onsdag 31 december 2008
måndag 29 december 2008
Storlaget Shalke 04 kommer från Gelsenkirchen som inte är mycket större än Linköping
Precis runt hörnet ligger stan där Sören Larsen gjorde succé för ett tag sedan i laget som till och med Peppe Eng duktigt uttalar Shalke null-vier.
Hoffenheim leder ligan och ingenting är sig likt. Själv börjar jag bli trött pa att koncentrera mig pa tyska konversationer där jag bara förstår hälften, inte för att det är trakigt utan mer för att jag bara blir trött och vill se på fotboll med Chris Härenstam som kommentator. Än hellre Svt:s fotbollskrönika! När sänds den? Såg tv4:s men tyckte att den var alldeles för kortfattad. Helst skulle jag tycka att Turkiets landslag skulle tillägnas halva programmet. De ägde turneringen.
Nyår i Hamburg blir nice. Eller Silvester som de så macho kallar det. Sen bär det hem till Sverige.
söndag 28 december 2008
Jul i Ruhromradet var... tja... supermysigt!
I den lilla staden åks det griller.
Tyska flickvännens familj äter inte skinka på juldagen. Inte köttbullar, potatis eller prinskorv heller. Just prinskorven saknade jag oändligt när vi satt med vara grillpinnar och tracklade vid matsalsbordet. Vi åt fondue. Det var första gangen i mitt liv och visst var det rätt nice att koka sitt kött i fett helt på egen hand vid bordet men en redig julbuffé är storslagen. Det ständiga ätandet och springet efter mer till köksbordet i Jakobsberg har sin charm. Och med snapsarna och glöggen och ölen i magen blir man alldeles varm innan klapparna tjongas ut.
Det var många skillnader som slog mig i det tyska riket. Klapputdelningen var inte särskilt högtidligt. Alla rev och slet på sitt eget hörn lite grann och inga utrop hördes vid varje öppning. På finskt manér brukar vår släkt vräka ur oss ett stort antal "Uuooooj", vid varje uppenbarelse av nyöppnad gåva i handen. Vissa paket var inte ens inslagna, och det tar ju litegrana udden ur det hela...
En annan grej var att de så klart var fragande till Kalle Anka-stunden. "Kollar vuxna pa tecknat?".
Men granen var de noga med, tyskarna. Lamporna skulle sitta symmetriskt och kulorna skulle hänga rätt. Trädet var viktigare än klapparna och maten tycktes det.
Jag fick ett flott nivea-set med raklödder, deo, shampo och pre-age cream mot min begynnande ålderdom. Sen fick jag en Dylan-notbok, en tavla som Isi gjort i sexan och lite tysk dramatik. Jag var nöjd. Belåten.
Men hur mysigt är det inte med ett jättehus! Dessutom kan man med lätthet ta sig till Essen, Düsseldorf, Dortmund, Duisburg eller till och med Köln! Ruhr är fett!
torsdag 18 december 2008
Jag borde göra andra saker men hör ett tal av Palme och påminns om det här
Körde runt med en av hjältarna från LK förra veckan och det var mäktigt. Grabbarna som bland annat har gjort det här som är så jävla bra: Olof Palme vs Latin Kings
Förlåt men det är så jävla jävla bra och sant.
tisdag 16 december 2008
Man hankar sig fram på panadinhos de peixe och plötsligt: en ljusning
Man går till Ica-affären och köper två stora paket fiskpinnar och ett kilo morötter och tvekar: Har jag råd med majonäs, har jag råd med mjukost på extrapris? Nej, blir svaret och man fifflar ifrån sig burken på fel hylla för att inte tappa platsen i kön, halar fram sina pantkvitton och sular dit den sista femtilappen. Det finns en charm med att hanka sig fram, visst, men att ligga på minus är överskattat. Det är förjävligt. Så länge jag hade ett studielån var jag en rik jävel. Jag hade inga problem att leva ett rätt lyxigt liv på de där sjutusen som skulle vara så vårt att överleva på enligt alla studenter i alla tidningar och skit. Höj studiemedlet, dillades det om. Jag höll aldrig med. Jag tyckte jag hade för mycket pengar. Men det är klart, jag röker inte, får inte mens och sminkar mig bara vid speciella tillfällen... Typ maskerad.
Jaja, min poäng är att det är rätt lätt att gå vidare med lite flyt. Via en kompis till min syster och min bror har jag fått jobb i Stockholm, och min enda insats är att ta tåget dit och vara lite på alerten. Dessa osäkra jobb med kort varsel passar mig perfekt. Inget: Du kan bli fruktbud på deltid om 2 månader(Arbetsförmedlingen) eller: Det ser tufft ut just nu och att du jobbat tre år i företaget tjänar ingenting till, vi behöver en student som skiter i sina studier och har csn men hellre knegar lager(Academic work). Vilken jävla working class hero man är. Jag tar vad som helst nu. Ända får jag rätt softa grejer. Fast de här dagarna när jag sitter hemma tar kål på mig. Jag vill ha nåt att bita i. Människor, konstiga, arga, glada, förvirrade människor runt omkring mig. Det är mitt steg vidare. Yes.
Det är dock föga troligt att den här killen kommer att sitta lottlös. Han är snygg, smart och händig och behärskar både silversmide och sängtillverkning.
Jaja, min poäng är att det är rätt lätt att gå vidare med lite flyt. Via en kompis till min syster och min bror har jag fått jobb i Stockholm, och min enda insats är att ta tåget dit och vara lite på alerten. Dessa osäkra jobb med kort varsel passar mig perfekt. Inget: Du kan bli fruktbud på deltid om 2 månader(Arbetsförmedlingen) eller: Det ser tufft ut just nu och att du jobbat tre år i företaget tjänar ingenting till, vi behöver en student som skiter i sina studier och har csn men hellre knegar lager(Academic work). Vilken jävla working class hero man är. Jag tar vad som helst nu. Ända får jag rätt softa grejer. Fast de här dagarna när jag sitter hemma tar kål på mig. Jag vill ha nåt att bita i. Människor, konstiga, arga, glada, förvirrade människor runt omkring mig. Det är mitt steg vidare. Yes.
Det är dock föga troligt att den här killen kommer att sitta lottlös. Han är snygg, smart och händig och behärskar både silversmide och sängtillverkning.
måndag 15 december 2008
Ett inre samtal med Linköping
Linköping, jag sitter här och har tappat tron på dig lite, är du bara en medelmåttig studenstad med uppvärmda gator och dåliga fotbollslag där ironins högborg tagit sitt fäste och invånarna tvingas skämmas över sin egen dialekt, en plats där stockholmarna härjar fritt och beter sig som om de var deras egen stad? Linköping, är du uthyrd, Linköping har du ens någon egen själ, Linköping var är du? Bortom alla obehagliga lördagsdemonstrationer för demonerna och ölfesterna och promenaderna vid Stångån? Vad är du, utan flickan med fjärrkontrollen och flickan med korta kjolarna och hon som lyssnar och den eminenta gitarristen och Eklandskapet? Vad är du, Linköping?
Linköping: Jag kan nog inte svara just nu, men, jag är vad du vill att jag ska vara, och jag kan alltid skryta med min domkyrka, trots att det finns en vackrare i Skara, och en mäktigare i Uppsala, du kanske vill höra varför jag inte har tid att svara? Jag är upptagen; Med att låta mörkret svepa in över Vasavägen, med att bädda vintern över de jämnhöga hustaken och få de kulturutsvälta studenterna i Ryd att stå hålögda framför klockrena artister på Herrgården och vägra spontandansa; jag är upptagen med att söva staden längs Ågatan med lättsamma lyckopiller och radiomusik; jag har inte tid med dig eller oss, jag vakar över de platta gatstenerna längs Campus Valla och Sveriges medelmåtteelit; jag öser ironiska vibbar över de unga fotbollskillarna som ler likt spöken åt sina fyndigheter i omkläddningsrummen och vet att pengar inte är en faktor; jag har inte tid med dig, jag har fullt upp med att svepa in staden med samma lugnande amnesi som jag alltid gjort, du får klara dig själv nu, jag har inte mer att erbjuda dig.
Men Linköping, alla promenderna, alla förhoppningarna, alla piercade ungdomars alternativa vägar, och alla de där frisyrerna? Är de inte med mig, är de inte mot dig, eller är de lika ovilsna och självsäkra som de märkesjeansklädda studenterna och lyxmustaschprydda hobbykonstnärerna, Linköping, visa mig bara vägen till de som också tappat bort sig, eller Linköping, visa mig hellre till de som vet en annan väg och vet var världen ligger, utan att hamna hand i hand med en läkarstudent på väg hem från Platens. Linköping, du är ett vakuum och jag måste få veta om du kan vara något mer, jag måste veta om det finns de som sjunger för sig själva på gatorna eller struntar i att gå upp för att de vet att träden är lika kala som igår även utan att de drar upp persiennerna. Linköping, finns det en väg ut, eller än hellre en väg in i dig?
Jag har nog inte tid att svara på dina frågor än, det jag kan säga är att du får leta själv, medan jag låter kulturen stanna vid att länsmuseet ibland håller utställningar som ingen härifrån ser, medan urbefolkningen följer spännande bloggar om fotbollslag som aldrig lyckas och allting är antingen nio till fem och Ågatan eller studentlivet, jag har inte tid med dig, jag måste iaktta de lyckosamma som intar en eftermiddagsöl på Bishops efter att ha handlat julklappar, jag måste låta det gråa vara grått och det blåa vara blått så att ingenting händer, för ingenting är inte skadligt för mig, ingenting är min överlevnad
Men Linköping, vad pratar du om? Det händer väl saker hela tiden, det blir bråk och det blir fylla och det blir kärlek av allting, jag menar även fast inte jag är med dig längre så är jag i dig och du borde inte vara så nedsättande mot det som bor i ditt hjärta, inte är väl det ingenting, det pratas ju på och livet rullar i sina gamla galoscher och visst har vi en vinter att överleva, men ingenting, Linköping, det var väl att ta i?
Okej, jag har en stund över nu. Så här är det: Med ingenting menar jag att allting tack och lov är sig likt. De olikheter jag har inom mig är avgränsade och trots att allt växer håller det sig på sin kant, jag kontrollerar er med festligheter, med trygg kärlek och med finfina bostadspriser, jag har er i min besittning och min själ pratar du om, du tar stora ord i munnen, men min själ är alltjämnt densamma, min själ, din schizofrena jävel, ska du ge blanka fan i, min själ är privatare än din lilla sketna våning och du ska ge fan i att diskutera min själ, jag har fått i mig ett par kalla nu och min själ, den är lika intakt som alltid, ta tag i ditt liv i stället, det finns hundratals meningar att söka, det är ingen som har tid att hjälpa dig med en eller två din fattige jävel.
Okej, Linköping, du verkar bli aggressiv på fyllan. Jag ska inte leta efter din själ något mer, du ger raka besked, jag bara tänkte att du kanske visste något som jag inte visste om var de finns som vågar vara så visa att det erkänner att det inte förstår.
Du är galen. Och du borde lära dig att ta mig och livet mer med en klackspark.
Tack Linköping, jag ska nog träna ikväll, trots att jag är förkyld. Ta hand om dig. Jag lovar att inte ta dig på för stort allvar igen.
Linköping: Jag kan nog inte svara just nu, men, jag är vad du vill att jag ska vara, och jag kan alltid skryta med min domkyrka, trots att det finns en vackrare i Skara, och en mäktigare i Uppsala, du kanske vill höra varför jag inte har tid att svara? Jag är upptagen; Med att låta mörkret svepa in över Vasavägen, med att bädda vintern över de jämnhöga hustaken och få de kulturutsvälta studenterna i Ryd att stå hålögda framför klockrena artister på Herrgården och vägra spontandansa; jag är upptagen med att söva staden längs Ågatan med lättsamma lyckopiller och radiomusik; jag har inte tid med dig eller oss, jag vakar över de platta gatstenerna längs Campus Valla och Sveriges medelmåtteelit; jag öser ironiska vibbar över de unga fotbollskillarna som ler likt spöken åt sina fyndigheter i omkläddningsrummen och vet att pengar inte är en faktor; jag har inte tid med dig, jag har fullt upp med att svepa in staden med samma lugnande amnesi som jag alltid gjort, du får klara dig själv nu, jag har inte mer att erbjuda dig.
Men Linköping, alla promenderna, alla förhoppningarna, alla piercade ungdomars alternativa vägar, och alla de där frisyrerna? Är de inte med mig, är de inte mot dig, eller är de lika ovilsna och självsäkra som de märkesjeansklädda studenterna och lyxmustaschprydda hobbykonstnärerna, Linköping, visa mig bara vägen till de som också tappat bort sig, eller Linköping, visa mig hellre till de som vet en annan väg och vet var världen ligger, utan att hamna hand i hand med en läkarstudent på väg hem från Platens. Linköping, du är ett vakuum och jag måste få veta om du kan vara något mer, jag måste veta om det finns de som sjunger för sig själva på gatorna eller struntar i att gå upp för att de vet att träden är lika kala som igår även utan att de drar upp persiennerna. Linköping, finns det en väg ut, eller än hellre en väg in i dig?
Jag har nog inte tid att svara på dina frågor än, det jag kan säga är att du får leta själv, medan jag låter kulturen stanna vid att länsmuseet ibland håller utställningar som ingen härifrån ser, medan urbefolkningen följer spännande bloggar om fotbollslag som aldrig lyckas och allting är antingen nio till fem och Ågatan eller studentlivet, jag har inte tid med dig, jag måste iaktta de lyckosamma som intar en eftermiddagsöl på Bishops efter att ha handlat julklappar, jag måste låta det gråa vara grått och det blåa vara blått så att ingenting händer, för ingenting är inte skadligt för mig, ingenting är min överlevnad
Men Linköping, vad pratar du om? Det händer väl saker hela tiden, det blir bråk och det blir fylla och det blir kärlek av allting, jag menar även fast inte jag är med dig längre så är jag i dig och du borde inte vara så nedsättande mot det som bor i ditt hjärta, inte är väl det ingenting, det pratas ju på och livet rullar i sina gamla galoscher och visst har vi en vinter att överleva, men ingenting, Linköping, det var väl att ta i?
