torsdag 27 november 2008

Jag drömmer om Akkatjåkko


Det snackas om Alperna, Barriärreven och San Fransisco.

Jag är mer än nöjd om jag får ett par dagar uppe vid toppen Akkatjåkko och Sadelbergen. Det ser ut som i ett tevespel.

Time is ticking - We don't know

Lyssnar på Cranberries efter en kall cykeltur till Colonia där jag samtidigt som jag kämpade mot vinden fightades med insikten att min elräkning var en påminnelse och att ett inkasso-brev förmodligen trillar in i brevlådan. Det är nu man sjunker. Inser på allvar att livet(det där när man plötsligt måste försörja sig), att det livet inte heller är någon dans på rosor. Det är nu man sjunker. Hemma i Sverige igen där allting är som vanligt fast gråare. Snabbmakaronerna är lite klibbigare. Tonfisken har en något faddare smak. Skämten i omklädningsrummet skönjs vara aningen bittrare.

Kort sagt, det är vinter. En helvetes arbetslös tafatt vinter som inte ser ut att leda någonstans. Inte ens fotbollen är kul längre, smalbenet smärtar och även om jag öser in mål på den snöiga konstgräsplanen från alla vinklar(jag nickar, dunkar in med vänstern, följer upp ett väggspel och rakar in en glidande bredsida, jag sätter tamejfan ett skott från förti meter när jag står i kassen) så vet jag att jag är värdelös. Förbrukad. De 25 åren har varit fantastiska, men nu kapitulerar jag på Charles-manér och erkänner: Jag är åttiotalist, jag tillhör inte en arbetande generation, jag växte upp med en tevespelskontroll i famnen och dräpande ironi som enda statusbestämmande faktor. Men tro mig, det enda jag egentligen någonsin älskade var spelet, de kritade jävla sidlinjerna och att vinna, vinna, vinna, eller till och med den förbannade bittra känslan av att förlora. Men spelet, för bövelen, spelet. På era kontor finns bara ironin kvar och pengarna har, om jag ska vara ärlig, aldrig varit en drivkraft nog.

På min "drömutbildning" uppstod extasen när vi drämde en snusdosa på varandras fingrar eller gjorde om klassrummet till en spelplan och sparkade plastbollar till varandra. Jag är ett barn. Jag är för helvete ett barn. Jag mötte kanske kärleken på kontinenten men det största ögonblicket var när jag och en grabb i samma ålder kastade en halvfull enochenhalvlitersflaska mellan varandra på Hamburgs strand. När jag var liten slog jag en ballong mot en vägg i timmar och låtsades att jag var två olika tennisspelare. Jag spelade tennis med en trappnedgång som nät, jag gjorde om bordshockeyspelets mål till en puck-kanon och ställde en polare i mål i en dörrpost, jag gjorde om matsalsbordet till ett pingisbord och hade ett nät av böcker som slog kvaliteten på alla slappa Stiga-nät, jag lekte inte krigare eller fantiserade ihop historier med mina legogubbar eller sköt med luftpistol, det var bollar, bollar, bollar.

Men det är klart, man måste ju ha ett jobb. Tur att man är så jävla kvalificerad.

Det är lätt att spåra ur när kontot är tomt.

måndag 17 november 2008

I Europa gäller ännu mynt

Som svensk kan man luras att tro att det bara är kortbetalning som gäller numera. En cirkel på europaräls senare vet jag att sa icke är fallet. Mynt är hårdvaluta här nere på kontinenten. I snabbköpet, metron, frukthandeln, pa trottoarkanten och inte minst i bagerierna, som fullständigt invaderar den franska huvudstaden, betalas det enkom med mynt. Mynt, mynt, mynt. Jag tvingas alltså fippla omkring i plånboken efter en passande summa pengar dagligen, och mina frusna och klumpiga fingrar lyckas ständigt tappa en två- eller femcentare pa golvet. Fan. Jag hade just vant mig vid att mitt kort har chip, och att jag ska sticka in det i automaten istället för att dra det innan jag slår min kod. Närå. Tillbaka till apstadiet. I Prag och Bratislava till exempel, är man ingenting utan mynt. En näve kopparslantar kan ge dig en praktfylla, en resa till Österrike, eller skeppvis med Klobasa(tjeckisk jättekorv).

Det är rätt charmigt egentligen. Det är klart att det är smutsigt med denna typ av pengahantering, att fingra på dessa mynt som kan ha varit var som helst. Men det är mäktigt att hålla fem pengar i handen och veta att det är värt tio bärs. På krogen. Jag gillar't.


