Om flygrädsla.

Det är klart man blir lite skraj när det dundrar och dunkar och kränger. Man ser sig omkring och tänker: Jag är i en liten cylinder på 10*2*1,5 meter och några 1000 meter upp i luften. Att vi rör oss som en vante i vinden kanske inte är helt hundra. Handsvetten dryper. Men man kommer fram. Trots att man tänkt flera gånger på vad man skulle göra den där sista halvminuten när man vet att man kommer störta.

Jag tog av mig skorna och gick in i skogen, jag kände mig förlorad och vunnen för varje steg jag tog.

Det är inte helt lätt att översätta texter alltid. Men rätt kul. Idag spelade vi upp våra radioteatrar. Dom blev helt okej faktiskt. Jag garvade rätt hårt åt en del i den andra gruppens bidrag. Fan vad roliga dom var.

Var på örat och platå igår. Själva skämtet att man är på Örat gör att man alltid dricker sig full när man är där. Tar åtminstone tre kalla och avslutar med en jäger. Den första ölen jag beställde in var en belgisk Duvel. 8,5%. Sjukt stark men ändå god. Kall och smakrik. Sen bjöd Davids kompis Karin på vit rom och sprite. Rätt gott faktiskt. Platå var däremot helt värdelöst. Ärligt talat har jag aldrig gillat stället. Snobbiga tjejer och töntiga killar. Det är bara ett kaos. Ingen pratar med någon utan alla bara garvar åt ingenting eller spanar på varandra eller tittar bort/ner iamarken/dansar/dansar/dansar utan passion/dansar.

Att sedan vakna med huvudvärk omrking nio innan klockan ringer och ändå inte gå upp är värt att minnas så man inte gör om det. Hör ni det nu: Jag ska inte dricka nåt i helgen. Inte ikväll i alla fall. Usch.

Du har lagt en fin lapp i min bok och jag vet inte om du vet hur fint det känns.

Va?
Har jag två bokmärken?
På sidan 118 ligger inte bara en utriven del med några siffror ur helgtrafiken till Tjällmo utan även en liten lapp. En liten fin lapp.

Vi skapar drömmen av det som högstadiet skulle vara. En tid då man gömmer sig för pöbeln, som bara är ute efter att synas men inte sticka ut. Vi sitter liksom ensamma vid ribbstolarna sent på eftermiddagen efter gymnastiken och bara ler åt varandra. Det tar alltid lite tid för mig att verkligen förstå. Ungefär så här lång tid. En snöflinga mot min kind. En vinglande kram när vi är på väg till örat och du är på örat. En lapp i min bok.

En helg i Uppsala, upptäckten av two gallants, och tre, eller ja, fyra, riktigt gallanta vänner

En åker longboard, är sockersöt med blont skägg och pratar öppet om sitt kraschade förhållande som förföljer honom.
En tar emot oss i en stökig kreativ lägenhet och bjuder på en spontan proteinrik middag.
En fyller kvällen med minnesvärda citat som "Jag kan visst fisa", "Det är kränkande att ni målat nån penis på min kind" och massa andra och däckar på utestället i en soffa som alla passerar garvande på väg till toaletten.
En är så full att han inte orkar komma för han har druckit en sjuttis dagen efter ett färjefylleslag, men dagen efter kommer han och är precis lika skön som vanligt.

Homoerotiskt javisst, men en sån här helg är nog nästan alltid precis vad jag behöver. Så jävla gött det är att sova fyra killar i en liten sovalkov på fyra kvadrat och vakna precis där festen aldrig slutar. Tillsammans. Det är som fotboll i en villaträdgård på vintern med ålderskillnader på femtiotals år oc alla bara garvar. Vi ÄR Tillsammans. Fast på riktigt.

"Det är i princip oväsentligt, för alla går för seger"

Karle-filmen blev en succé. Briljant. Scenerna med intervjuerna är klockrena och några av matchsekvensera obetalbara. Som prodass är jag dessutom delaktig i distributionen och sitter med trumf i hand. Rättigheterna.

Det heter kanske trumf på hand.

