Att ej förfaras

Vadan detta?


Hittade den här bilden och kunde inte låta den förfaras. Klockren rubriksättning.

Det är jag som tagit fotot. Från en bok i ett bibliotek.

Paltkoma

So long Borgholm och tack för tårtan!

Jag tackar och bugar för gästfriheten hos både ÖB och IFK Borgholm.

Jag kommer minnas:
Rubrikmakeriet, det gigantiska köket, den goda tropicanan, Fisk-Micke, Drevet-Larsson och Drevet-Bent, TT, Macke Erlandsson, Tony, Kosta-Expressen, Målvakts-Hugo, Ståhlmannen, spelet på ett och två tillslag, styrkemattorna, Lenny, muskel-Jonte, jätteskärmsmacarna, Renault Megane, Canon Eos m.m


Ajöss!

Sjukt bra och friskt vågat av sjuk man

Janne, webredaktören, är från Linköping och har sjuk humor. Han är jävligt rolig och har ett smittande skratt. Idag kunde jag inte hålla mig när han skojade om en bowlare som slog hallrekord i Borgholm trots att han är sjukskriven för ryggont(det här blir kanske ett motsägelsefullt inlägg när jag precis skrivit om stackare som blir beskyllda för att fuska med försäkringskassan, men det är inte poängen).

En sjuk detalj i sammanhanget är att det var i en match mot mig som mannen slog hallrekord. Det var nämligen så att jag fick kliva in istället för Janne i redaktionens korpen-bowlinglag. Mannen jag mötte var sjukt grym. Han gjorde givetvis såna där Kingpin-knorrar som ligger och spinner intill rännan innan de smackar till i en 45-gradig vinkel mot kägelstackarna. Han gjorde 11 strikes i rad(räknar jag rätt?) och ropade högre och högre av glädje innan han avslutade med en 8. Det ger slutpoängen 286, vilket är sjukt bra.

En skön detalj till är att jag filmade med "högkvalitetsvideo" på telefonen när han misslyckades med sista stöten och buttert vände om från sin bana. Synd att kvalitén är kass.

Idag satt vi på redaktionen(mest Janne) och småskojade om rubriker att sätta till den storyn(som vi för övrigt inte kommer att skriva alls).

"Friskt spelat av sjuk man", "Sjukt bra av sjukskriven friskus", "Friskt vågat av sjuk man" och så vidare. Jag fick fnatt. Det var länge sedan något var så kul.

Till råga på allt välte en mjölkbil nära stans "gräddhylla" idag vilket gav upphov till rubriker som "Mjölkbilen välte mitt i filen", "Spilld mjölk nedanför gräddhyllan" och "Mjölkbil välte -finsmakarna på gräddhyllan såg vitt i filen". Okej, den sista kom jag på helt själv nu.

Betraktelser i tabloiderna

Några borgerliga borgarråd i Hufvudstaden vill komma åt skolket genom att införa tvångshämtning av elever som inte har giltig frånvaro. Det läste jag om i en svulstig artikel i DN som publicerades typ förra lördagen. Vidare skrivs om skolkare att de oftare är kriminella, har problem med droger och mår sämre i skolan än andra. Det luktar konservativ pekpinnepolitik lång väg. Mycket riktigt är det en moderat och en folkpartist som under oket av kärnfamiljsvärmlänningen till skolminister Jan Björklund har satts i arbete. Jag mår bara dåligt. Va fan, ska vi inte få skolka längre. Det är klart som sjutton att det måste få finnas rebeller i det här landet annars blir det ju aldrig någon rock and roll. Helvete. Resurserna borde väl läggas på att göra skolan bättre så att man kan locka folk att vara där snarare än att bli tvångshämtad. Det lär ju bara spä på motsättningen mellan skola och elev ännu mer.

