföll, och stundom försvarade. Det var ett härligt schizofrent sätt att briljera med sina fotbollskunskaper både med bollen och med minnet.

Min kusin var på plats på nya Ullevi och såg Danmark vinna finalen mot Tyskland med 2-0. Om jag inte minns fel hade båda målskyttarna mörkt krulligt hår och mustasch. De såg ut att lukta tuborg och smörrebröd. Vilken turnering.

Den tid som flytt

Vi brukade mötas och handla påsar med kung och gösser och försöka skriva en låt, eller sitta framför champions league med varsin folköl och snacka skit. Vi jobbade eller studerade och sen ägnades fritiden åt fotbollsträningar och det kunde väl verka inrutad, men det var en ganska fin ruta vi befann oss i. Vi drömde väl varken om mer eller mindre, utan fann oss i vår egen verklighet. Vackert. Sen kom lågkonjunkturen och ryggvärken. Jag åkte till Norge för att gräva guld. Där träffade jag värmländska ungdomar, firade sommaren med lite öl och Oslo och jobbade sen så mycket jag orkade för att ha råd med en lång resa. JAg gav mig iväg. Den blev inte så lång som jag ville och så kom jag hem och försökte pussla ihop en ny verklighet. Att bo hemma hos en förälder i Rättvik är inget jag kan rekommendera för någon alls. Det är en om än vacker, så ändå död, liten ort mitt i Dalarna. Den här vintern har varit oändligt lång. Det är nästan så jag inte tror på våren. Den visade sig så kort förra veckan. Sen kom vintern igen.

Det är som tetris ibland. Man pusslar ihop en prydlig rad och så försvinner den.

07.26 Koh Tao, Thailand

kom sa gar vi och simmar i Cha luk.

Leonard Cohen

Ett tips till de som orkar lyssna på texter och uppskattar fantastisk melankolisk musik:

Leonard cohen Live in London 2009. 74 år gammal. Han kom till 02 Arena i storform.

Såg dvd:n i mellandagarna.
Årets bästa konsert?

Andra visa människor som är lite underskattade:
Emil Jensen
Emil Sundström
Emil i Lönneberga

Tomhet och Kunglig taffel

Det är inte så mycket som upptar mina tankar. Annat än att jag borde resa någostans där det är varmt för mina pengar.

Jag firade jul som det brukar vara oftast i en förort i Stockholm. Jag firade nyår i lugn och ro.

I mellandagarna pratade vi en del om kunglig taffel. En bok med det namnet hittades. Taffel är en förnäm persons måltid. Mat och dryck med kunglig prägel således. Marsipansflamberad lax. Flamberade honungsskivlingar. Hummersås med pärlemor. Andra oväsentligheter.

Till saken: Tomheten. Många gånger på sistone ser jag mig själv som ett rö för vinden. Personligen betraktar jag mig som öppen. Redo att följa. Men okapabel till att lyfta mig från sofflocket eller för den delen löpbandet. Försöker se denna tomhet, denna idébrist, som en tillgång. En ofelbar öppning, som vid rätt tidpunkt likt en ocean kan fyllas med allehanda isbrytare. Denna ständiga väntan. Jag kan protestera, med vaga motargument argumentera, och ur denna tomhet skulle jag kunna skapa något som kanske berör mig en smula. Man kan se tomheten som en tillgång, inbillar jag mig. Vid första anblicken tittar jag på min tomhet med förtvivlan. Föraktar den. Blicken som låser sig och ditt "-Vad är det?". Det är tomheten. Det är precis som jag säger ingenting. Men mer än ingenting. Med så mycket man kan göra, så mycket förströelse, så många kanaler att undehålla, sitter jag i tomheten. Alldeles totalt. Jag jagade bort den med att jobba och tänka på pengar, jagade bort den med alkohol och dans, jagade bort den med fruntimmer och en ständig längtan någon annanstans. Men den är kvar. Den är alltid kvar. Minns hur jag vaknar och stirrar in i väggen, hur jag kan höra röster omkring mig utan att reagera. Hur jag alltid återvänder dit.

Tomhet. Ingenting. Jag önskar ingen något illa. Jag önskar alla väl. Jag hoppas ni inte är i tomheten.