"Nu känns det gött va Körka?"

Värmländska är en skön dialekt. Det och dalmål ligger nog i topp just nu på min dialekt-lista. Nyköping har sjunkit. Eskilstuna har faktiskt blivit en bubblare. Småländskan omkring Gislaved är för obegriplig men ligger kvar i mittenskiktet. Oskarshamn ligger illa till. Områden i och kring Göteborg ligger oväntat högt faktiskt. Medan Stockholmskan är hopplöst ute. Fullständigt hopplöst ute.

Doktor Kosmos och Kajsa Grytt -på lektionen

Najs med lite musik och analys av texter. Mindre najs att jag måste ringa ett jobbigt samtal till en instutition. Blev på danshumör när jag joggade loss bonito-huvudet till Kosmos låt "Var kom hon ifrån" på lektionen. Men ikväll borde vara en saligt lugn kväll. Imorgon är det dags. Lagfest.

Plötsligt utmynnar frukostrasten i årets mest givande diskussion, det snöar i dalarna och dom beskriver mig känns det som

Vi sitter där. 1,2,3,4. I en kvadrat. I varsitt hörn. Hon säger att hon aldrig blir riktigt nöjd. Att det är en välsignelse, men samtidigt också jobbigt. Hon har tvångstankar. Han säger att han förstår, men att han tror att det kan vara negativt. Nummer tre är tyst, men bidrar med sin lantliga energi till att medverka med lugnet ändå. Det är väl inget speciellt egentligen. Bara att det är någonting i luften. Att jag inte är rädd. Jag säger inte så mycket. Men det känns som om jag får säga precis vad jag vill. En innersta hemlighet. Jag skulle inte behöva vara rädd. De skulle inte hånskratta. Grymt coolt. Någon slags fyrenighet efter morgonteet. Eller kanske bara som 4 sa: "Det här är nog bara effekten av dålig sömn." Fast bra dålig sömn tillägger jag. Hallelujah moment. Shit. Vi är här. Just nu är vi här. Men var är vi?

Jag kanske hade malaria

Haha. Jag var ute igår, men jag kom ändå upp till tidiga bussen i morse. Jag måste ha vaknat rätt i sömncykeln. Plötsligt var jag klarvaken, drack en algdrink och klev ut i kylan till busskuren. Det sedvanliga halvspringet för att hinna med bussen ursäktas. HG var fullt av tyskar och spanjorer igår. Jag, David och Daggen var väldigt svenska. Drack öl för femton kronor och förundrades.

Plötsligt förstår jag inte

För det första: Vad är att äta kakan och ha den kvar? Kan man göra allt utan att vara det minsta ihop. Nu pratar jag inte om mig själv.

För det andra: Jag börjar känna att det känns bra men jag måste lägga i en högre växel, samtidigt som jag borde varva ner. Jag stressar upp mig som vanligt antar jag och tycker att jag gör fel även om jag gör rätt. Det är avancerat. Eller inte. Mörka moln tornar inte upp sig, inte alls, jag är rädd för något helt annat än förut. Rädd för den där masken man tar på sig. Jag erkänner: Jag behöver hävda mig, med ett ord. jag är ingenting om jag inte hävdar mig, så känns det. Det här är psykologi, plötsligt blev allt psykologi. Kanske för att jag gjorde två snygga mål och det räckte inte, ungefär. Kanske för att jag känner att jag inte är rolig även fast jag inte är orolig. Prestationsångest. För allt. Idag pratade jag i skolan, precis som vanligt, och allt jag säger kommer ut fel, jag bara pladdrar. Jag vill inte pladdra längre. Jag är trött på det. "Have you seen the wisdom of the silence?". För jag kan inte höra den, bara se den. Jag vill känna den.

Augusti var inte nog. Bara månen, solen och stjärnorna. Och det varade i sekunder. Jag var inte där och jag är inte här. Kalla det en paus, förvirrade tankar efter två öl, eller ensamhet.

Kort sagt: Visst, det är sant. Jag är kär. Jag är kär men just nu är jag inte här. Jag vill att du svimmar framför mig. Nu. Annars räcker jag inte.