Nä men de ska jiddra loss med allt. Lägg ner alla försäkringskassor, alla sjuka är fuskare, jobba tills du är 63 även om du knappt kan andas eller äta en bit bröd utan bekymmer. Jag vet personligen att kostymnissarna till politiker tvingar folk som mår skit att jobba med vad fan som helst bara för att vi ska öka VÄLFÄRDEN. Och betyg från lågstadiet, nya betygskriterier med A till F eller 1-6 eller vad de nu vill. Nog för att ett VG kan skilja mycket invärtes och att ett MVG kanske är för lätt att få när 350 sökande på varje linje har 20,0. Men det är ju inte där felet ligger. Vi är människor, inte siffror, och betyget borde bara vara en del av vårt omdöme för det säger ju ingenting om vår empatiska, verbala eller gruppdynamiska förmåga.

Postiljonen har kastat sig ut på djupt vatten, men han sjunker hellre som en sten än ser på när Reinfeldts barn elitifierar Sverige.

Pang!

Plötsligt satt jag där och kom på att jag får lite betalt för praktiken. Nice. Nu har jag råd att ta en öl på Lördag när jag kommit hem. Jag gillar att göra affärer i Småland. Sen bron byggdes 72 så är det här Småland.

Belarus

Det känns mer och mer som att jag kommer åka till Vitryssland i vår. Hoppas bara att jag blir sponsrad. Blev igår rörd över det hånade ögonblicket när Salo nickade in självmålet mot Vitryssland i OS 2002. Det var en vacker gest. Belarus var värda det. Vi talar om en befolkning som är förbjuden att tala sitt eget språk och blygsamt protesterar med orden: Leve Vitryssland. Några hundra mil sydost finns verkligheten. Den bistra karga verkligheten. Tack Världen!

Hur kom älgarna hit? Eller något om de två bästa dagarna i min karriär som journalist

Först det här med älgarna; hur kommer det sig att det finns varningar för älgar på varenda väg på Öland? Jag har visserligen hört skrönorna om älgar som simmat över Kalmarsund men det ser inte så aptitligt ut att kasta sig ut i viken och simma över till den platta ön, ens förr en älg. De kanske flydde från något?
Jag tror snarare att varningarna egentligen gäller typ kurvig väg men att det inte är lika coolt eller snyggt som att ha älgskyltar. Det smälle r liksom högre med skogens konung än ett bakvänt s.

Journalisten: Jag fick åka till en låg- och mellanstadieskola och rapportera att fluortanten var tillbaka efter 15 års frånvaro! Nice. Det bästa var de små lågstadiebarnen som var sjukt roliga och ville vara med på bilder och nästan grät när de inte fick vara med i tv4 sydost(Som också var där). Dom var så coola i sin strumpläst där de sprang omkring och tvättade händer, åt mat och gurglade. Kanske ska man vara lite mer så. Lycklig över att få tvätta händerna, äta mat och gurgla.

Förutom det har jag idag intervjuat två killar i min ålder som är bönder(!). Dom var supercoola. Drev en gård med 130 kor och skulle starta en firma som hyr ut skördetröskor. Jag var inne i den helt nybyggda gigantiska ladan och fick doppa skorna i desinfektion. En rolig grej var att jag kom försent för att det blinkade nån varning om avgassystemet i firmabilen, så jag hade stannat, och höll på att ge upp hela bondemötet. Jag ringde grabbarna, men dom bra: -Nej det är nog lugnt, det är nog bara nån kontakt som krånglar. Så jag körde vidare och kom fram till gården efter ett något pinsamt motorstopp på gården. Grabbarna var helsköna och den ena hade värsta jättelabben till hand och såg helt "göra lumpen" ut fast han var helcool. Efter intervjun bjussade bönderna på syrrans hemgjorda snickers och perkulatorkaffe. Vilka killar! Det var det största jag varit med om!

Det största jag varit med om.