Euros.

söndag 16 november 2008

Visst tusan är det skillnad på jordgubbar och smultron



Jag blir väckt och får reda på att det inte är "Du, levande" som visas ikväll utan "wild strawberries" av Ingmar Bergman. Jag säger att jag inte känner igen titeln på filmen, och surfar in på IMDB. "Wild strawberries" AKA "Smultronstället". Den filmtiteln känner jag givetvis till. Vad är det för översättning? Hade de inte kunnat försöka med Hirnbeerplatz eller nåt? Fattar de inte att det är sjukt stor skillnad på smultron och jordgubbar? Jag visar bilder och förklarar. Hon säger:
- Jaha, det är samma fast mindre.
- Nej, säger jag. Det är inte samma fast mindre. Det är en helt annan sak.
Skulle inte jag veta skillnaden när det kommer till smultron och dess ställen? Jag är inte bara svensk, jag kommer fran Sörping för bövelen.

Jag blir ännu mer förbryllad när jag något senare kommer fram till att smultron på engelska heter wild strawberry. Dessa fattiga språk. Det Är som tyskans ord för kvinna: Frau. Fru då? Också Frau. Och you(du) på engelska som även betyder ni och man(det allmänna uttrycket, som i och för sig leder in på en Frau-Frau-diskussion om varför man(person med penis) också betyder you precis som tyskans Du(du) också betyder Du(man). Men jag lovar att svenskan är bäst på att skilja agnarna från vetet ändå.

fredag 14 november 2008

Hemfeber och luttrade människor

Det är vinter igen. Jag har gjort en lång resa och upplevt en massa saker. Tänkt: Nu blir det minsann ändring på saker och ting. Redan efter tre dagar känns detta mer tveksamt. Jag är i Paris och resan är över. Men trygghet är farligt. Trygghet är den inte gråa men väl ljusrosa zonen som inte är bra när det gäller att skapa. Och det gäller, har jag kommit fram till, att skapa. Särskilt när man inte söker jobb utan väntar på inspiration och låter dagarna bli smuttande på 24-pack mini-öl från Lidl som kostar 4,5 euro. Nog för att jag köpte di där småflaskorna idag och bara druckit 3 Finkbräu men det är ju fredag, frihetens dag, och man vill ju vara något bakis när morgondagen kommer, antar jag.

Nåja, man ska ju inte måla fan på väggen, har jag lärt mig. Det kan ju mycket väl hända saker ännu.

Det bästa med resan var mycket otippat Polen. Billig mat, europas, faktiskt, kanske godaste öl och vackra miljöer längs floden Odra med gothiska kyrkor i mängder och en botanisk trädgård som jag visserligen inte hann besöka, men på natten tittade jag in genom grindarna och gillade alla spöken som svävade kring där. De verkade, om inte harmoniska, så åtminstone luttrade och världsvana.

Jag har länge närt en lust att umgås med, och även bli, en luttrad människa. Ta steget från att i tredje person referera mig själv, och bli nöjd när jag eller någon annan, lyckas vara rolig, till att bara vara det. Men det är lite motsägelsefullt. Då skulle jag ju inte fullt ut kunna föda min fäbless för fyndigheter. Så istället väntar jag på ett tillfälle då jag kan "skratta ihjäl" all min instängda glädje, och gå vidare. På så vis skulle jag kunna bli lite luttrad i alla fall.

Luttrade men roliga personer jag uppskattar:

1. Martin H. (Med den repertoar av sjuka historier denna fyndiga personlighet besitter kunde han få mig att skratta tills personer tyckte att jag var psykotisk. Det var jag inte, det grämer mig snarare ännu att jag sällan vågade skratta klart.)

2. Martin B. (Han är så sjukt rolig. En person som sitter inne på en tajming när det gäller one-liners, som är oöverträffad. Ingen herre av långa utläggningar, men luttrad som få.)

3. Victor F. (Vet inte om han räknas som luttrad i klassisk bemärkelse, men sista terminen och avslutningsveckan på journalistplugget var han i sitt esse med sin slapstick-humor. Hans undvikande, snarare än kontaktsökande sätt att till syvende och sist ändå hamna i fokus är imponerande. En joker. Kombinera med Martin H och kvällen är räddad.

4. Patrik J. (Mitt i sitt allvar har killen ett hjärta av guld, och med sin talhastighet är han ett klart större föredöme som tänkbar ambassadör för det svenska språket en för dialekten hans.)