Och snälla, om någon läser det här, ta det inte på så stort allvar.

Måndagskväll och minusgrader

Ljuset var lite för starkt
och det gjorde ont i ryggen
sen kom jag tillbaka
släckte i taket
tände en mindre lampa
la mig på rygg
och berättade på något sätt allt
om hur rädd jag egentligen var
och hon förklarade hur nöjd
hon kunde vara med ett IG
för att hon var bra på någonting

det är samma lika, skrattade jag
jag kände igen mig eftersom jag inte kände igen mig
jag brukade gråta över ett halvt fel
över hundrafem och en halv av hundrasex

hon har fattat allt tänkte jag
hon behöver inte rimma
inte ens säga något
jävlar vad vackert
när ska jag?
när ska jag när ska jag när ska jag
ta av mig mina solglasögon
och bländas?

sen somnade vi först av alla studenter i hela måndagsstaden.

The rivers Oum

Hej! Jag har inte internet hemma just nu. Så jag försöker att inte vara hemma alls. Det är inget där som drar längre. Usch.

Did you know that the wind when it blows it is older than Rome and all of our sorrow?

Jag försöker minnas citat.
Jag blir irriterad på mig själv för att jag inte minns så många. Nästan inga alls. Att jag inte säger så mycket vettigt själv kan jag förlika mig med, men då kan jag väl i alla fall minnas något vettigt som någon annan sagt. Briljera lite. Fast det har aldrig varit min grej. Kasst närminne. Bryr jag mig egentligen? Har jag nickat för många bollar? Min upprättelse har alltid varit att nicka på bollar. Dom kallade mig Nicke-Gosse när jag var liten. Haha. Coolt namn. Ghetto.
Vi ska ha radio snart. Den uppskjutna sändningen. Den osagda sanningen. Om hur killar firar i duschen.

Everything must belong somewhere, I know that now, that's why I'm staying here

Jag och Victor gick till Östenssons och solen sken. Men han hade mössa på sig. Det får vara hur varmt det vill, oss lurar ni inte. Snart är vintern här. Findus färdiga maträtter är inte så dumma ändå. Man blir ju aldrig så där obehagligt mätt som hemma. Och man vet vad man får. 375 gram frysta morötter, potatis, biff och sås. Kvalité.

If you hate the taste of wine, why do you drink it til your blind?

Man pratar ofta om vita helger på söndagar. Att nästa helg ska bli en vit helg. Det blir sällan så. Vita lediga dagar blir man rastlös och går tidigt till sängs. Det är bra att vi människor är tvungna att sysselsätta oss för att klara oss, alltså rent ekonomiskt. För vi skulle bli snurriga annars. Rastlösa. Ständigt oförlösta. Eller alkisar.

Han har vänt mina stövlar mot mig

Så sjukt snygg mening! He has turned my boots against me! Jag har nog bara niotusen ord kvar nu innan jag "outar" mitt statement! Jag hoppas ingen vänder mina stövlar mot mig fast det är ingen risk för jag har inga.

Skolan är ett måste och faktiskt helt okej om man bortser lite från en del grejer. Det måste man göra. Fokusera på det positiva. Hitta en god magkänsla. Ta en artikel i taget. Det är det vi gör. Skriver artiklar. Dag ut och dag in. Det är svårt, för man är väldigt fri. Jag brukade sträva efter friheten, men nu är den långt ifrån fängslande. Alltså, med fri menar jag att man lägger upp allt själv och det går ju att göra på så många sätt. Mitt gissel är långa meninger. Jag skriver sjukt långa meningar. Så nu använder jag min blogg till att lära mig sortera bort småord och korta ner meningar och bara skriva. Vad ska komma först? Vad är viktigt? Vinkeln? Det finns en uppsjö av frågor att ställa sig själv när man fått svar på de riktiga frågorna. Då kommer de viktiga frågorna och det är viktigt att du ställde de riktigt viktiga frågorna när du fick tag på rätt person vid rätt tillfälle.

Ibland skrattar jag högt av till synes ingenting. Åttatusen. Hahahahahahahahahaha...