Många tycker nog att uttrycket "Det största jag varit med om" är urvattnat när det kommer från min mun. De kanske inte fattar att jag ehöver det för att helt enkelt klara vardagen. För att få den där lilla kicken som behövs för att inte allt ska bli ett trist grått "Grey room"(grym låt av Damien Rice, för övrigt). Ett exempel: När jag och tre grabbar från fotbollslaget käkade middag på Kina-restaurangen intill Stora torget i Lördags(jag var hemma på besök igen, för de som vet att jag befinner mig långt söderut) så drog vi ihop ett stryktipssystem med åtta halvgarderingar. Jag lyckades övertyga de andra om att spela 1,2 på Hull-Blackpool. Dvs. en halvgardering där både bortavinst och hemmavinst ger rätt, men inte kryss. Det gav mig ett lyckorus när vi enades om att det var rätt taktik. En helt ny känsla, ungefär som att satsa på att något blir superroligt eller jättetrist, men att det aldrig kommer att hamna i mellanläget. Som att sätta på en skiva med Tomas Di Leva när man fått med sig en söt tjej hem på första dejten. Vinna eller försvinna.
Det var det största jag varit med om. Hull-Blackpool 1,2.

I'm not there var förresten riktigt bra.

Framför allt gillade jag hur väl musiken passade in i vissa stycken av filmen. Tänker då främst på "Blind willie McTell", "Visions of Johanna" och "Simple twist of fate" .

Meningen "She was born in spring but I was born to late"" fick till exempel en helt ny innebörd. Gillade alla roller i filmen även om Richard Gere's rollfigur var lite svår att få in i resten. Men det hörde nog till.

Det blir ingen ekvilibristisk recension av filmen, jag nöjer mig med att konstatera att ett inköp av Dylan-skivor ligger nära till hands. har tappat bort den brända versionen av "Blood on the tracks", så den ligger nog närmast till hands. Och sedan tidigare längtar jag efter "Slow train coming" och "Highway 61 revisited". Det finns lite att inhandla. Med tanke på ekonomin får jag dock inte gå loss alltför vidlyftigt.

Ett europeiskt mästerskap i centraleuropa -Vi har biljetter till hela Sveriges kalas!

Fick nyss reda på det: Vi(jag, Johan, Larsson och Hasse) har biljetter till sommarens vackraste skådespel!

Det är bara att lägga tusenlapparna på hög. Cirkus 5000 riksdaler får vi ge var för de åtråvärda biljetterna. Vi kommer definitivt få se greker, ryssar och spanjorer fajtas mot svenskarna och förhoppningsvis en kvartsfinal mot, säg Holland, och därefter två matcher till om Sverige krånglar sig vidare. Zlatan är ju het och Allbäck hel så vem vet?

Nu måste vi renovera La dodge é vita!

"I'm not there" måste vara världens bästa film

Jag tog en terast och läste svenskan och DN. Turligt gled kultursidorna upp när jag bläddrade i DN och en artikel om Dylanfilmen I'm not there hamnade framför mina trötta ögon. Den har ju premiär ikväll, hade nästan glömt det. Både DN och Svenskan gav högsta betyg och bedyrade att man inte behövde vara Dylan-fantast för att älska filmen.
Hur skulle jag inte älska att de plockat in den störste poeten av alla, den enda sant brinnande, Arthur Rimbaud, mannen med fotsulor av vind, som en av karaktärerna? Han som liksom Dylan menar att när jag vaknar och när jag somnar är jag inte samma person.
Eller när DN skriver att Cate Blanchett, den enda kvinann som spelar en av Dylan-tolkningarna, är den enda som är på pricken lik och glänser på 66-turnén. Filmen verkar magisk. Nästan allt som betyder något extra för mig finns med. För Dylans musikhistoria mellan 1962 och 1979 är det bästa och coolaste som någonsin hänt. Krydda det med Blanchett och Rimbaud och jag får rysningar. Måste skaffa biljetter. Nu.

