Nyhetschefen sa att hon saknade det personliga i mitt reportage, har tiden på Bona gjort mig disträ?

Jag bestämde mig för att gå loss, herrejävlar vad personligt det ska bli:

"I det strålande solskenet möter han upp, en blond svartklädd kille med moderiktig snedlugg och cowboyboots. Han är en sån där kille som smälter in i en café-miljö, och känns som han snurrar proffsigt med en kopp i handen, fast han inte har en kopp i handen. Hade han en kopp i handen?

Niclas stammar på ett så där snyggt sätt, som gör att man bara lyssnar ännu bättre, av förväntan under de där 1-2 sekunderna då ordet process fastnar i början av en mening. Jag minns hur en av mina stora idoler gjorde en intervju i p3 under sin storhetstid 2001 och jag lyssnade på den nästan varje kväll och la mig till med uttryck som: "When we did k-k-k-k-kid A and amnesiac". Lite så känns det. Att man vill vara han. Stjärnan som ska till Japan, som svarar på frågan om familj eller flickvän att han tar det lugnt på den fronten, för han ska ju till Japan i oktober. Medan jag inte ser längre än till middagen på kristi flygare.

Niclas har spetsiga skor. Det funkar bra till hans längd. Han är nog runt en och sjuttifem. Om jag med mina en och nitti skulle glida runt som David Hasselhoff i kultserien Knight rider med cowboyboots och försöka hålla låg profil så skulle jag nog precis som Hasselhoff inte riktigt lyckas. Framförallt skulle jag inte våga. Jag skulle känna mig förklädd. Hela min klädstil går ut på att inte känna sig förklädd. Inte välja någon stil. Inte synas men ändå se okej ut. Niclas ser mer än okej ut. Han har ett härligt skäggstubb som ser så där lagom mode ut. Lite ansat och inte för grovt. Niclas är vad jag skulle vilja vara. En cowboy/datahacker med en vokabulär och en attityd som gör att man hallucinerar. Man ser honom på en klippkant intill ett fik vid Parthenon, med toga, en kopp latte och det senaste numret av PC Gamer under armen."