Okej, jag har en stund över nu. Så här är det: Med ingenting menar jag att allting tack och lov är sig likt. De olikheter jag har inom mig är avgränsade och trots att allt växer håller det sig på sin kant, jag kontrollerar er med festligheter, med trygg kärlek och med finfina bostadspriser, jag har er i min besittning och min själ pratar du om, du tar stora ord i munnen, men min själ är alltjämnt densamma, min själ, din schizofrena jävel, ska du ge blanka fan i, min själ är privatare än din lilla sketna våning och du ska ge fan i att diskutera min själ, jag har fått i mig ett par kalla nu och min själ, den är lika intakt som alltid, ta tag i ditt liv i stället, det finns hundratals meningar att söka, det är ingen som har tid att hjälpa dig med en eller två din fattige jävel.
Okej, Linköping, du verkar bli aggressiv på fyllan. Jag ska inte leta efter din själ något mer, du ger raka besked, jag bara tänkte att du kanske visste något som jag inte visste om var de finns som vågar vara så visa att det erkänner att det inte förstår.
Du är galen. Och du borde lära dig att ta mig och livet mer med en klackspark.
Tack Linköping, jag ska nog träna ikväll, trots att jag är förkyld. Ta hand om dig. Jag lovar att inte ta dig på för stort allvar igen.
fredag 12 december 2008
tisdag 9 december 2008
Siehst du das genauso
En tidlös vemodig känsla växer fram i mig när jag vandrar längs Storkyrkobrinken i gamla stan och lyssnar på Sportfreunde Stiller. Julmarknad, Tombola och lyckohjul på det lilla torget framför den pompösa rosa kyrkan som ligger bakom slottet. Det är vinter. Jag har tillbringat en helg i Uppsala och uppdaterat mig på vad en del av mina vänner sysslar med. Det har druckits glögg. Solen har det inte setts mycket av. Jag är trött. På hälarna har jag stått på centralen och när min mor ringer och peppar mig blir jag grå och säger att jag inte kan. Att jag inte kan själv.
En blogg får vara vad den vill. Det talas mycket om bloggar. Den skulle vara död, den skulle vara si och så, folk borde inte skriva om sina tråkiga liv. De har fel allihop. Alla får välja vad de skriver och lika mycket får alla välja vad de läser. Att folk hellre läser Blondin-Bella och Knivlisa är lika naturligt som att folk lyssnar på RnB och Nickelback. Det som de flesta läser är, precis som det som de flesta läser, nödvändigtvis inte det bästa. Folk vill inte ha det bästa. Och vad är sedan egentligen bra och dåligt. Jag vet inte.
SÅ fruktansvärt grå och trött som jag är idag var det längesen jag var. Halsen ger inte med sig och jag kan inte röra på mig mer än att spatsera mellan gamla stan och centralen.
Jag har som vanligt ingenting att säga och jag är kanske dum som går på den enkla att skriva "dagbok" på nätet. Men det är inte så konstigt. Jag tror bloggens verkningar på jaget är på flera plan. Ett av dem är att varje inlägg kan ses som ett brev till omgivningen som likt självmördarens sista notering kan nå ut till folket efter DET har hänt och ett annat är väl att det är en trygghet att veta att folk kommer att kunna läsa det man skriver. Det är att bli lagom publicerad, lagom känd, lagom omtyckt eller kanske hatad på samma sätt. Det är åtminstone en spontanare möjlighet att visa folk vad man skriver än att personligen lägga brevet i dennes hand eller läsa högt, gud bevars.
Jag är ingen riktig bloggare så jag vet inte. Jag är en gråsten. Hej.
fredag 5 december 2008
På väg mot Betong-Mordor
Vi är på väg till Swartling som flyttat till Betong-Mordor. Vi fruktar det onda ögat men vägrar att ge oss. Med Björns råstyrka, Davids intelligens, Swartlings hår och min spänst bildar vi tillsammans ett följe som gå i gåsmarsch mot det onda.
Swartling har som bekant kontakter med den onda sidan och har infiltrerat sig med både orcher och oknytt. Hans namn antyder ju också att han är våran Loke, och kanske inte helt att lita på i alla väder. Det kan innebära att vi måste bygga en säng.
Kanske även lägga ett golv.
torsdag 4 december 2008
Gästspel på bloggen: Clary recenserar jazzballadpop
Spontanrecension av Pernilla Anderssons album typ "Mitt liv som hund".
Clary:
När det dyker upp en rödhårig brud med en skön glugg mellan tänderna som är Dregens tjej blir man ju lite nyfiken på vad hon har gjort för skiva. Så jag beslutade mig för att lyssna på ett par låtar.
Två halvlyssnade youtube-låtar senare kommer utslaget:
Vintern är så lång och radion spelar Johny Cash, what the fuck, liksom! Vem bryr sig!
Jag intygar: småtrallig jazz är inget som gör att man överlever den bistra vintertiden. Vi behöver nog snarare Brittans cirkus. Fram med det tunga artilleriet och Pernilla, skärp dig!
Clary:
När det dyker upp en rödhårig brud med en skön glugg mellan tänderna som är Dregens tjej blir man ju lite nyfiken på vad hon har gjort för skiva. Så jag beslutade mig för att lyssna på ett par låtar.
Två halvlyssnade youtube-låtar senare kommer utslaget:
Vintern är så lång och radion spelar Johny Cash, what the fuck, liksom! Vem bryr sig!
Jag intygar: småtrallig jazz är inget som gör att man överlever den bistra vintertiden. Vi behöver nog snarare Brittans cirkus. Fram med det tunga artilleriet och Pernilla, skärp dig!
Gamla Stan påminner mig om känslan i Venedig
Det känns liksom lite som om det borde vara inträde.
Min syster bor nära slottet. Det är ett stort hus. Jag passerar det och lyssnar på the Shins och Coldplay på random (som alltid numera) och "Speed of sound" är lika mäktig som alltid med trafik och människor som går snabbt runt omkring. Sen funkar "Sea legs" lite sämre än på bakgatorna i Paris. Var musik har sin perfekta omgivning. "Let down" på spårvagnen, "red rabbits" när man vaknar upp i mörkret på en madrass i Belgien och "Nånting måste gå sönder" när det tagit slut eller när någon dött.
Fan vad jag älskar musik. Vill också skicka en passning till två helt olika men fina bloggar, min vän Björns "Aut disce aut discrete" och min väninna Malins "lilla biologen". Den förstnämnde briljerar med musikkunskap och extravaganta reflektioner och den sistnämnda myspratar fantasifullt om sitt liv som häst- och fårskötare på Island.
Det roligaste inlägget på "Aut disce aut discrete".
Själv är jag inne i en liten svacka. Vinter. Kallas det.
Min syster bor nära slottet. Det är ett stort hus. Jag passerar det och lyssnar på the Shins och Coldplay på random (som alltid numera) och "Speed of sound" är lika mäktig som alltid med trafik och människor som går snabbt runt omkring. Sen funkar "Sea legs" lite sämre än på bakgatorna i Paris. Var musik har sin perfekta omgivning. "Let down" på spårvagnen, "red rabbits" när man vaknar upp i mörkret på en madrass i Belgien och "Nånting måste gå sönder" när det tagit slut eller när någon dött.
Fan vad jag älskar musik. Vill också skicka en passning till två helt olika men fina bloggar, min vän Björns "Aut disce aut discrete" och min väninna Malins "lilla biologen". Den förstnämnde briljerar med musikkunskap och extravaganta reflektioner och den sistnämnda myspratar fantasifullt om sitt liv som häst- och fårskötare på Island.
Det roligaste inlägget på "Aut disce aut discrete".
Själv är jag inne i en liten svacka. Vinter. Kallas det.
onsdag 3 december 2008
Sitter här med min HP 2133 mininote då rå
Jaha. Så tillhör man plötsligt sin egen generation. Är lite uppkopplad. Har en egen dator. Möjligheter. Sitter i Gamla Stan och ÄR den nya generationen. Denna lilla tingest blev min, helt ny, tack vare att jag har blodsband till eliten. Nu kan jag blogga på ett enklare vis, fattas bara att skaffa en egen uppkoppling.
Fett! Knapparna är till och med normalfeta och skärmen på 8,5-tumsskärmen är inga problem för mina falkögon.
Nu ska jag ta tag i't och göra't för det är't.
Dagens mening: Hur är det fatt?
Fett! Knapparna är till och med normalfeta och skärmen på 8,5-tumsskärmen är inga problem för mina falkögon.
Nu ska jag ta tag i't och göra't för det är't.
Dagens mening: Hur är det fatt?
torsdag 27 november 2008
Jag drömmer om Akkatjåkko
Det snackas om Alperna, Barriärreven och San Fransisco.
Jag är mer än nöjd om jag får ett par dagar uppe vid toppen Akkatjåkko och Sadelbergen. Det ser ut som i ett tevespel.
Time is ticking - We don't know
Lyssnar på Cranberries efter en kall cykeltur till Colonia där jag samtidigt som jag kämpade mot vinden fightades med insikten att min elräkning var en påminnelse och att ett inkasso-brev förmodligen trillar in i brevlådan. Det är nu man sjunker. Inser på allvar att livet(det där när man plötsligt måste försörja sig), att det livet inte heller är någon dans på rosor. Det är nu man sjunker. Hemma i Sverige igen där allting är som vanligt fast gråare. Snabbmakaronerna är lite klibbigare. Tonfisken har en något faddare smak. Skämten i omklädningsrummet skönjs vara aningen bittrare.
Kort sagt, det är vinter. En helvetes arbetslös tafatt vinter som inte ser ut att leda någonstans. Inte ens fotbollen är kul längre, smalbenet smärtar och även om jag öser in mål på den snöiga konstgräsplanen från alla vinklar(jag nickar, dunkar in med vänstern, följer upp ett väggspel och rakar in en glidande bredsida, jag sätter tamejfan ett skott från förti meter när jag står i kassen) så vet jag att jag är värdelös. Förbrukad. De 25 åren har varit fantastiska, men nu kapitulerar jag på Charles-manér och erkänner: Jag är åttiotalist, jag tillhör inte en arbetande generation, jag växte upp med en tevespelskontroll i famnen och dräpande ironi som enda statusbestämmande faktor. Men tro mig, det enda jag egentligen någonsin älskade var spelet, de kritade jävla sidlinjerna och att vinna, vinna, vinna, eller till och med den förbannade bittra känslan av att förlora. Men spelet, för bövelen, spelet. På era kontor finns bara ironin kvar och pengarna har, om jag ska vara ärlig, aldrig varit en drivkraft nog.
På min "drömutbildning" uppstod extasen när vi drämde en snusdosa på varandras fingrar eller gjorde om klassrummet till en spelplan och sparkade plastbollar till varandra. Jag är ett barn. Jag är för helvete ett barn. Jag mötte kanske kärleken på kontinenten men det största ögonblicket var när jag och en grabb i samma ålder kastade en halvfull enochenhalvlitersflaska mellan varandra på Hamburgs strand. När jag var liten slog jag en ballong mot en vägg i timmar och låtsades att jag var två olika tennisspelare. Jag spelade tennis med en trappnedgång som nät, jag gjorde om bordshockeyspelets mål till en puck-kanon och ställde en polare i mål i en dörrpost, jag gjorde om matsalsbordet till ett pingisbord och hade ett nät av böcker som slog kvaliteten på alla slappa Stiga-nät, jag lekte inte krigare eller fantiserade ihop historier med mina legogubbar eller sköt med luftpistol, det var bollar, bollar, bollar.
Men det är klart, man måste ju ha ett jobb. Tur att man är så jävla kvalificerad.
Det är lätt att spåra ur när kontot är tomt.
Kort sagt, det är vinter. En helvetes arbetslös tafatt vinter som inte ser ut att leda någonstans. Inte ens fotbollen är kul längre, smalbenet smärtar och även om jag öser in mål på den snöiga konstgräsplanen från alla vinklar(jag nickar, dunkar in med vänstern, följer upp ett väggspel och rakar in en glidande bredsida, jag sätter tamejfan ett skott från förti meter när jag står i kassen) så vet jag att jag är värdelös. Förbrukad. De 25 åren har varit fantastiska, men nu kapitulerar jag på Charles-manér och erkänner: Jag är åttiotalist, jag tillhör inte en arbetande generation, jag växte upp med en tevespelskontroll i famnen och dräpande ironi som enda statusbestämmande faktor. Men tro mig, det enda jag egentligen någonsin älskade var spelet, de kritade jävla sidlinjerna och att vinna, vinna, vinna, eller till och med den förbannade bittra känslan av att förlora. Men spelet, för bövelen, spelet. På era kontor finns bara ironin kvar och pengarna har, om jag ska vara ärlig, aldrig varit en drivkraft nog.
På min "drömutbildning" uppstod extasen när vi drämde en snusdosa på varandras fingrar eller gjorde om klassrummet till en spelplan och sparkade plastbollar till varandra. Jag är ett barn. Jag är för helvete ett barn. Jag mötte kanske kärleken på kontinenten men det största ögonblicket var när jag och en grabb i samma ålder kastade en halvfull enochenhalvlitersflaska mellan varandra på Hamburgs strand. När jag var liten slog jag en ballong mot en vägg i timmar och låtsades att jag var två olika tennisspelare. Jag spelade tennis med en trappnedgång som nät, jag gjorde om bordshockeyspelets mål till en puck-kanon och ställde en polare i mål i en dörrpost, jag gjorde om matsalsbordet till ett pingisbord och hade ett nät av böcker som slog kvaliteten på alla slappa Stiga-nät, jag lekte inte krigare eller fantiserade ihop historier med mina legogubbar eller sköt med luftpistol, det var bollar, bollar, bollar.