Klarhet gällande de 500 milen

Min syster befarade att lill-Kosta hade fel på träningen när han blev så glad över att ha kommit på vem som gjort "500 miles". Hon och Barometern-Erik trodde att Proclaimers gjorde låten, medan lill-Kosta och jag var helt säkra på att det var the Hooters. Han hade inte fel. Ingen hade fel. Det är två olika låtar det handlar om. Anledningen till missförståndet är lill-Kostas bristfälliga sångkunskaper. Istället för att sjunga, nämnde han bara titeln.(Han kan bara lagra en halv sångtext åt gången, och hade redan sjungit ut rätt ordentligt i Hunden med sig till himlen).
Alltså: Båda låtarna är dunderhits från 80-talet. Proclaimers låt "I'm gonna be(500miles)" har refrängtexten:
"But I would walk 500 miles
And I would walk 500 more
Just to be the man who walked 1000 miles
To fall down at your door"
Medan the Hooters dänga från 1989 "500 miles" har refrängtexten:
"If you miss the train Im on, you will know that I am gone
You can hear the whistle blow a hundred miles,
Lord Im one, Lord Im two, Lord Im three, Lord Im four,
Lord Im five hundred miles away from home
Lord Im five hundred miles away from home "

För övrigt behöver jag träna snabba fötter.

Five hundred miles

På vägen hem från träningen visade det sig att ölänningarna härdar ut med 25 procent längre träning än hemmavid. Jag frågade om klockan verkligen var 20.40?
Han som kallas för en ölsort svarade:
– Ja, vi tränar i två timmar. Det är förjävligt, men det gör att vi orkar mer i slutet av matcherna.
Och det gör att jag orkar mindre på jobbet. Jag går för sjutton runt med rumpvärk och sendrag i armarna hela dagarna. Men jisses, vad kul det är, trots att jag är segare än Peter Antoine i sidled.
Träningen började med att energiske 30-plussaren lill-Kosta sprang runt och snackade åttiotals-musik. Att Kamraterna borde bränna ihop en skiva med lite " boys, boys, boys" och "Honden mei sai till himlen". Han pratade i härlig affekt och höjde stämningen med låtar som varit med på både svensktoppen och Tracks. Lill-Kosta har dock inte fotografiskt minne när det gäller låttexter och rynkade pannan och frågade till och med mig om hjälp med vilket gött band som skrivit klassikern "500 miles". Jag såg tillfället att glänsa och visste att det var något med "the" men sen stod det still.
Igår lirade vi två mot två, och jag kände mig stegen efter hela tiden. Det var bara att bita ihop, fast jag kunde inte låta bli att förbanna mig själv ett par gånger. Frustration. Avslutade dock det hela vackert när lill-Kosta till sist kommit på att det var the Hooters som sjön "500 miles". Det blev tändvätska så det hette duga och i sista anfallet fick jag en chipp från lill-Kosta som jag hängde in på Kennet Andersson-manér i bortre nättaket. Egentligen lyfte jag väl knappt från marken, men jag sträckte ut och hängde kvar en dec över den regntunga grusplanen, och det kändes mäktigt.

Vi pensionssparar

- Är det ledigt här?
- Ja, mumlar Blanco till svar medan han tuggar i sig lite fralla.
- Blir det några bra bilder då?
- Jo, jag hoppas det. Det är lite svårt med ljuset här inne i mörkret bara.(Vad fan säger jag? Han är så stilig i sin kostym. Några över trettio och redan bankdirektör?)
En äldre servitör närmar sig bordet med en kaffekanna och Blanco funderar på om han ska våga fråga efter te. Hans känsliga mage och huvud klarar inte kaffe så bra. Men bankdirektören vill ha kaffe och det känns inte rätt att krångla till det.
- Jag tar gärna ite också, stammar Blanco fram med sallad i mungipan.
- Jaha, så du är från någon tidning antar jag? Frågar den stilige bankmannen.
- Ja, jag är från Pålandsbladet. Eller jag praktiserar på Pålandsbladet rättar Blanco sig själv.(Var jag tvungen att säga det, tänker han. Måste jag sänka mig själv jämt. Kan jag inte bara låtsas att jag är någon eller något?)
- Jasså, vad säger du om det här med innebandyn då?
- Jo det är ju viktigt för bygden att de hänger kvar.
- Jag har aldrig sett någon match, men hade Djurgårn lirat i högsta serien så kanske.
Jaha, tänker Blanco, han är järnkamin. Diskussionen fortsätter och efter en stund kommer de in på aktier och pensionssparande. Blanco försöker framhålla sin miljöprofil och snappar upp att det finns gröna fonder som kontrollerar sina företag genom inhyrda externa intressenter som enligt avtal finner företag som etiskt och miljömissigt håller en grön profil i sitt arbete.
Undrar hur jag skulle se ut i kostym, tänker Blanco. Undrar om jag kommer att pensionsspara. Ha fast lön. Storhandla. Äga en bil. Vara någons man. Det är en verklighet långt borta, tänker han. Och han vet vart han längtar. Kanske han kan utnyttja fonder och aktier för att ta sig dit. Rysslandsfonder låter onekligen spännande.

