Mannen som aldrig ler verkade samlad.

Jag tillhör den lilla skara fans som både är glada och står för att vi missade/ignorerade/bortsåg från/inte förstod Bright eyes genombrott med "Fevers and mirrors" och "Lifted or the story is in the soil keep your ear to the ground" omkring år 2000. Det var för deprimerande och ångestfyllt att höra de A4-långa texterna som var ackompanjerade av antingen kaos eller en klinkande gitarr. Men jag har följt med. Och den icke så kritikerrosade "I'm wide awake it's morning" blev snabbt min favorit. Plötsligt var allt samlat, och det var musik, och det fanns någon som skrev musik om något som betydde något för mig. Livet, döden och sökandet efter någonting mer. Att texterna är i fokus står fortfarande klart men nu finns där plötsligt musik som är mer en uthärdlig. "Digital ash in a digital urn" håller inte samma jämnhet men innehåller å andra sidan Depeche mode-flirtande monsterhiten "Easy/lucky/free" och flera andra riktigt kramgoa I-poddiga låtar. Men så kom "Cassadaga" och jag insåg att kritikerna inte fattar någonting och att Conor förstått allt. Vilken musik, vilka texter, vilka stråkar, trumpeter och orglar. "Four winds" får mig att tappa balansen, "Hot knives" att längta till Nebraska och Black hills och "Middleman" beskriver allt. Årets skiva släpptes 9 april och jag är glad att jag äntligen har den. Att sedan se Bright eyes live var overkligt och groteskt bra. På grund av trötthet efter allt rännande för att se halvdana förakter på Accelerator var jag lite för trött för att leva med till fullo. Men jag var där och stod ett tiotal meter ifrån bandet och det var fantastiskt tight och bra och en dag ska jag lära mig att skriva koncentrerade och koncisa recensioner.