Men det är klart, man måste ju ha ett jobb. Tur att man är så jävla kvalificerad.
Det är lätt att spåra ur när kontot är tomt.
måndag 17 november 2008
I Europa gäller ännu mynt
Som svensk kan man luras att tro att det bara är kortbetalning som gäller numera. En cirkel på europaräls senare vet jag att sa icke är fallet. Mynt är hårdvaluta här nere på kontinenten. I snabbköpet, metron, frukthandeln, pa trottoarkanten och inte minst i bagerierna, som fullständigt invaderar den franska huvudstaden, betalas det enkom med mynt. Mynt, mynt, mynt. Jag tvingas alltså fippla omkring i plånboken efter en passande summa pengar dagligen, och mina frusna och klumpiga fingrar lyckas ständigt tappa en två- eller femcentare pa golvet. Fan. Jag hade just vant mig vid att mitt kort har chip, och att jag ska sticka in det i automaten istället för att dra det innan jag slår min kod. Närå. Tillbaka till apstadiet. I Prag och Bratislava till exempel, är man ingenting utan mynt. En näve kopparslantar kan ge dig en praktfylla, en resa till Österrike, eller skeppvis med Klobasa(tjeckisk jättekorv).
Det är rätt charmigt egentligen. Det är klart att det är smutsigt med denna typ av pengahantering, att fingra på dessa mynt som kan ha varit var som helst. Men det är mäktigt att hålla fem pengar i handen och veta att det är värt tio bärs. På krogen. Jag gillar't.
Euros.
Det är rätt charmigt egentligen. Det är klart att det är smutsigt med denna typ av pengahantering, att fingra på dessa mynt som kan ha varit var som helst. Men det är mäktigt att hålla fem pengar i handen och veta att det är värt tio bärs. På krogen. Jag gillar't.
Euros.
söndag 16 november 2008
Visst tusan är det skillnad på jordgubbar och smultron
Jag blir väckt och får reda på att det inte är "Du, levande" som visas ikväll utan "wild strawberries" av Ingmar Bergman. Jag säger att jag inte känner igen titeln på filmen, och surfar in på IMDB. "Wild strawberries" AKA "Smultronstället". Den filmtiteln känner jag givetvis till. Vad är det för översättning? Hade de inte kunnat försöka med Hirnbeerplatz eller nåt? Fattar de inte att det är sjukt stor skillnad på smultron och jordgubbar? Jag visar bilder och förklarar. Hon säger:
- Jaha, det är samma fast mindre.
- Nej, säger jag. Det är inte samma fast mindre. Det är en helt annan sak.
Skulle inte jag veta skillnaden när det kommer till smultron och dess ställen? Jag är inte bara svensk, jag kommer fran Sörping för bövelen.
Jag blir ännu mer förbryllad när jag något senare kommer fram till att smultron på engelska heter wild strawberry. Dessa fattiga språk. Det Är som tyskans ord för kvinna: Frau. Fru då? Också Frau. Och you(du) på engelska som även betyder ni och man(det allmänna uttrycket, som i och för sig leder in på en Frau-Frau-diskussion om varför man(person med penis) också betyder you precis som tyskans Du(du) också betyder Du(man). Men jag lovar att svenskan är bäst på att skilja agnarna från vetet ändå.
fredag 14 november 2008
Hemfeber och luttrade människor
Det är vinter igen. Jag har gjort en lång resa och upplevt en massa saker. Tänkt: Nu blir det minsann ändring på saker och ting. Redan efter tre dagar känns detta mer tveksamt. Jag är i Paris och resan är över. Men trygghet är farligt. Trygghet är den inte gråa men väl ljusrosa zonen som inte är bra när det gäller att skapa. Och det gäller, har jag kommit fram till, att skapa. Särskilt när man inte söker jobb utan väntar på inspiration och låter dagarna bli smuttande på 24-pack mini-öl från Lidl som kostar 4,5 euro. Nog för att jag köpte di där småflaskorna idag och bara druckit 3 Finkbräu men det är ju fredag, frihetens dag, och man vill ju vara något bakis när morgondagen kommer, antar jag.
Nåja, man ska ju inte måla fan på väggen, har jag lärt mig. Det kan ju mycket väl hända saker ännu.
Det bästa med resan var mycket otippat Polen. Billig mat, europas, faktiskt, kanske godaste öl och vackra miljöer längs floden Odra med gothiska kyrkor i mängder och en botanisk trädgård som jag visserligen inte hann besöka, men på natten tittade jag in genom grindarna och gillade alla spöken som svävade kring där. De verkade, om inte harmoniska, så åtminstone luttrade och världsvana.
Jag har länge närt en lust att umgås med, och även bli, en luttrad människa. Ta steget från att i tredje person referera mig själv, och bli nöjd när jag eller någon annan, lyckas vara rolig, till att bara vara det. Men det är lite motsägelsefullt. Då skulle jag ju inte fullt ut kunna föda min fäbless för fyndigheter. Så istället väntar jag på ett tillfälle då jag kan "skratta ihjäl" all min instängda glädje, och gå vidare. På så vis skulle jag kunna bli lite luttrad i alla fall.
Luttrade men roliga personer jag uppskattar:
1. Martin H. (Med den repertoar av sjuka historier denna fyndiga personlighet besitter kunde han få mig att skratta tills personer tyckte att jag var psykotisk. Det var jag inte, det grämer mig snarare ännu att jag sällan vågade skratta klart.)
2. Martin B. (Han är så sjukt rolig. En person som sitter inne på en tajming när det gäller one-liners, som är oöverträffad. Ingen herre av långa utläggningar, men luttrad som få.)
3. Victor F. (Vet inte om han räknas som luttrad i klassisk bemärkelse, men sista terminen och avslutningsveckan på journalistplugget var han i sitt esse med sin slapstick-humor. Hans undvikande, snarare än kontaktsökande sätt att till syvende och sist ändå hamna i fokus är imponerande. En joker. Kombinera med Martin H och kvällen är räddad.
4. Patrik J. (Mitt i sitt allvar har killen ett hjärta av guld, och med sin talhastighet är han ett klart större föredöme som tänkbar ambassadör för det svenska språket en för dialekten hans.)
5. Hans Glögg. (Jag vet. Luttrad är inte rätt ord. Men hans respektlöshet när det gäller att flippa ur är jävligt skön.)
Nåja, man ska ju inte måla fan på väggen, har jag lärt mig. Det kan ju mycket väl hända saker ännu.
Det bästa med resan var mycket otippat Polen. Billig mat, europas, faktiskt, kanske godaste öl och vackra miljöer längs floden Odra med gothiska kyrkor i mängder och en botanisk trädgård som jag visserligen inte hann besöka, men på natten tittade jag in genom grindarna och gillade alla spöken som svävade kring där. De verkade, om inte harmoniska, så åtminstone luttrade och världsvana.
Jag har länge närt en lust att umgås med, och även bli, en luttrad människa. Ta steget från att i tredje person referera mig själv, och bli nöjd när jag eller någon annan, lyckas vara rolig, till att bara vara det. Men det är lite motsägelsefullt. Då skulle jag ju inte fullt ut kunna föda min fäbless för fyndigheter. Så istället väntar jag på ett tillfälle då jag kan "skratta ihjäl" all min instängda glädje, och gå vidare. På så vis skulle jag kunna bli lite luttrad i alla fall.
Luttrade men roliga personer jag uppskattar:
1. Martin H. (Med den repertoar av sjuka historier denna fyndiga personlighet besitter kunde han få mig att skratta tills personer tyckte att jag var psykotisk. Det var jag inte, det grämer mig snarare ännu att jag sällan vågade skratta klart.)
2. Martin B. (Han är så sjukt rolig. En person som sitter inne på en tajming när det gäller one-liners, som är oöverträffad. Ingen herre av långa utläggningar, men luttrad som få.)
3. Victor F. (Vet inte om han räknas som luttrad i klassisk bemärkelse, men sista terminen och avslutningsveckan på journalistplugget var han i sitt esse med sin slapstick-humor. Hans undvikande, snarare än kontaktsökande sätt att till syvende och sist ändå hamna i fokus är imponerande. En joker. Kombinera med Martin H och kvällen är räddad.
4. Patrik J. (Mitt i sitt allvar har killen ett hjärta av guld, och med sin talhastighet är han ett klart större föredöme som tänkbar ambassadör för det svenska språket en för dialekten hans.)
5. Hans Glögg. (Jag vet. Luttrad är inte rätt ord. Men hans respektlöshet när det gäller att flippa ur är jävligt skön.)
torsdag 13 november 2008
Pantheon
Jag träffade Cissi Elwin igår. Hon snusar grön catch mini och tycker att Patrik 1,5 är en av årets bästa filmer.
onsdag 12 november 2008
Top 26 songs about EVERYTHING: 1
The Shins - Saint Simon
I thought about this position for a long time of course. I needed a song that described everything. Someone must have explained everything in a song for, let's say four minutes. Imagine how hard that is. But impossible? No.
The easy explanation for this hiting number one is both the tune and the lyrics. At the same time seroious, happy and beautiful. And the progression(Step into the night...)... So amazing!
"After all these implements and text designed by intellects
so vexed to find evidently there's just so much that hides
And though the saints of us divine in ancient Feeding lines
their sentiment is just as hard to pluck from the vine
I'm trying hard not to pretend
allow myself no mock defense
As I step into the night
Since I don't have the time nor mind to figure out
The nursery rhymes that helped us out in making sense of our lives
The cruel uneventful state of apathy releases me
I value them but I won't cry every time one's wiped out
I'm trying hard not to give in
Battened down to fair the wind
rid my head of this pretense
allow myself no mock defense
As I step into the night
Mercy's eyes are blue
when she places them in front of you
nothing holds a roman candle to
the solemn warmth you feel inside
there's no measuring of
nothing else is love
I'll try hard not to give in
Battened down to fare the wind
Rid my head of this pretense
Allow myself no mock defense
As I step into the night
Mercy's eyes are blue
When she places them in front of you
nothing really holds a candle to
the solemn warmth you feel inside of you"
lördag 8 november 2008
En finsk skepparhalva i Dresden
Jag skulle givetvis kunna berätta om middagen i Vicenza, den soliga promenaden i Venedig, vodka-festen i Ljubljana eller min fascination för den polska ölen Piast och industriell undergångsmusik i Wroclaw. Det tänker jag inte göra. Jag ämnar istället berätta om den ljuva stunden när jag en fredagförmiddag hade äran att äta en finsk skepparhalva i Dresden.
Klockan var 11.40 tysk tid. Jag hade 23 minuter att slå ihjäl i Dresden-Neustadt i väntan pa mitt tag till hjältarnas stad. Jag var hungrig. Jag beslöt mig för att leta reda pa ett McDonalds eller liknande för att köpa ett par cheeseburgare. Inte för att jag älskar den typen av bukfyllmat men det var mitt logiska hopp om att snabbt få i mig föda.
Det finns inga McDonalds i Dresden-Neustadt. I stället tillhandahaller stationsbyggnaden ett toppklassigt snabbköp med fler intelligenta boktitlar än ett normalt svenskt bibliotek samt en handfull mer eller mindre luxuösa bagerier, som i sina glasmontrar stoltserar med digra smörgåsbord av nyttigheter och süssigkeiten.
Ett av de större bagerierna presenterar ett storartat utbud av färgdigkomponerade smörgasar, till bredden fyllda med ost, charkuterier och frasig sallad. Det enda som påminner om Mackedonken är synen av läckerheterna, som i den internationella snabbmatskedjan endast förekommer på bild men som här figurerar i högst verklig närvaro medelst bevisligen färdigbredda och läckert fyllda mackor.
Där, mitt ibland sesamspäckade minibaguetter och blondbakade tyska ciabattas finner jag något bekant. Det vattnas i munnen. En mörk, om något rågblondare variant av skepparhalvan(Finlands stolthet till mättande bröd, mer känd kanske i större tappning, då benämnd, rallarhalva, och även känd som rågkuse) väntar, fullsmockad med ost, salami, sallad och tomatskivor, på att bli avnjuten. Detta för det i sammanhanget pikanta priset av 1,95 euro. Må så vara att jag blivit bortskämd med väl tilltagna slovenska bureks(en slags köttfärspaj) för 1,60 och polska pierogi russki för 5 zloty, men detta var kvalité. En skepparhalva fylld pa detta ömsinta vis motsvarar utan tvivel hela kostcirkeln och håller dig mätt och klar i sinnet i timmar.
Så till ett tordön av trasiga lampor i taket i den i övrigt kvalitativa stationshallen i Dresden-Neustadt, äter jag med förnöjsamhet min semifinska skepparhalva innan äventyret fortsätter.
Klockan var 11.40 tysk tid. Jag hade 23 minuter att slå ihjäl i Dresden-Neustadt i väntan pa mitt tag till hjältarnas stad. Jag var hungrig. Jag beslöt mig för att leta reda pa ett McDonalds eller liknande för att köpa ett par cheeseburgare. Inte för att jag älskar den typen av bukfyllmat men det var mitt logiska hopp om att snabbt få i mig föda.
Det finns inga McDonalds i Dresden-Neustadt. I stället tillhandahaller stationsbyggnaden ett toppklassigt snabbköp med fler intelligenta boktitlar än ett normalt svenskt bibliotek samt en handfull mer eller mindre luxuösa bagerier, som i sina glasmontrar stoltserar med digra smörgåsbord av nyttigheter och süssigkeiten.
Ett av de större bagerierna presenterar ett storartat utbud av färgdigkomponerade smörgasar, till bredden fyllda med ost, charkuterier och frasig sallad. Det enda som påminner om Mackedonken är synen av läckerheterna, som i den internationella snabbmatskedjan endast förekommer på bild men som här figurerar i högst verklig närvaro medelst bevisligen färdigbredda och läckert fyllda mackor.
Där, mitt ibland sesamspäckade minibaguetter och blondbakade tyska ciabattas finner jag något bekant. Det vattnas i munnen. En mörk, om något rågblondare variant av skepparhalvan(Finlands stolthet till mättande bröd, mer känd kanske i större tappning, då benämnd, rallarhalva, och även känd som rågkuse) väntar, fullsmockad med ost, salami, sallad och tomatskivor, på att bli avnjuten. Detta för det i sammanhanget pikanta priset av 1,95 euro. Må så vara att jag blivit bortskämd med väl tilltagna slovenska bureks(en slags köttfärspaj) för 1,60 och polska pierogi russki för 5 zloty, men detta var kvalité. En skepparhalva fylld pa detta ömsinta vis motsvarar utan tvivel hela kostcirkeln och håller dig mätt och klar i sinnet i timmar.
Så till ett tordön av trasiga lampor i taket i den i övrigt kvalitativa stationshallen i Dresden-Neustadt, äter jag med förnöjsamhet min semifinska skepparhalva innan äventyret fortsätter.
tisdag 28 oktober 2008
Top 26 songs about EVERYTHING: 2
Johnossi - Man must dance
In 2005 the still pretty unknown duo Johnossi dropped a song that in my mind should have been a bomb. It was both happy and a kick in the face for the swedish people made of sticks. But swedish people dont really dance anymore. With a few beers inside they might jump up or down or put some make up on and listen to house or modern RNB music. Crap. I wont try to tell you how correct and beautiful this lyric is. If you dont like it, then it wasnt simply made for you. It was made for me. Thats for sure.
"You like to do it as a child on your own
you're in the jungle and the monkeys
take your mind from your home
How many times do they have to tell you
that it's perfectly fine for you to dance around
naked when you're all by yourself
Cause' you, and you, and you and you
you're just a animal developed into
You and you and you and you
a monkey needs to dance so do you
We're the people, the lucky
with the fragile bones
the ones who sit and worry
about getting to old
You're the monkey in the jungle
trying to find your place
the one who let the sunset
bring a silly kind of smile on your face"
In 2005 the still pretty unknown duo Johnossi dropped a song that in my mind should have been a bomb. It was both happy and a kick in the face for the swedish people made of sticks. But swedish people dont really dance anymore. With a few beers inside they might jump up or down or put some make up on and listen to house or modern RNB music. Crap. I wont try to tell you how correct and beautiful this lyric is. If you dont like it, then it wasnt simply made for you. It was made for me. Thats for sure.
"You like to do it as a child on your own
you're in the jungle and the monkeys
take your mind from your home
How many times do they have to tell you
that it's perfectly fine for you to dance around
naked when you're all by yourself
Cause' you, and you, and you and you
you're just a animal developed into
You and you and you and you
a monkey needs to dance so do you
We're the people, the lucky
with the fragile bones
the ones who sit and worry
about getting to old
You're the monkey in the jungle
trying to find your place
the one who let the sunset
bring a silly kind of smile on your face"
torsdag 23 oktober 2008
Kortfattat, Venedig:
Massimo. Quin Jai. Wrestling. Animals. Power. Javligt dalig benforing och power. Pasta. Tomat. Imorgon: Venedig for real. God natt.
torsdag 16 oktober 2008
Jag börjar dra riktlinjer och undviker bokstaven som inte finns här.
Paris är ingen nätt liten stad. De säger att stadskärnan är liten och gemytlig. Jag vet inte det. Idag spatserade jag ett antal kilometer halvt chansartat och hittade inget gemytligt alls, förutom ett bibliotek som var i samma storlek som en viss gymnasieskolas men som trots allt bjöd en skön sittplats. Jag läser Martin "Yeah yeah wow wow" Svenssons självbiografi. Dilba verkar ha varit en ond människa. Martin verkar ha varit en förvirrad människa. Det är en läsvärd bok i all sin enkelhet.
Jag ägnar dagarna till att vilsna bland gator som aldrig tar slut. En supermarket längs Rue Buffon, ett vägarbete vid Boulevard Arago, ett bibliotek längs Rue de la Glaciére och en parken Montsouri vid Cité Universtitere. Jag befinner mig i utkanten av Montparnasse och upptäcker för sent att Charles Baudeleire och Samuel Beckett vilar en bit bort men jag är för trött för att ta mig till Cemeterie Montparnasse. Jag läser min bok i stället. Och äter tyska ostkrokar.
Tillhandahar tipset att Venedig, Ljubljana och Budapest är sevärt. Rutten börjar bli alltmer färdig. Italien är dyrt och jag vet inte hur romantiskt Venedig är när man reser ensam vilket för mig mot Milano eller Siena i stället. Gondoler eller berg? Jag vet inte. Ljubljana känns klockrent. Vet inte varför. Men Slovenien är ett litet land och de snackar säkert tyska eller engelska. Franskan tröttar ut mig. Ja fattar inte ett ord och även de coolaste människorna är ovilliga att prata engelska. Även om de säkert kan.
Jag börjar hoppas att fler än jag backpackar just nu. Fler engelsktalande. Kanske till och med en svensk.
Vilken bokstav undvek jag idag?
Jag ägnar dagarna till att vilsna bland gator som aldrig tar slut. En supermarket längs Rue Buffon, ett vägarbete vid Boulevard Arago, ett bibliotek längs Rue de la Glaciére och en parken Montsouri vid Cité Universtitere. Jag befinner mig i utkanten av Montparnasse och upptäcker för sent att Charles Baudeleire och Samuel Beckett vilar en bit bort men jag är för trött för att ta mig till Cemeterie Montparnasse. Jag läser min bok i stället. Och äter tyska ostkrokar.
Tillhandahar tipset att Venedig, Ljubljana och Budapest är sevärt. Rutten börjar bli alltmer färdig. Italien är dyrt och jag vet inte hur romantiskt Venedig är när man reser ensam vilket för mig mot Milano eller Siena i stället. Gondoler eller berg? Jag vet inte. Ljubljana känns klockrent. Vet inte varför. Men Slovenien är ett litet land och de snackar säkert tyska eller engelska. Franskan tröttar ut mig. Ja fattar inte ett ord och även de coolaste människorna är ovilliga att prata engelska. Även om de säkert kan.
Jag börjar hoppas att fler än jag backpackar just nu. Fler engelsktalande. Kanske till och med en svensk.
Vilken bokstav undvek jag idag?
söndag 12 oktober 2008
Top 26 låtar som handlar om ALLT: 4
Glömde som min vän "Steve" påpekade att annonsera nummer fyra på listan. Här är den:
Olle Ljungström - Kaffe och en cigarett
"...men jag kan va stark, jag kan få allt, jag kan sprida färg, jag kan regera, men det blir nog en till kaffe och en cigarett."
Hittar ingen länk men köp skivan Bäst i stället och låt filosofen sänka er.
Olle Ljungström - Kaffe och en cigarett
"...men jag kan va stark, jag kan få allt, jag kan sprida färg, jag kan regera, men det blir nog en till kaffe och en cigarett."
Hittar ingen länk men köp skivan Bäst i stället och låt filosofen sänka er.
tisdag 30 september 2008
Insikt: Konsekvensanalys: Med diskant i rösten och längtan efter batteribyte
Det slår ner som en blixt från en låt vara lite molnig himmel: Bruno K öijer är både född och uppvuxen i Linköping. I min längtan efter att vara samtida har jag funderat på att köpa hans "Svart som silver" trots min brist på likvida medel. Det kanske är att betrakta som en intellektuell investering i börskraschens dagar.
I en artikel i Dagens nyheter framstår han som en liten lösning på problemen, som den som skriver det som Birro pratar om, och förklarar det som Dylan sjunger om, eller kanske bara som en både mjuk och hård famn att luta sig mot för oss som inte riktigt tror på gud.
" - Det är klart att människan är det mest fruktansvärda rovdjur som har funnits på den här planeten. Det är väl alla överens om. Och samtidigt finns den här heliga gudalika konturen inom oss. Vi har förmågan att gå åt det ena eller andra hållet. Men genom hela världshistorien verkar det som att de destruktiva och onda krafterna alltid segrar över de goda krafterna och medlidandet. Jag menar att det är teknologin som går framåt, men psykiskt befinner vi oss fortfarande på grottmänniskans nivå, säger han. "
Född och uppvuxen i Linköping. Plötsligt var det inte bara Strage, Hoffsten och Winnerbäck som startade sin bana på slätten. Intressant.
I en artikel i Dagens nyheter framstår han som en liten lösning på problemen, som den som skriver det som Birro pratar om, och förklarar det som Dylan sjunger om, eller kanske bara som en både mjuk och hård famn att luta sig mot för oss som inte riktigt tror på gud.
" - Det är klart att människan är det mest fruktansvärda rovdjur som har funnits på den här planeten. Det är väl alla överens om. Och samtidigt finns den här heliga gudalika konturen inom oss. Vi har förmågan att gå åt det ena eller andra hållet. Men genom hela världshistorien verkar det som att de destruktiva och onda krafterna alltid segrar över de goda krafterna och medlidandet. Jag menar att det är teknologin som går framåt, men psykiskt befinner vi oss fortfarande på grottmänniskans nivå, säger han. "
Född och uppvuxen i Linköping. Plötsligt var det inte bara Strage, Hoffsten och Winnerbäck som startade sin bana på slätten. Intressant.
torsdag 25 september 2008
Top 26 låtar som handlar om allt: 3
The Shins - Pink bullets
Åker hem från staden där jag växte upp. Det är solsken, blå himmel och en mittpunkt på dagen som är rätt fin. Jävligt fin. Jag sitter i expressbussen och lyssnar på James Mercer när han låter världen dansa till sin stämma till brädden fylld med skön diskant. Jag hörde ekvilibristen Brage hylla detta band men fattade inte storheten tills en liten bit av Tyskland somnade bredvid mig på en nattbuss och jag fick fingrarna på en liten Sony Walkman-mp3-spelare och gick loss. Det enda jag fastnade för var the Shins. Jag kunde inte sluta lyssna på albumen "Oh, inverted world" från 2001 och "Chutes to narrow" från 2003. Låtar som "Mine is not a high horse", "Kissing the lipless" och "Saint Simon" fick mig att glatt trumma med fingrarna och gunga på huvudet. Jag gillar't. Och det är nice med något helt nytt för att beskriva situationen. Riktigt nice.
"Cool of a temperate breeze from dark skies to wet grass
we fell in a field it seems now a thousand summers passed
when our kite lines first crossed
we tied them into knots
and to finally fly apart
we had to cut them off.
Since then it's been a book you read in reverse
you understand less as the pages turn
or a movie so crass
and awkardly cast
that even I could be the star."
Mercer, ta mig till havet och gör mig till kung. Du är grym.
söndag 14 september 2008
Top 26 låtar som handlar om ALLT: 5
Pearl Jam - Do the evolution
"I'm ahead, I'm a man
I'm the first mammal to wear pants, yeah
I'm at peace with my lust
I can kill 'cause in God I trust, yeah
It's evolution, baby
I'm at piece, I'm the man
Buying stocks on the day of the crash
On the loose, I'm a truck
All the rolling hills, I'll flatten 'em out, yeah
It's herd behavior, uh huh
It's evolution, baby
Admire me, admire my home
Admire my son, he's my clone
Yeah, yeah, yeah, yeah
This land is mine, this land is free
I'll do what I want but irresponsibly
It's evolution, baby"
"I'm ahead, I'm a man
I'm the first mammal to wear pants, yeah
I'm at peace with my lust
I can kill 'cause in God I trust, yeah
It's evolution, baby
I'm at piece, I'm the man
Buying stocks on the day of the crash
On the loose, I'm a truck
All the rolling hills, I'll flatten 'em out, yeah
It's herd behavior, uh huh
It's evolution, baby
Admire me, admire my home
Admire my son, he's my clone
Yeah, yeah, yeah, yeah
This land is mine, this land is free
I'll do what I want but irresponsibly
It's evolution, baby"
söndag 31 augusti 2008
Träume und Bäume
Es war so eine Woche in Deutschland. Glücklich. Cool. Jetzt ist alles Arbeit, Fussball, Arbeit. Ach du lieber Zeit, was für ein pech ich hatte. Die knie. Zerstören. Kaputt. Aber wenn ich laufe fühle ich nichts. Ich spielte die ganzen spiel heute. Ziemlich gut. Habe ein Tor gemacht. Aber wir haben verlieren. Ich fühle mich doch nicht wie einen verlierer. Ich bin glücklich. Meine Knie ist kaputt, ich arbeite morgen früh, mach nicht so viel Geld aber ich bin doch froh. Schweden wird bald kalt und langweilig aber kein Problem. Ich bin hier. Es ist alles so gut.
lördag 30 augusti 2008
Top 26 Lieder die über ALLES redet: 6
Flen & Paris - Kent
"Det är långt mellan Flen och Paris
men nära en trettioårskris
Du slängde med håret och log
du skrev våra namn under bron
Jag önskar jag var där nu
Jag önskar jag var där nu"
Fucking amazing. Veckans låt. Wie konnte ich so lange diese Lied nicht gehören?