Project from the up

Kapitel 2 i den fristående exilromanen om Alexei Anatolij Blanco:
Det är något speciellt med att åka bil på Öland. Man upplever det kanske bäst när man sitter i hoptryckt i baksätet på en fullpackad audi från tidigt 90-tal. Från högtalarna hörs diversiteten från det georgisk-amerikanska rockbandet Project from the up och en ung kille med på gränsen till talibanskägg kör audin med en landsbygdshjältes nonchalans. Han är en sån där som är cool utan att spela cool. Han behöver inte säga något. Man vet ändå att han vet. Han vet en massa saker. En sån som tjejer blir kära i och han behandlar dom väl och kramar dom och ler försiktigt och låter dom sova över och klappa på skägget. Men innerst inne vill han bara sitta i sin audi, lyssna på Project from the up när de skriker "Killer!" varvat med smekande sång och texter i stil med "We're going to a party to have a really good time". Det är något med ögonen. De mörka ögonen är som gjorda för att skapa idoldyrkan. Han är mer av en idol en de flesta rockstjärnor. "It's not what you do, it's how you do it", som Sirjai Tinkian i Project from the up skulle uttrycka det.
Anatolij njuter av tystnaden och sneglar på det udda gänget som sitter inklämt runt om honom. Till vänster sitter en kort sextonåring och bortanför honom sitter den längsta tonåring han sett ihopvikt med hakan över förarstolens nackstöd. Framför sitter en kille med kapten Haddock-skägg som kallas för en ölsort och har bygdens lag tatuerat på bröstet. Tystnaden är total och vacker. Vinternattens lyktor ger ett sällsamt sken till sceneriet och Anatolij känner vågor av lycka i hjärttrakten. Han är plötsligt en i gänget. Även om han är här på lånad tid så blir han klappad på ryggen och omkulltacklad precis som alla andra. När de är framme ser han att gruset är bättre än någonsin. Inte en vattenpöl på Säljingssundsplanen.

Exilroman? Har reflekterat rätt mycket över det sjukt svåra att ens skriva en roman

Kalle är på mig som ingen annan(det kanske beror på att ingen annan är på mig om något) om att jag ska skriva en exilroman om mitt liv ute på öarna eller ön. Jag kanske skulle göra det. Gå loss om glädjen i att känna havsvindarna piska runt varje gathörn och vara en sann outsider. Den kanske skulle börja så här:

En grå liten volvo slingrar sig makligt på de kurviga vägarna mellan Ramsättra och Gärdslösa. Små möss pilar över vägen och grenverk piskar mot bilen som i ensamt majestät intar landskapet.
"Det här är livet" tänker den halvryske poeten när han växlar ner till trean bara för att få känna 110-hästars motorn bita tag i kugghjulen och accelerera likt en Mattias Ekström i STCC.
Radion spelar "All for one" med några idoldeltagare och till och med det är vackert. "Att ta kurvor i helljus är balsam för själen", tänker Alexei och längtar ingenstans. Hade det inte varit för fartkurvorna hade han nog brutit lite mer mot fartreglerna, men han är nöjd ändå.
Väl inne i staden parkerar han bilen, vandrar med glädjetårar ner till puben Drevet, hälsar på Fisk-Micke och beställer en polsk halvlitersöl.
"Öland is the shit", tänker han och high-fivar med Larsson och bartender-Bent.