När man var liten var man ledig, fick veckopeng och cyklade till sjöar, tennisbanor, fotbollsplaner. Mamma kom cyklande med storpack päronsplit och man skämdes lite när man vilade på tjockmattan med Fabbe, Emil och Said. Men samtidigt var det hjärtskärande fint, och killarna uppskattade det, glass, vilken fest!
Vi dunkade frisparkar i det oändliga, drömde om att få kliva ut på A-plan utan att bara vara bollkallar. Vi ville va som Jofa Massi, den biffige assyriern som dunkade in frilägen, eller Nicklas "Acke" Karlsson, killen som öste in mål och dundrade frisparkar i muren så att det susade i publiken. Det var alltid hundratals på plats på Vikingavallen på de där matcherna och ett sjujäkla drag. "Rosen" gjorde voltinkast så fort det var på offensiv planhalva och det blev farligt varje gång. Ett tag lirade SIS i trean och konkurrenten Ramunder i division två. Det var runt 1994 när fotbollen var som störst i vårt land.
Sen flyttade jag till Rimforsa 97 och la av med fotbollen och började fantisera om tjejer och åka inlines. Lagom till gymnasiet återvände jag, nu till Norrköping, men moderklubben hörde av sig, och jag lirade i SIS igen! Vi var på ett fantastiskt cupläger med tjej- och killag och fester och nån cigarett och plötsligt öppnade sig världen! Jag fattade tycke för ytterbacken i Huskvarna, som vann damernas cup, hon hette Elin och var blond och pratade kvittrande vacker dialekt. Nån slags lantlig jönköpings-smålandska.
Det måste ha varit sommaren 2002 som jag som artonåring debuterade för mitt kära gamla A-lag. Jag fick spela ytter från start och redan efter 7 minuter stötte jag in ledningsmålet. Minns att Emil och några andra kompisar stod i publiken och jublade. Att vi sedan förlorade med 2-3 gjorde inte så mycket. Jag hade fått göra som Jofa och Acke, ett bejublat måldunkande på Vikingavallen!
Den här sommaren är inte lika kul. Arbetslös och jävligt rastlös sitter jag här och hoppas på mirakel. Ett fast sommarjobb i Skänninge med andra ord.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar