Jag tog en terast och läste svenskan och DN. Turligt gled kultursidorna upp när jag bläddrade i DN och en artikel om Dylanfilmen I'm not there hamnade framför mina trötta ögon. Den har ju premiär ikväll, hade nästan glömt det. Både DN och Svenskan gav högsta betyg och bedyrade att man inte behövde vara Dylan-fantast för att älska filmen.
Hur skulle jag inte älska att de plockat in den störste poeten av alla, den enda sant brinnande, Arthur Rimbaud, mannen med fotsulor av vind, som en av karaktärerna? Han som liksom Dylan menar att när jag vaknar och när jag somnar är jag inte samma person.
Eller när DN skriver att Cate Blanchett, den enda kvinann som spelar en av Dylan-tolkningarna, är den enda som är på pricken lik och glänser på 66-turnén. Filmen verkar magisk. Nästan allt som betyder något extra för mig finns med. För Dylans musikhistoria mellan 1962 och 1979 är det bästa och coolaste som någonsin hänt. Krydda det med Blanchett och Rimbaud och jag får rysningar. Måste skaffa biljetter. Nu.
2 kommentarer:
Jag vill väldigt gära se detta epos och läste motsvarande artikel i mitt eget prenumerationsex av DN. Dock verkar vi icke sthlmare vara förskonade denna film, detta betyder att den antagligen måste ses under ett beök i staden alternativt väntas på tills eventuella folkbiografer tar in den... Hata att kulturen är få förunnad...
The Hooters var förövrigt en bättre version av 500 miles och ja, jag känner igen den, men har fortfarande inget minne av just namnet the Hooters. Den andra låten etsade nog fast sig i schlagerdänge-minnet som klister pga av den superstöriga och upprepande refrängen...
Skicka en kommentar