5. Hans Glögg. (Jag vet. Luttrad är inte rätt ord. Men hans respektlöshet när det gäller att flippa ur är jävligt skön.)

torsdag 13 november 2008

Pantheon

Jag träffade Cissi Elwin igår. Hon snusar grön catch mini och tycker att Patrik 1,5 är en av årets bästa filmer.

onsdag 12 november 2008

Top 26 songs about EVERYTHING: 1




The Shins - Saint Simon

I thought about this position for a long time of course. I needed a song that described everything. Someone must have explained everything in a song for, let's say four minutes. Imagine how hard that is. But impossible? No.

The easy explanation for this hiting number one is both the tune and the lyrics. At the same time seroious, happy and beautiful. And the progression(Step into the night...)... So amazing!

"After all these implements and text designed by intellects
so vexed to find evidently there's just so much that hides
And though the saints of us divine in ancient Feeding lines
their sentiment is just as hard to pluck from the vine

I'm trying hard not to pretend
allow myself no mock defense
As I step into the night

Since I don't have the time nor mind to figure out
The nursery rhymes that helped us out in making sense of our lives
The cruel uneventful state of apathy releases me
I value them but I won't cry every time one's wiped out

I'm trying hard not to give in
Battened down to fair the wind
rid my head of this pretense
allow myself no mock defense
As I step into the night

Mercy's eyes are blue
when she places them in front of you
nothing holds a roman candle to
the solemn warmth you feel inside


there's no measuring of
nothing else is love

I'll try hard not to give in
Battened down to fare the wind
Rid my head of this pretense
Allow myself no mock defense
As I step into the night

Mercy's eyes are blue
When she places them in front of you
nothing really holds a candle to
the solemn warmth you feel inside of you"

lördag 8 november 2008

En finsk skepparhalva i Dresden

Jag skulle givetvis kunna berätta om middagen i Vicenza, den soliga promenaden i Venedig, vodka-festen i Ljubljana eller min fascination för den polska ölen Piast och industriell undergångsmusik i Wroclaw. Det tänker jag inte göra. Jag ämnar istället berätta om den ljuva stunden när jag en fredagförmiddag hade äran att äta en finsk skepparhalva i Dresden.

Klockan var 11.40 tysk tid. Jag hade 23 minuter att slå ihjäl i Dresden-Neustadt i väntan pa mitt tag till hjältarnas stad. Jag var hungrig. Jag beslöt mig för att leta reda pa ett McDonalds eller liknande för att köpa ett par cheeseburgare. Inte för att jag älskar den typen av bukfyllmat men det var mitt logiska hopp om att snabbt få i mig föda.

Det finns inga McDonalds i Dresden-Neustadt. I stället tillhandahaller stationsbyggnaden ett toppklassigt snabbköp med fler intelligenta boktitlar än ett normalt svenskt bibliotek samt en handfull mer eller mindre luxuösa bagerier, som i sina glasmontrar stoltserar med digra smörgåsbord av nyttigheter och süssigkeiten.

Ett av de större bagerierna presenterar ett storartat utbud av färgdigkomponerade smörgasar, till bredden fyllda med ost, charkuterier och frasig sallad. Det enda som påminner om Mackedonken är synen av läckerheterna, som i den internationella snabbmatskedjan endast förekommer på bild men som här figurerar i högst verklig närvaro medelst bevisligen färdigbredda och läckert fyllda mackor.

Där, mitt ibland sesamspäckade minibaguetter och blondbakade tyska ciabattas finner jag något bekant. Det vattnas i munnen. En mörk, om något rågblondare variant av skepparhalvan(Finlands stolthet till mättande bröd, mer känd kanske i större tappning, då benämnd, rallarhalva, och även känd som rågkuse) väntar, fullsmockad med ost, salami, sallad och tomatskivor, på att bli avnjuten. Detta för det i sammanhanget pikanta priset av 1,95 euro. Må så vara att jag blivit bortskämd med väl tilltagna slovenska bureks(en slags köttfärspaj) för 1,60 och polska pierogi russki för 5 zloty, men detta var kvalité. En skepparhalva fylld pa detta ömsinta vis motsvarar utan tvivel hela kostcirkeln och håller dig mätt och klar i sinnet i timmar.

Så till ett tordön av trasiga lampor i taket i den i övrigt kvalitativa stationshallen i Dresden-Neustadt, äter jag med förnöjsamhet min semifinska skepparhalva innan äventyret fortsätter.