"Det är långt mellan Flen och Paris
men nära en trettioårskris
Du slängde med håret och log
du skrev våra namn under bron
Jag önskar jag var där nu
Jag önskar jag var där nu"
Fucking amazing. Veckans låt. Wie konnte ich so lange diese Lied nicht gehören?
onsdag 20 augusti 2008
Top 26 låtar som handlar om allt: 7
Maple leaves/You are the light - Jens Lekman
Jens Lekman är en artist för de som gillar texter. En ovetande avfärdar säkerligen hans musik som deprimerande och högtravad. Men den som lyssnar åtexterna förstår att han är väldigt ironisk och mångfacetterad och blandar in helt briljanta ordvitsar i allting. Ibland kan jag önska mer energi i killen men texterna, Mann, Verdammt noch mal, Fantastisch!
Jens Lekman är en artist för de som gillar texter. En ovetande avfärdar säkerligen hans musik som deprimerande och högtravad. Men den som lyssnar åtexterna förstår att han är väldigt ironisk och mångfacetterad och blandar in helt briljanta ordvitsar i allting. Ibland kan jag önska mer energi i killen men texterna, Mann, Verdammt noch mal, Fantastisch!
Top 26 låtar som handlar om ALLT: 8
the last day of our aquaintance - Sinead O'Connor
Mest för att hon sjunger så vackert men också för att det handlar om att något tar slut. Och det gör det för alla. Det handlar alltså om allt. Sinead var viktig för mig när jag var trött på ironi. Hon är allt annat än ironisk och jag kan fortfarande känna sorg över att hon inte fick sjunga . I believe in you på Bob Dylans 50-årsdag för att hon protesterat mot påven och publiken buade tills allt gick åt skogen.
Mest för att hon sjunger så vackert men också för att det handlar om att något tar slut. Och det gör det för alla. Det handlar alltså om allt. Sinead var viktig för mig när jag var trött på ironi. Hon är allt annat än ironisk och jag kan fortfarande känna sorg över att hon inte fick sjunga . I believe in you på Bob Dylans 50-årsdag för att hon protesterat mot påven och publiken buade tills allt gick åt skogen.
söndag 17 augusti 2008
Top 26 låtar som handlar om allt: 9
Man vänjer sig - Kjell Höglund
För att det är precis så det är och för att det blev gårdagens soundtrack hos grabbarna i Nkpg när vi var på ett avmätt humör.För dig som inte förstår att det blåa var en länk.
För att det är precis så det är och för att det blev gårdagens soundtrack hos grabbarna i Nkpg när vi var på ett avmätt humör.För dig som inte förstår att det blåa var en länk.
fredag 8 augusti 2008
Top 26 låtar som handlar om ALLT: plats 10
The heart of the matter - Don Henley
En outsider. Men texten förklarar precis hur det är. När man blir lämnad och lär sig på nytt. Och att det handlar om förlåtelse. Att gå vidare. Och Don Henley, den pretentiösa sångaren och trummisen från Eagles visste vad han gjorde när han skrev denna pompösa ballad.
"I got the call today, I didn't wanna hear
But I knew that it would come
An old true friend of ours was talkin' on the phone
She said you found someone
And I thought of all the bad luck,
And the struggles we went through
And how I lost me and you lost you
What are these voices outside love's open door
Make us throw off our contentment
And beg for something more?"
Fan, Don,du har skrivt en låt som handlar om ALLT. Det är värt en top tio-plats. Och i Live-versionen från 1994, kompad av gitarrhjältarna i Eagles, blir det som allra bäst.
En outsider. Men texten förklarar precis hur det är. När man blir lämnad och lär sig på nytt. Och att det handlar om förlåtelse. Att gå vidare. Och Don Henley, den pretentiösa sångaren och trummisen från Eagles visste vad han gjorde när han skrev denna pompösa ballad.
"I got the call today, I didn't wanna hear
But I knew that it would come
An old true friend of ours was talkin' on the phone
She said you found someone
And I thought of all the bad luck,
And the struggles we went through
And how I lost me and you lost you
What are these voices outside love's open door
Make us throw off our contentment
And beg for something more?"
Fan, Don,du har skrivt en låt som handlar om ALLT. Det är värt en top tio-plats. Och i Live-versionen från 1994, kompad av gitarrhjältarna i Eagles, blir det som allra bäst.
Angel of the morning
Inte världens bästa låtar, men hennes skönhet förlåter allt. Att bli insläppt framför kravallstaketen och fota Jill på nära håll var bland det största jag varit med om. Hon är det vackraste jag sett. En riktig kvinna.
torsdag 7 augusti 2008
Top 26 låtar som handlar om ALLT: plats 11
Black star - Radiohead
I slutet av 90-talet och början av 2000-talet spelade jag radiohead till leda på min gamla Hitachi-stereo. Mest sliten blev skivan "The Bends" från 1995. Varken förr eller senare har bandet varit i närheten av den oerhörda jämnhet som genomsyrar det varierade albumet. Den fule Thom Yorke hade på den tiden en röst som var ganska så sagolik i mitt tycke. Vilken låt ska man då välja från albumet? "Fake plastic trees", "High & Dry", "Street spirit" eller kanske "Nice dream". Efter hand har jag blivit svagast för den oerhört tighta "Black star" och på gymnasiet satt jag ofta och ritade svarta stjärnor i mitt block och skrev "Blame it on the black star", med en fet punkt intill.
Det är flowet i versen och Phil Selways monotona trumtramp som är fetast i låten:
"the troubled words of a troubled mind i try to understand what is eating you.
i try to stay awake but its 58hours since that i last slept with you.
what are we coming to?
i just don't know anymore."
Finns på myspace
Nu finns jag på myspace. Har bara lagt upp en låt en så länge, men när jag kommer hem till studion och skaffat en dator blir det definitivt fler framöver...
Se och lyssna här: Anton Aleksis
Se och lyssna här: Anton Aleksis
söndag 3 augusti 2008
Top 26 låtar som handlar om ALLT: plats 12
Wish you were here/Comfortably numb - Pink Floyd
Oavgjort. Jag ska fatta mig kort. De här låtarna är det närmsta en god tjock roman en låt kan komma. De stressas inte ut. Låtarna är så långsamma att man hinner se sitt liv passera revy mellan raderna. Smutta på en whisky eller lägg dig ner och titta på stjärnhimlen. Kvalité helt enkelt.
Oavgjort. Jag ska fatta mig kort. De här låtarna är det närmsta en god tjock roman en låt kan komma. De stressas inte ut. Låtarna är så långsamma att man hinner se sitt liv passera revy mellan raderna. Smutta på en whisky eller lägg dig ner och titta på stjärnhimlen. Kvalité helt enkelt.
Get the fuck off; Go to the V.I.P Lounge!
Jag och min nyfunna vän Lovis (Den mörkhåriga damen som skymtas i baren) blir utslängda från Beer Street, vårt brittiska hak mitt på torget, men enbart för att få ta plats I sofforna och fåtöljerna nere i V.I.P-hörnan. Owen, Skotska Martin, Galne Greg som otvunget lekte sin paradlek cocks or balls?, Nick och hans förtjusande svenska väninna var väldigt osvenska i sin gästfrihet.
Vi var väldigt viktiga gäster, jag fotograferade lite åt Nick och hans Rent a Pub och fick följdaktligen hur mycket gratis-öl jag ville. Av hänsyn till stämningen tog jag det dock ganska lugnt och drack 4-5 kalla under de två-tre timmarna jag var där. Det var sjukt trevligt ändå och förmodligen det största som har hänt.
Sånt händer bara på Öl-land
Den ständigt fotogeniska Johan Alberth på en helt annan del av Öl-land.
fredag 1 augusti 2008
Top 26 låtar som handlar om ALLT: plats 13
Noll (utan titel) - Kent
De kanske viktigaste åren för min personliga utveckling var förmodligen åren 2000 och 2001. Förutom att jag träffade min först kärlek, blev dumpad för första gången och lärde mig på nytt att sova och vakna och hitta en vardagslunk, så var det så att under dessa år släpptes oförglömliga album som Håkan Helsströms debut, Radioheads kryptiska och vackra väg ut ur min musiksmak med Kid A och Amnesiac(Även om jag uppskattar 2003 års Hail to the thief så har den aldrig riktigt nått mitt hjärta, och In rainbows ska vi inte ens tala om), och slutligen den kanske viktigaste skivan, Kents B-sidor 95-00.
Det hela fick sitt oundvikliga crescendo på Kalas-turnén 2002. Bandet spelade min absoluta favoritlåt Noll och medan hela publiken stod still och inte fattade nästan någonting stod jag och hoppade, grät och skrek med i låten så att jag blev tillsagd av en vakt (Han bad senare om ursäkt, men han hade en poäng, eftersom det låg en viss fara i att min 190 centimeters kropp med tillhörande teleskoparmar studsade omkring två meter över de korta Kent-tjejernas huvuden).
Under samma konsert hade jag tidigare träffat mitt ex som jag precis höll på att komma över, och hoppat över ett stort kravallstaket från baren där hon satt, för att thåström spelade "Var e vargen" och var fullkomligt briljant. Det var en vacker tid. Jag var 18 år och på konserterna som turnerade runt i landet för en spottstyver fanns Håkan Hellström, Kent, Thåström och Bob hund. Idag är det bara Patrik Isaksson, Uggla, Sugarplum Fairy, the Ark och Backyard babies för hela slanten. Det är inte samma lika.
Att bandet spelar i Lejongropen i kväll den första augusti i folkparken i Norrköping (Om du läser det här Kalle, även om du inte gillar Kent, så är det precis där vi fikade och kastade en snusdosa mellan oss förra året) gör inte att jag tänker mindre på hur det var för 6 år sedan.
"Och Du tystnar om natten
Du är lättskrämd kan inte låta bli att le
Din bästa vän är elektriciteten
och så tänder Jag ljuset
Trots att Du hatar att klä av dig när Jag ser
alla platser som sommarsolen svek
När Du är tunn som luft
Så är Du nästan perfekt
Du gör mig lugn när alla ljusen har släckts
Bara en sekund då är Jag nästan perfekt
kom gör mig lugn Jag klär i din andedräkt"
torsdag 31 juli 2008
Top 26 låtar som handlar om ALLT: plats 14
Lover, you should've come over - Jeff Buckley
"It's never over, my kingdom for a kiss upon her shoulder
it's never over, all my riches for her smile when I slept so soft against her
it's never over, all my blood for the sweetness of her laughter
it's never over, she's the tear that hangs inside my soul for ever
maybe I'm just too young to keep good love from going wrong..."
När Jeff Buckley drunknade 30 år gammal 1997 i Wolf river i Memphis lämnade en av världens vackraste och renaste röster vår jord. Som tur är finns den förevigad på en mängd inspelningar av högsta kvalité.
Jeff var son till jazz/rockmusikern Tim Buckley, som också han dog i trettioårsåldern. Båda tillhör några av de mest hyllade amerikanska musikerna genom tiderna.
Sätt dig ett mörkt rum, tänd några ljus och höj volymen. Det spelar ingen roll om du lyssnar på live-versionen eller originalet. Jeff Buckley är med dig.
onsdag 30 juli 2008
Ljusvattnets Henry
Han skjuter ju så hårt, är snabb, passningsskicklig och ödmjuk... Varför spelar han inte i landslaget?
Se filmen om Ljusvattnets Henry som slog till igen i dagarna.
Tyvärr framgår inte riktigt (på grund av rättigheter) vilken bössa han har men se skottet omkring 2.49 så förstår du.
Se filmen om Ljusvattnets Henry som slog till igen i dagarna.
Tyvärr framgår inte riktigt (på grund av rättigheter) vilken bössa han har men se skottet omkring 2.49 så förstår du.
Är jag normal?
Ibland tycker jag att alla glada, trevliga människor är vackra. Oavsett ålder eller läggning. Är jag normal? I en nivea-slitz-damernas värld-värld känner jag mig ibland utanför. Men när vår medelålders redigerare skrattar hjärtligt åt att jag och rullstolsbundna Eva råkar riva sönder framsidan ett nummer av "Det händer på Öland" precis efter att jag sagt att bilden på ettan var väldigt vacker glömmer jag bort att vara utanför. Jag är med.
I nästa inlägg lovar jag att inte vara djup.
I nästa inlägg lovar jag att inte vara djup.
tisdag 29 juli 2008
Top 26 låtar som handlar om ALLT: plats 15
Sad professor - R.E.M
I en intervju från år 2001 sa Thom Yorke "It's like the R.E.M-song, Sad professor, I hate where I wound up" och där lades grunden till storheten i den här sången. När sen ekvilibristen Kalle Brage visade sig vara ett stort R.E.M-fan, sträckte sig mitt intresse för bandet plötsligt längre än till "Automatic for the people" och den undersköna gissningstävlingen när jag och Hasse lirade samtliga låtar på random och försökte gissa rätt skiva (oftast blev det helt fel), vi sa nästan jämnt "fables of the reconstruction" eller "Murmur" för det var de coolaste titlarna.
I hate where I wound up betyder ungefär jag hatar var jag hamnar till slut.
Så jävla bra.
"Late afternoon, the house is hot.
I started, I jumped up.
Everyone hates a bore.
Everybody hates a drunk.
Everyone hates a sad professor.
I hate where I wound up.
I hate where I wound up."
I en intervju från år 2001 sa Thom Yorke "It's like the R.E.M-song, Sad professor, I hate where I wound up" och där lades grunden till storheten i den här sången. När sen ekvilibristen Kalle Brage visade sig vara ett stort R.E.M-fan, sträckte sig mitt intresse för bandet plötsligt längre än till "Automatic for the people" och den undersköna gissningstävlingen när jag och Hasse lirade samtliga låtar på random och försökte gissa rätt skiva (oftast blev det helt fel), vi sa nästan jämnt "fables of the reconstruction" eller "Murmur" för det var de coolaste titlarna.
