Five hundred miles

På vägen hem från träningen visade det sig att ölänningarna härdar ut med 25 procent längre träning än hemmavid. Jag frågade om klockan verkligen var 20.40?
Han som kallas för en ölsort svarade:
– Ja, vi tränar i två timmar. Det är förjävligt, men det gör att vi orkar mer i slutet av matcherna.
Och det gör att jag orkar mindre på jobbet. Jag går för sjutton runt med rumpvärk och sendrag i armarna hela dagarna. Men jisses, vad kul det är, trots att jag är segare än Peter Antoine i sidled.
Träningen började med att energiske 30-plussaren lill-Kosta sprang runt och snackade åttiotals-musik. Att Kamraterna borde bränna ihop en skiva med lite " boys, boys, boys" och "Honden mei sai till himlen". Han pratade i härlig affekt och höjde stämningen med låtar som varit med på både svensktoppen och Tracks. Lill-Kosta har dock inte fotografiskt minne när det gäller låttexter och rynkade pannan och frågade till och med mig om hjälp med vilket gött band som skrivit klassikern "500 miles". Jag såg tillfället att glänsa och visste att det var något med "the" men sen stod det still.
Igår lirade vi två mot två, och jag kände mig stegen efter hela tiden. Det var bara att bita ihop, fast jag kunde inte låta bli att förbanna mig själv ett par gånger. Frustration. Avslutade dock det hela vackert när lill-Kosta till sist kommit på att det var the Hooters som sjön "500 miles". Det blev tändvätska så det hette duga och i sista anfallet fick jag en chipp från lill-Kosta som jag hängde in på Kennet Andersson-manér i bortre nättaket. Egentligen lyfte jag väl knappt från marken, men jag sträckte ut och hängde kvar en dec över den regntunga grusplanen, och det kändes mäktigt.