I hate where I wound up betyder ungefär jag hatar var jag hamnar till slut.
Så jävla bra.
"Late afternoon, the house is hot.
I started, I jumped up.
Everyone hates a bore.
Everybody hates a drunk.
Everyone hates a sad professor.
I hate where I wound up.
I hate where I wound up."
"Om man sä"
Haha. Så jävla roliga killar igår. Olov, Martin "Nazim" "Stjärtin", Joel, David, Rasmus... och Lovis med musiken... om man sä...
Öland när det är som allra bäst. Partytält, nattbad och den fetaste omgången nostalgitrippslekar någonsin. Om man sä...
Till och med "100" var där...
Öland när det är som allra bäst. Partytält, nattbad och den fetaste omgången nostalgitrippslekar någonsin. Om man sä...
Till och med "100" var där...
måndag 28 juli 2008
TRÖTT!
Jag har vant mig att lägga på ett leende sätt och minns inte hur jag brukade vara.
Igår satt vi(jag och sju typ artonåringar) på ett café vid solnedgången och drack några öl och lyssnade på ascool lounge-musik. När de övertrevliga värdarna bommade igen och lämnade oss med värmelyktor lyssnade vi på Svenska Akademien istället. Det var också nice. En del av ungdomarna badade mitt i natten. Jag kände mig gammal men blev yngre efter varje öl. Trodde jag.
Visste ni att kalk gör vattnet hårt? Eller att de svarta partiklarna i vattnet är mangan och ofarligt? Det har jag lärt mig idag. Jag lever ett svettigt liv i bilen. Jag vill ha mat. Jag vill ha picknick.
Jag har inget att oja mig över egentligen. Jag skriver menlösa artiklar och börjar bli lite trött på det bara. Går nog på Johan Glans på Lördag. Gratis är det ju om man "jobbar". Vill skratta lite mer. Usch vad trött jag här. Och så fort jag skriver så här så tänker jag på alla som säger att en blogg inte ska vara en dagbok. Att det är fel att skriva vad man tänker. Jag tänker inte. Inte alls verkar det som. Jag bryr mig inte riktigt heller...
Nu ringer jag Dennis the Menace och frågar om han vill med till stranden. Det är det enda rätta.
Igår satt vi(jag och sju typ artonåringar) på ett café vid solnedgången och drack några öl och lyssnade på ascool lounge-musik. När de övertrevliga värdarna bommade igen och lämnade oss med värmelyktor lyssnade vi på Svenska Akademien istället. Det var också nice. En del av ungdomarna badade mitt i natten. Jag kände mig gammal men blev yngre efter varje öl. Trodde jag.
Visste ni att kalk gör vattnet hårt? Eller att de svarta partiklarna i vattnet är mangan och ofarligt? Det har jag lärt mig idag. Jag lever ett svettigt liv i bilen. Jag vill ha mat. Jag vill ha picknick.
Jag har inget att oja mig över egentligen. Jag skriver menlösa artiklar och börjar bli lite trött på det bara. Går nog på Johan Glans på Lördag. Gratis är det ju om man "jobbar". Vill skratta lite mer. Usch vad trött jag här. Och så fort jag skriver så här så tänker jag på alla som säger att en blogg inte ska vara en dagbok. Att det är fel att skriva vad man tänker. Jag tänker inte. Inte alls verkar det som. Jag bryr mig inte riktigt heller...
Nu ringer jag Dennis the Menace och frågar om han vill med till stranden. Det är det enda rätta.
lördag 26 juli 2008
Top 26 låtar som handlar om ALLT: plats 16
Fix You - Coldplay
För att den handlar om ditt liv, om mitt liv, och för att den där lilla "Flying without wings-stunden" alltid inträffar precis när trummisen petar igång pinnarna och Chris Martin hoppar till med en skum jävla ljus-boll i handen och för att:
"Tears stream down on your face, when you lose something you can not replace, tears stream down on your face, I promise you I will learn from the mistakes"
"Lights will guide you home, and ignite your bones, and I will try to fix you..."
För att den handlar om ditt liv, om mitt liv, och för att den där lilla "Flying without wings-stunden" alltid inträffar precis när trummisen petar igång pinnarna och Chris Martin hoppar till med en skum jävla ljus-boll i handen och för att:
"Tears stream down on your face, when you lose something you can not replace, tears stream down on your face, I promise you I will learn from the mistakes"
"Lights will guide you home, and ignite your bones, and I will try to fix you..."
Den bästa sommarprataren hittills
Måns är inte bara snygg. Han är empatisk och en riktigt fin människa också.
Precis när jag som bäst behöver det börjar p1:s sommarprat på radio. Jag sitter i bilen och har en lång resa hem från södra Öland upp till Borgholm. Måns Zelmerlöv är sommarpratare och något oväntat har han ett spontant djup och berättar om sin bortskämda uppväxt, sin blyghet, sitt behov av att utvecklas och lite allt möjligt, men han gör det på ett härligt vis och på en raksträcka strax norr om Grönhögen lirar han Fix You med Coldplay och möblerar om lite på min lista. Jag skriker ut "Lights will guide you home" och trampar plattan i botten. Så jävla bra du var Måns. Så jävla bra.
Sorgligt
Att mumriken inte kunde ta hand om trollet. För varje dag känns det faktiskt lite sorgligare.
fredag 25 juli 2008
Top 26 låtar som handlar om ALLT: plats 17
Lithium - Nirvana
"I like it - I’m not gonna crack
I miss you - I’m not gonna crack
I love you - I’m not gonna crack
I kill you - I’m not gonna crack"
No further comments.
"I like it - I’m not gonna crack
I miss you - I’m not gonna crack
I love you - I’m not gonna crack
I kill you - I’m not gonna crack"
No further comments.
tisdag 22 juli 2008
Årets bild
Lyckades inte komma i på i tid att det var ett fototillfälle för jag satt och gapade så att hakan slog i knäna. Norra Ölands snyggaste tjej gick förbi med en kille som såg ut som han som spottar snus och sysslar med inavel i simpsons. Jag VET att dom är tillsammans för de kelade med varandra som ett nyförlovat par när de gick förbi. Killen var ett kobent benrangel med för stor vit t-tröja, säckiga DDR-jeans och såna där platåkängor som man hatade redan i åttan (De finns väl till för att man inte ska sjunka ner i kodyngan när man bor på landet) och hade den schletnaste kepsen sen min NY-keps återfanns 1999 solblekt och urtvättad i en garderob vid en flytt. Men nu åter till det overkliga: BREDVID påsen med skridskor gick alltså en blekt blondin som såg ut som en vitrysk prinsessa (Det kan låta märkligt, men världens vackraste tjejer kommer från Ukraina och Vitryssland) med den skillnaden att hon faktiskt hade både kött på benen och en skön solbränna. Jag krängde i bilen, jag slog armbågarna i sidan, jag kunde inte komma ut, men mitt i allt fipplade jag fram systemkameran, zoomade in, och knäppte den här bilden. Att den är suddig och något photshoppad beror på att jag hade vissa mentala bekymmer medan den togs. Efter omständigheterna är den fan värld årets bild-priset.
Top 26 låtar som handlar om ALLT: plats 18
I believe in you - Bob Dylan
1979 började många ge upp förmågan om Bob Dylans förmåga att skriva lika fantastiska låtar som under den senaste gyllene perioden 1975-76 med "Basement tapes", "Desire" och magnifika "Blood on the tracks". Bara några år sedan släpptes 1979 albumet "Slow train" som frälste stora delar av det kristna europa och är tidernas mest sålda "kristna" album. Jag tror inte att Bob Dylan kommer till Frizon-festivalen i Örebro men jag tror att det här är de texterna jag skulle citera om jag var troende kristen. Nu är jag inte det, men tycker ändå att den här låten och "Precious angel" från samma album tillhör Dylans bästa. Och det är inget dåligt betyg.
Hittade detta album i morsans hög med musikhistoria på LP och det känns som jag drack vin i salongen och skrev poem till de taktfasta tonerna av Mark Knopflers gitarr. Eller så satt jag bara på sängkanten och njöt.
Rösten är gnälligare och uppriktigare än någonsin.
"They show me to the door,
They say don't come back no more
'Cause I don't be like they'd like me to,
And I walk out on my own
A thousand miles from home
But I don't feel alone
'Cause I believe in you.
I believe in you even through the tears and the laughter,
I believe in you even though we be apart.
I believe in you even on the morning after.
Oh, when the dawn is nearing
Oh, when the night is disappearing
Oh, this feeling is still here in my heart."
1979 började många ge upp förmågan om Bob Dylans förmåga att skriva lika fantastiska låtar som under den senaste gyllene perioden 1975-76 med "Basement tapes", "Desire" och magnifika "Blood on the tracks". Bara några år sedan släpptes 1979 albumet "Slow train" som frälste stora delar av det kristna europa och är tidernas mest sålda "kristna" album. Jag tror inte att Bob Dylan kommer till Frizon-festivalen i Örebro men jag tror att det här är de texterna jag skulle citera om jag var troende kristen. Nu är jag inte det, men tycker ändå att den här låten och "Precious angel" från samma album tillhör Dylans bästa. Och det är inget dåligt betyg.
Hittade detta album i morsans hög med musikhistoria på LP och det känns som jag drack vin i salongen och skrev poem till de taktfasta tonerna av Mark Knopflers gitarr. Eller så satt jag bara på sängkanten och njöt.
Rösten är gnälligare och uppriktigare än någonsin.
"They show me to the door,
They say don't come back no more
'Cause I don't be like they'd like me to,
And I walk out on my own
A thousand miles from home
But I don't feel alone
'Cause I believe in you.
I believe in you even through the tears and the laughter,
I believe in you even though we be apart.
I believe in you even on the morning after.
Oh, when the dawn is nearing
Oh, when the night is disappearing
Oh, this feeling is still here in my heart."
måndag 21 juli 2008
Top 26 låtar som handlar om ALLT: plats 19
Karenina - Thåström
Jag skulle kunna berätta om gången jag slog på Z-tv 2003 och hörde Släpp aldrig in dom här på Hornsgatan i Stockholm. Eller när brorsan skickade det där hårda Thåströmsalbumet med "Det är en vacker död stad", som jag avgudade när jag var sjutton år. Eller varför inte den där festen hos någon smal tjej som hette Elin på Skönbergagatan där jag hörde "Var är vargen?" för första gången, och pajade partyt med att lyssna den på repeat 10 gånger innan jag var nöjd. Det finns något just repetitivt med Thåström som är fängslande.
Vackrast blir det på "Karenina" från 1989. Skivan köpte jag av en slump, utan konvolut för 20 kronor på en begagnad skivaffär. Samtidigt som jag köpte prince trippelalbum Emancipation för 50 kronor...
"Jag förstod aldrig orden som du sa
Aldrig varför vi två var ett par
Så medan jag väntar på ett svar
Ska jag kyssa ditt hjärta i kras
Här på mitt golv bland skärvor o glas
För jag har inga mirakel
Att lova nån i natt
Karenina
Karenina
Karenina
Mitt pussel blev aldrig klart
Jag ser ditt hjärta brinner klart
Som en cigarett i mitt askfat
(Som nåt man aldrig får ha kvar)
Jag skulle kunna berätta om gången jag slog på Z-tv 2003 och hörde Släpp aldrig in dom här på Hornsgatan i Stockholm. Eller när brorsan skickade det där hårda Thåströmsalbumet med "Det är en vacker död stad", som jag avgudade när jag var sjutton år. Eller varför inte den där festen hos någon smal tjej som hette Elin på Skönbergagatan där jag hörde "Var är vargen?" för första gången, och pajade partyt med att lyssna den på repeat 10 gånger innan jag var nöjd. Det finns något just repetitivt med Thåström som är fängslande.
Vackrast blir det på "Karenina" från 1989. Skivan köpte jag av en slump, utan konvolut för 20 kronor på en begagnad skivaffär. Samtidigt som jag köpte prince trippelalbum Emancipation för 50 kronor...
"Jag förstod aldrig orden som du sa
Aldrig varför vi två var ett par
Så medan jag väntar på ett svar
Ska jag kyssa ditt hjärta i kras
Här på mitt golv bland skärvor o glas
För jag har inga mirakel
Att lova nån i natt
Karenina
Karenina
Karenina
Mitt pussel blev aldrig klart
Jag ser ditt hjärta brinner klart
Som en cigarett i mitt askfat
(Som nåt man aldrig får ha kvar)
torsdag 17 juli 2008
Top 26 låtar som handlar om ALLT: 20
Magiskt men tragiskt - Håkan Hellström
"Varför är vi inte fler, det är bara du som ler, det måste va nåt fel på er,
för ingenting är logiskt, för att ingenting är magiskt, och det är så tragiskt, så jag springer tillbaks till dig."
År 2000 kom den mest hjärtskärande och energiska plattan i svensk historia. Det var Håkan Hellströms debutplatta.
"Varför är vi inte fler, det är bara du som ler, det måste va nåt fel på er,
för ingenting är logiskt, för att ingenting är magiskt, och det är så tragiskt, så jag springer tillbaks till dig."
År 2000 kom den mest hjärtskärande och energiska plattan i svensk historia. Det var Håkan Hellströms debutplatta.
tisdag 15 juli 2008
Läs min intervju med Leona Lewis!
När postiljonen igår hörde "Better in time" på Borgholms IP tillsammans med Dennis "the Menace" blev han i ett knäsvagt ögonblick övertygad om att den skulle in på top 26-listan över låtar som handlar om ALLT. Han skrek sitt hyllningsskrik "Fucking amazing!" så högt att Kronprinsessan förmodligen satte mineralvattnet i fel strupe.
Gällande top 26 så föll det hela emellertid på att textraden "Thought I couldn’t live without you
It’s gonna hurt when it heals too" inte var "Thought I couldn’t live without you
It’s gonna hurt well it heals too"... Fråga mig inte varför men det kändes mer zen...
Hennes röst är sjukligt bra och jag gillar faktiskt "Better in time". Säkert för att jag inte har tv, aldrig lyssnar på radio och har suttit ensam med den korkskruvslockiga sångfågeln och myspratat i ett konferensrum på ett gästgiveri.
Artikeln finns här: Der Briefträger und Leona Lewis
måndag 14 juli 2008
Min egen bild av Ninjamannen
En man som strukit omkring i Borgholm har blivit förstasidesstoff i kvällstidningarna både i Sverige och i utlandet. Han har nämligen sagt att han inte gillar prinsessan Vickan. Idag greps han och var mycket riktigt en ninja. Han verkade halvt harmlös och lite som en galen flasher men det visade sig att killen hade en 80 centimeters machete i packningen. Här är en bild jag tagit själv en kvart innan gripandet. Är lite besviken att jag missade att fota när han blev gripen. Janne har sålt femsiffrigt för sina bilder. Jag, däremot, är nästan pank.
Dagens korta samtal med Susanna Kallur
-Ursäkta, Susanna, är det okej om jag tar några bilder?
Susanna: Vilken tidning kommer du ifrån?
-Ölandsbladet.
Susanna: - Ja, då är det okej.
Ibland är det positivt att komma från en liten tidning som inte så många läser.
lördag 12 juli 2008
Top 26 låtar som handlar om ALLT: 21
Hit the switch - Bright eyes
Sångaren i Bright Eyes, Conor Oberst, slutade vid ungefär 26 års ålder att dricka alkohol. Då gjorde han albumet "Cassadaga" som inte låter alls så bra som hans två tidigare gudomliga album från 2005, som jag ska tala mig varm om längre fram i den här texten. Trots detta var väl "Four winds", "Middleman" och "Hot knives" ganska hyggliga försök att hålla ångan uppe.
Conor har innan det hunnit med att skriva både en, två och säkert över trettio låtar som handlar om fenomenet att gå ut på en fest och tycka att allt blir bättre och bättre, livet blir meningsfullt, tjejerna märker dig, eller hatar dig, sak samma, allt förändras, och sen går solen upp, du vaknar och allt är skit.
I mina ögon gör Conor (Det är ett band, men han skriver alla texterna och den enda som i övrigt varit med är mentorn, den över tio år äldre musikern Mike Mogis) detta bäst i låten Hit the switch från albumet "Digital ash in a digital urn" från 2005. Samma år släpptes albumet "I'm wide awake it's morning", ett något mer akustiskt album som håller precis lika bra klass och har låtarna "Lua", "Poison oak" och "We are nowhere and it's now" som alla är fullkomligt fenomenala sånger.
En del har svårt för Conors speciella röst som är vacker om ändå inte en sångfågels. Den är väldigt indie och överhuvud är väl Bright eyes ingen musik för genomlyckliga själar. Den andas ångest men även, och det är viktigt, hopp.
Conor Oberst är i mina ögon och öron min generations största lyriska geni. Han är vår Arthur Rimbaud, Dan Andersson eller om du så vill Bob Dylan.
Avslutningen går inte av för hackor:
"im thinking of quitting drinkin again
i know ive said that a couple of times
and im always changing my mind
well i guess i am
but theres this burn in my stomach
and theres this pain in my side
and when i kneel at the toilet
and the mornings clean light
pours in through the window
sometimes i pray i dont die
im a goddamn hypocrite
but then night rolls around and it all starts makin sense
there is no right way or wrong way, you just have to live
and so i do what i do, and at least i exist
what could mean more than this?
what would mean more, mean more?"
En intensiv live-version: Hit the switch, live, Chicago 2007
Sångaren i Bright Eyes, Conor Oberst, slutade vid ungefär 26 års ålder att dricka alkohol. Då gjorde han albumet "Cassadaga" som inte låter alls så bra som hans två tidigare gudomliga album från 2005, som jag ska tala mig varm om längre fram i den här texten. Trots detta var väl "Four winds", "Middleman" och "Hot knives" ganska hyggliga försök att hålla ångan uppe.
Conor har innan det hunnit med att skriva både en, två och säkert över trettio låtar som handlar om fenomenet att gå ut på en fest och tycka att allt blir bättre och bättre, livet blir meningsfullt, tjejerna märker dig, eller hatar dig, sak samma, allt förändras, och sen går solen upp, du vaknar och allt är skit.
I mina ögon gör Conor (Det är ett band, men han skriver alla texterna och den enda som i övrigt varit med är mentorn, den över tio år äldre musikern Mike Mogis) detta bäst i låten Hit the switch från albumet "Digital ash in a digital urn" från 2005. Samma år släpptes albumet "I'm wide awake it's morning", ett något mer akustiskt album som håller precis lika bra klass och har låtarna "Lua", "Poison oak" och "We are nowhere and it's now" som alla är fullkomligt fenomenala sånger.
En del har svårt för Conors speciella röst som är vacker om ändå inte en sångfågels. Den är väldigt indie och överhuvud är väl Bright eyes ingen musik för genomlyckliga själar. Den andas ångest men även, och det är viktigt, hopp.
Conor Oberst är i mina ögon och öron min generations största lyriska geni. Han är vår Arthur Rimbaud, Dan Andersson eller om du så vill Bob Dylan.
Avslutningen går inte av för hackor:
"im thinking of quitting drinkin again
i know ive said that a couple of times
and im always changing my mind
well i guess i am
but theres this burn in my stomach
and theres this pain in my side
and when i kneel at the toilet
and the mornings clean light
pours in through the window
sometimes i pray i dont die
im a goddamn hypocrite
but then night rolls around and it all starts makin sense
there is no right way or wrong way, you just have to live
and so i do what i do, and at least i exist
what could mean more than this?
what would mean more, mean more?"
En intensiv live-version: Hit the switch, live, Chicago 2007
fredag 11 juli 2008
Jag försöker jobba men jag hakar upp mig på den här meningen i ett mail till redaktionen:
"vi är ett mandolinorkester som ska uppträda i Algutsrum kyrka på tisdag kl. 20. fri entré."
Inte ens kräket Schulman mår bra
Alex Schulman, som byggde mycket av sin karriär på att snacka skit om folk, får sig här en liten känga själv.
Den spenslige Schulman och hans kollega Pontus Gårdinger kom ut från en stripklubb i Salzburg natten till den 13 juni när jag och min kompis satt i en gränd och pratade strunt med tre österrikare. Gårdinger undrade "Var festen var?" och spanade in våra två tjejkompisar. Alex Schulman pratade i telefon en stund innan deras skånska kamrat kom med den briljanta idén "Niu giår vi eu röiker feit" och de två lyckade kändisarna släntrade iväg tillsammans med skåningen.
torsdag 10 juli 2008
Ett axplock av bilder för att minnas Österrikeresan. del 1: Fenomen
Hans. Det fysiska fenomenet.
Hans. Det psykiska fenomenet.
Uttern och Yngve Ek på torget i Prag. Blågula kläd- och funderingsfenomen.
onsdag 9 juli 2008
Top 26 låtar som handlar om ALLT: 22
Solens gåta - Tomas Di Leva
Jag har alltid varit fascinerad av Tomas Di Leva. När andra sett honom som en rolig filur eller en falsksjungande idiot har jag alltid betraktat honom som ett av få levande helgon i den här ironiska och självförlöjligande världen. Så orädd för att vara annorlunda, så orädd för att älska ALLTING. Och de som hatar honom kan ju fortsätta, han svarar med att ÄLSKA tillbaks. Cool kille.
Det här är verkligen en låt som handlar om ALLT. Precis som när man som tioåring låg sömnlös för att man funderade på hur stort universum är och vad man själv fyller för funktion. Det här är ju en rätt briljant förklaring:
"Vi är solens gåta, en explosion utav hemlös kärlek"
Har fortfarande en stark minnesbild av att jag lyssnade på den här låten hösten 1999 när jag cyklade genom Hageby efter att ha tittat på soluppgången. Jag var 15 år, gick på ytliga Kungsgårdsskolan, lyssnade på Di Leva och hade en bandspelarfreestyle. Vilken märklig tid.
Man kan ju skratta åt hur rolig han ser ut i den här videon, men shit, det är ju något magisk med den här killen: Solens gåta -Live (Förmodligen någon gång i början av nittio-talet. Albumet Noll kom 1991)
Jag har alltid varit fascinerad av Tomas Di Leva. När andra sett honom som en rolig filur eller en falsksjungande idiot har jag alltid betraktat honom som ett av få levande helgon i den här ironiska och självförlöjligande världen. Så orädd för att vara annorlunda, så orädd för att älska ALLTING. Och de som hatar honom kan ju fortsätta, han svarar med att ÄLSKA tillbaks. Cool kille.
Det här är verkligen en låt som handlar om ALLT. Precis som när man som tioåring låg sömnlös för att man funderade på hur stort universum är och vad man själv fyller för funktion. Det här är ju en rätt briljant förklaring:
"Vi är solens gåta, en explosion utav hemlös kärlek"
Har fortfarande en stark minnesbild av att jag lyssnade på den här låten hösten 1999 när jag cyklade genom Hageby efter att ha tittat på soluppgången. Jag var 15 år, gick på ytliga Kungsgårdsskolan, lyssnade på Di Leva och hade en bandspelarfreestyle. Vilken märklig tid.
Man kan ju skratta åt hur rolig han ser ut i den här videon, men shit, det är ju något magisk med den här killen: Solens gåta -Live (Förmodligen någon gång i början av nittio-talet. Albumet Noll kom 1991)
tisdag 8 juli 2008
Top 26 låtar som handlar om ALLT: 23
High life - Counting crows
Har varit inne på allmusic.com rätt mycket genom åren för att uppdatera mig om ifall vissa band släppt eller ska släppa nytt material. Ett av dom banden är det pretentiösa amerikanska post-grunge-rock-pop-bandet Counting Crows. Nu visar det sig plötsligt, för en mindre uppdaterad kille utan egen dator, att bandet släppte ett album 25 mars i år. Tur att man hänger med.
Jag fastnade för dom när jag lånade en skiva av en tjej-kompis för ett antal år sedan. Det tog ett tag att lyssna in mig på den väldigt amerikanska musiken och det väldigt mellanamerikanska uttalet. Men sen älskade jag det. Jag gillar framför allt de första skivorna, "August and everything after" och "Recovering the satellites". Men på den tredje skivan, "this desert life", finns en av mina absoluta favoritlåtar, "high life".
Många beskyller nog, med all rätt, Counting Crows för att vara tjatiga, pretentiösa och precis som många duktiga band, en smula bajsnödiga. Det ligger nog lite i det, jag får lätt huvudvärk av flera av de smöriga låtarna med tolvsträngade gitarrer på den tills i våras senaste skivan "Hard candy". Men i låtar som "Round here", "Recovering the satellites" och den jag nämner här, "High Life" är dom som bäst. Adam Duritz ylande stämma får gärna tonsätta minnet av förlorad kärlek en tid framöver.
Låten är med här mycket på grund av att musiken gör mig glad och peppad trots att det här, precis som det mesta av min musik, är väldigt melankoliskt orienterad singer-songwriter-smörja.
Både text och låtmässigt är den här övergången bäst:
"Cause there's a night life
just falling down on me
I just feel like a change
Beneath the sun in the
summer a sea of flowers
Won't bloom without the rain
But oh this desert life
This high life
Here at the dying end of the day
I wasn't made for the scene, baby
But I was made in this scene, baby
It's just my way"
Här är en lite märklig länk till låten på Youtube. Ja, du behöver ju inte se videon...: High Life
Har varit inne på allmusic.com rätt mycket genom åren för att uppdatera mig om ifall vissa band släppt eller ska släppa nytt material. Ett av dom banden är det pretentiösa amerikanska post-grunge-rock-pop-bandet Counting Crows. Nu visar det sig plötsligt, för en mindre uppdaterad kille utan egen dator, att bandet släppte ett album 25 mars i år. Tur att man hänger med.
Jag fastnade för dom när jag lånade en skiva av en tjej-kompis för ett antal år sedan. Det tog ett tag att lyssna in mig på den väldigt amerikanska musiken och det väldigt mellanamerikanska uttalet. Men sen älskade jag det. Jag gillar framför allt de första skivorna, "August and everything after" och "Recovering the satellites". Men på den tredje skivan, "this desert life", finns en av mina absoluta favoritlåtar, "high life".
Många beskyller nog, med all rätt, Counting Crows för att vara tjatiga, pretentiösa och precis som många duktiga band, en smula bajsnödiga. Det ligger nog lite i det, jag får lätt huvudvärk av flera av de smöriga låtarna med tolvsträngade gitarrer på den tills i våras senaste skivan "Hard candy". Men i låtar som "Round here", "Recovering the satellites" och den jag nämner här, "High Life" är dom som bäst. Adam Duritz ylande stämma får gärna tonsätta minnet av förlorad kärlek en tid framöver.
Låten är med här mycket på grund av att musiken gör mig glad och peppad trots att det här, precis som det mesta av min musik, är väldigt melankoliskt orienterad singer-songwriter-smörja.
Både text och låtmässigt är den här övergången bäst:
"Cause there's a night life
just falling down on me
I just feel like a change
Beneath the sun in the
summer a sea of flowers
Won't bloom without the rain
But oh this desert life
This high life
Here at the dying end of the day
I wasn't made for the scene, baby
But I was made in this scene, baby
It's just my way"
Här är en lite märklig länk till låten på Youtube. Ja, du behöver ju inte se videon...: High Life
måndag 7 juli 2008
Top 26 låtar som handlar om ALLT: 24
On our own - September Malevolence
Göteborgsbandet September Malevolence är inte så känt hos gemene man, men det hindrar dem inte för att kliva in på en hedervärd 24:e plats med dunkelt avskalade låten "On our own". Deras musik är till största delen instrumental men i vissa partier brukar stämningsfull och spröd sång förstärka de två huvudkänslorna melankolisk sorg och melankolisk eufori som framförallt "On our own" växlar mellan.
För mig beskriver musiken en lycklig tid i mitt liv. En trygg och lugn tid i en varm lägenhet som var mitt hem för en tid.
Lyssna: September Malevolence MySpace-sida
och scrolla ner till On our own i playlisten.
Göteborgsbandet September Malevolence är inte så känt hos gemene man, men det hindrar dem inte för att kliva in på en hedervärd 24:e plats med dunkelt avskalade låten "On our own". Deras musik är till största delen instrumental men i vissa partier brukar stämningsfull och spröd sång förstärka de två huvudkänslorna melankolisk sorg och melankolisk eufori som framförallt "On our own" växlar mellan.
För mig beskriver musiken en lycklig tid i mitt liv. En trygg och lugn tid i en varm lägenhet som var mitt hem för en tid.
Lyssna: September Malevolence MySpace-sida
och scrolla ner till On our own i playlisten.
lördag 5 juli 2008
Top 26 låtar som handlar om ALLT: 25:e plats
Nånting måste gå sönder - Eldkvarn
Många beskyller Eldkvarn för att skriva banala texter och stundtals nödrimma men när det sista spåret på skivan "Lyckliga tider" hittade Plura Jonsson förmodligen en port till samma poetiska geni-zon som Bob Dylan vistades i omkring 1975. "Most of the time"-vibbar a la 1989 i och för sig, när Plura släpper ut demonerna i den här vansinnigt vackra sången.
Jag hörde den första gången på Plura och brorsans Carlas konsert på Öland för bara 3 dagar sedan. MEN det var precis som Plura pratade om när han berättade hur han visste att han skrivit en riktigt bra låt. "När håret reser sig på armarna, då är det bra". Håret reste sig över hela kroppen när Plura lirade "Nånting måste gå sönder". Ingen annan låt av Eldkvarn har dock varit i närheten.
Ett smakprov på texten:
"Nånting måste gå sönder, för att himlen ska va' blå.
Nånting inom oss som vi burit på.
Något ska falla, för att ett hjärta ska slå.
Något som stått så länge.
Någon som måste gå.
Nånting måste gå sönder, nånting inom mig gå isär.
Det finns inga under, ingen går hel ur det här."
Lyssna på Tomas Andersson Wij och Plura när de uppträdde med låten i tv8:s Studio Virtanen i höstas: Nånting måste gå sönder
Många beskyller Eldkvarn för att skriva banala texter och stundtals nödrimma men när det sista spåret på skivan "Lyckliga tider" hittade Plura Jonsson förmodligen en port till samma poetiska geni-zon som Bob Dylan vistades i omkring 1975. "Most of the time"-vibbar a la 1989 i och för sig, när Plura släpper ut demonerna i den här vansinnigt vackra sången.
Jag hörde den första gången på Plura och brorsans Carlas konsert på Öland för bara 3 dagar sedan. MEN det var precis som Plura pratade om när han berättade hur han visste att han skrivit en riktigt bra låt. "När håret reser sig på armarna, då är det bra". Håret reste sig över hela kroppen när Plura lirade "Nånting måste gå sönder". Ingen annan låt av Eldkvarn har dock varit i närheten.
Ett smakprov på texten:
"Nånting måste gå sönder, för att himlen ska va' blå.
Nånting inom oss som vi burit på.
Något ska falla, för att ett hjärta ska slå.
Något som stått så länge.
Någon som måste gå.
Nånting måste gå sönder, nånting inom mig gå isär.
Det finns inga under, ingen går hel ur det här."
Lyssna på Tomas Andersson Wij och Plura när de uppträdde med låten i tv8:s Studio Virtanen i höstas: Nånting måste gå sönder
Top 26 låtar som handlar om ALLT: 26:e plats
Fidelity - Regina Spector
Motivering:
Jag gillar musik som berör. Det gör den här.
Texten, den cleana musiken och Reginas spröda röst gör att det inte spelar någon roll att låten i princip spelades nonstop på radio i nästan ett års tid. Under den här perioden jobbade jag på elektronikföretaget OnOff:s lager nästan dagligen, det måste varit ganska exakt två år sedan, och jag stannade alltid trucken en stund när jag hörde sången och njöt av den fantastiska sången.
Bara inledningsmeningen "I never loved nobody fully, always one foot on the ground" är fullkomligt fantastisk.
Motivering:
Jag gillar musik som berör. Det gör den här.
Texten, den cleana musiken och Reginas spröda röst gör att det inte spelar någon roll att låten i princip spelades nonstop på radio i nästan ett års tid. Under den här perioden jobbade jag på elektronikföretaget OnOff:s lager nästan dagligen, det måste varit ganska exakt två år sedan, och jag stannade alltid trucken en stund när jag hörde sången och njöt av den fantastiska sången.
Bara inledningsmeningen "I never loved nobody fully, always one foot on the ground" är fullkomligt fantastisk.
En liten tripp till huvudstaden.
Nog är det fint här, vid allt vatten. Tog en promenad i solen igår och åt lite glass, drack lite söt skumpa och lyssnade på lugna favoriter eftersom cd-spelaren vekrar vara trasig. Trevligt på söder. Kebabställen, caféer och gallerier överallt. Lärde mig lite gator och geografi igår. Det är alltid trevligt. Det finns ju lite mer att lära här än i säg Motala eller för den delen Linköping.
Dagboksaktigt kanske. Borde dra igång en lista, ja det gör jag... En högst temporär lista, men ändock, här kommer den: Top 26 bästa låtar genom tiderna!
Dagboksaktigt kanske. Borde dra igång en lista, ja det gör jag... En högst temporär lista, men ändock, här kommer den: Top 26 bästa låtar genom tiderna!
torsdag 3 juli 2008
En halfinsk melankolikers sorgestrofer om att det är så få som vet vad mumintrollet egentligen var
Det var ingen film eller teve-serie
det var en samling böcker
och serieböcker i det skönaste formatet, avlångt på bredden liksom.
Mumin beskrev allt.
Där fanns karaktärer som Tooticki och Snusmumriken, ensamma vandrare som besatt all världens kunskap och rökte pipa, tände eldar men samtidigt satt inne på visdomens tystnad. Inga överord.
Kometen kommer, vem kan trösta knyttet?, Muminpappans memoarer, listan kan göras lång på oumbärliga melankoliska böcker av Tove Jansson. Jag är övertygad om att Virginia Woolf var en inspirationskälla. Någon som läst "To the lighthouse" kanske förstår.
Just det där att förstå allas personliga tankar och utgångspunkt.
Men vi läser inte böcker om troll längre. Inte serier. Vi vill ha våld och action. Nesser, Lapidus och CounterStrike.
När jag var liten hade jag en kompis vars familj byggde muminhus i snö på vintrarna. Jag slutade umgås med honom när han blev för besatt av rollspel och tennsoldater. Jag var mer för fotboll och blå mumintroll.
Alla är vi olika.
Nu ska jag intervjua Plura.
Kanske.
onsdag 2 juli 2008
Ich habe bei dem Schloss fotografieren!
Jag har varit på slottet! Det var rätt coolt att stå där, framför den glassiga pation i pressfållan och knäppa bilder på kungligheter. Jag är inte för kungen men han har en viss pondus med sina hjärtliga skämt och sin goda hållning.
Äntligen ett pressmeddelande i min smak!
2 juli 2008
En annorlunda pubrunda i Åbo
"Åbo är känt för sina annorlunda pubar och i år kan ölentusiaster uppleva
stadens kulturella restaurang- och pubutbud genom ”Ölvännens studieresa”.
Denna pubrunda börjar på bryggerirestaurangen Skolan, fortsätter därefter
till de gamla pubarna Old Bank och Nya Apoteket och avslutningsvis görs ett
besök på krogen Toaletten.
Finlands äldsta stad Åbo har blivit utnämnd till Europas kulturhuvudstad
2011 på grund av sitt stora utbud av kulturella sevärdheter. I centrala Åbo
är själva restaurang- och pubbesöken en kulturell upplevelse i sig vilket
man kan ta del av genom pubrundan ”Ölvännernas studieresa”.
Pubrundan börjar i Skolan som ligger mitt i centrum. Skolbyggnaden är en
gammal läroanstalt för svensktalande flickor från 1880, som 1998 byggdes om
till ett brygghus. Idag är Skolan Finlands största bryggerirestaurang och
producerar varje år 170 000 liter öl med namn som Lärare, Lektor och
Magister. Ölen kan köpas med hem eller njutas i de gamla skolsalarna som nu
utgör brygghusets restaurangdel. Rundan fortsätter till Old Bank, en
kulturell sevärdhet och en av de mest populära mötesplatserna i Åbo. I det
gamla huset finns en banklokal i engelsk stil, med upp mot 150 olika
ölsorter och 30 slags Single Malt Whiskys.
Rundan går också förbi puben, Nya Apoteket. Här säljs inte längre medicin
utan nu är det öl, whisky och cider som finns bakom den gamla
apotekardisken. Turen avslutas på en av Åbos mest udda pubar, Toaletten, som
mellan 1933 och 1997 var en offentlig toalett. Toaletten är nu en hemtrevlig
krog och ett av Åbos mer humoristiska inslag inom restaurangbranschen.
Byggnadens funkisstil har bevarats, men interiören har dock bytts ut. Här
kan besökare ta del av liveuppträdanden under helgerna.
En annorlunda pubrunda i Åbo
"Åbo är känt för sina annorlunda pubar och i år kan ölentusiaster uppleva
stadens kulturella restaurang- och pubutbud genom ”Ölvännens studieresa”.
Denna pubrunda börjar på bryggerirestaurangen Skolan, fortsätter därefter
till de gamla pubarna Old Bank och Nya Apoteket och avslutningsvis görs ett
besök på krogen Toaletten.
Finlands äldsta stad Åbo har blivit utnämnd till Europas kulturhuvudstad
2011 på grund av sitt stora utbud av kulturella sevärdheter. I centrala Åbo
är själva restaurang- och pubbesöken en kulturell upplevelse i sig vilket
man kan ta del av genom pubrundan ”Ölvännernas studieresa”.
Pubrundan börjar i Skolan som ligger mitt i centrum. Skolbyggnaden är en
gammal läroanstalt för svensktalande flickor från 1880, som 1998 byggdes om
till ett brygghus. Idag är Skolan Finlands största bryggerirestaurang och
producerar varje år 170 000 liter öl med namn som Lärare, Lektor och
Magister. Ölen kan köpas med hem eller njutas i de gamla skolsalarna som nu
utgör brygghusets restaurangdel. Rundan fortsätter till Old Bank, en
kulturell sevärdhet och en av de mest populära mötesplatserna i Åbo. I det
gamla huset finns en banklokal i engelsk stil, med upp mot 150 olika
ölsorter och 30 slags Single Malt Whiskys.
Rundan går också förbi puben, Nya Apoteket. Här säljs inte längre medicin
utan nu är det öl, whisky och cider som finns bakom den gamla
apotekardisken. Turen avslutas på en av Åbos mest udda pubar, Toaletten, som
mellan 1933 och 1997 var en offentlig toalett. Toaletten är nu en hemtrevlig
krog och ett av Åbos mer humoristiska inslag inom restaurangbranschen.
Byggnadens funkisstil har bevarats, men interiören har dock bytts ut. Här
kan besökare ta del av liveuppträdanden under helgerna.
tisdag 1 juli 2008
Sony BMG börjar höra av sig
Det är ju skönt att man fått in en fot. Jag menar, det är inte varje dag som Jael hör av sig från BMG och gör klartecken för en intervju med en 23-årig världsartist. Nice. Jag tycker faktikst att Leona Lewis har en grym sångröst. Jag hörde henne live en gång och hon är en av få snygga popprinsessor som verkligen sjunger riktigt bra.
På torsdag kanske jag får en pratstund med Plura, hjälten från Norrköping. Har inte lyssnat sönder Eldkvarn direkt, men dom har ju blivit väldans uppskattade på senare år och jag gillar den mörka poesin på död stjärna som jag kom över efter att min mor köpt skivan.
Nyss kommer redaktionschefen och visar att hans nyhet om att Ernst gör om väderkvarnar(kulturarv) till sommarhus blivit toppnyhet i Aftonbladet. Roligt. När han visade mig grejen igår och sa att det kunde bli stort var jag tveksam. Men han har ju näsa för det där. Coolt.
Annars är jag lite slapp idag. Ska träffa kungen i eftermiddag. Han bor ju här på sommaren. Han ska dela ut något pris idag. Hoppas han är lika fin i håret som på teve och på mynten.
På torsdag kanske jag får en pratstund med Plura, hjälten från Norrköping. Har inte lyssnat sönder Eldkvarn direkt, men dom har ju blivit väldans uppskattade på senare år och jag gillar den mörka poesin på död stjärna som jag kom över efter att min mor köpt skivan.
Nyss kommer redaktionschefen och visar att hans nyhet om att Ernst gör om väderkvarnar(kulturarv) till sommarhus blivit toppnyhet i Aftonbladet. Roligt. När han visade mig grejen igår och sa att det kunde bli stort var jag tveksam. Men han har ju näsa för det där. Coolt.
Annars är jag lite slapp idag. Ska träffa kungen i eftermiddag. Han bor ju här på sommaren. Han ska dela ut något pris idag. Hoppas han är lika fin i håret som på teve och på mynten.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)