Sa jag förresten ord så menar jag tecken. En sann tidningsjournalist räknar tecken, inte ord.

Är det inte kallt den 21 november?

Fred vill att jag ska se Sverige-Lettland 21 november. Är det inte sjukt kallt för att stå och se på fotboll då? Typ på med Sverige-overall, mössa, vantar och fårskinnsfäll till stolen. Mysigt iåförsig.

Jag har lite magknip. Det här är sista veckan på fotbollssäsongen. Inga mer träningar. Jag måste fixa alternativ träning som är kul. Förslag mottages tacksamt. Kälkhockey? Ostbågsmaraton? Länsstyrelsen tur och retur?

Med en kudde på huvudet.

Jag vaknade, hann med bussen och lyckades övertyga lärare Stefan om att min artikel åtminstone var en artikel och han sågade mig inte längs fotknölarna. Han gör väl sällan det, men han verkade faktiskt lite uppriktigt engagerad å mina vägnar. Gott så. Att jag dessutom lyssnar på en låt med mig själv i telefonen känns kanske lite Egon. Men ibland behövar man berömma sig själv. Vad bra jag är idag! Tack!

Skriv, skriv, skriv säger Bakhtari och Polvall och alla dom andra

Och? Det blir mest och och och och men ändå.... radbrytningarna gör det snyggt i alla fall brukar jag tänka. Håll nere meningarna. Håll garden uppe. Rapportera allt. Jsut nu har jag missat en buss genom att sitta kvar vid datorn och inte göra det jag ska. Jag vill hem och sova men jag måste göra klart något om försurningen. Jag skriver om försurningen och har sura uppstötningar. Haha. Skog och mark får högre PH-värde än optimalt och fisken mår dåligt eftersom mineralerna försvinner och allt blir giftigt. Ja gbrukade få en kick av att må giftigt minns jag. Av att gå förbi energireserverna av att tänka (!), det är sant, jag liksom mådde bra av att må dåligt för då visste man vad bra var sen när det var det igen. Delfiner. Tack och ajöss för fisken. Jag är snurrig.

Alltså, jag mår bra, det är viktigt att poängtera

Jag sticker inte under stol med en sak:
Det går bra nu. Dimman framför ögonlocken och de osammanhängande orden är till största delen ett resultat av en skaplig bläcka i Lördags och en söndag med jobb plus en natt med för lite sömn. Jag bryr mig inte om att fånga fjärilarna av lycka som fladdrar omkring mitt framför mig. Jag väntar tills jag riktigt behöver. Eller tills de är ännu fler. Nu vill jag minnas, minnas och hålla mig borta från allt som gör att jag glömmer.

Varför skriver jag veckodagar med stor bokstav? Är jag tysk?

Om föreställningen om liv

Jag har ingen teori:
Basen av min vetenskap grundar sig inte i vare sig Hobbes, Platons eller Skywalkers filosofier. Jag är ledsen lite grann för jag känner att jag inte ens kan citera. Jag skulle må bättre om jag kunde minnas lite citat i alla fall. Sånt som är roligt. Eller smart.

Jag har ingen vilja:
Grunden till all form av försörjning måste ha en bas i A: Pengasug B: Någon slags ambition eller C: Överlevnadsinstinkt.
Jag saknar endera. Därmed inte sagt att jag är uppgiven. Snarare krass. Lite förströdd.

Jag bryr mig inte:
Allt det här spelar mindre roll nu eftersom det blivit mörkare men samtidigt ljusare. I väntan på ett svar hoppas jag kunna hålla mig tillräckligt tyst för att inte verka desperat. (Man kan lockas att tro att man är DÄR fast man egentligen inte riktigt är det. Det hela är egentligen mycket enkelt. Just därför krånglar vi till det)

Snart orkar jag inte längre. Tusen ord är inte så mycket så jag ger mig själv tiotusen till innan jag förklarar. För jag behöver lite tid.

Klockan är snart tolv

Haha jag är glad. Fast jag har inte sovit så mycket och jag har lite svårt att stava. Skriver artikel. Det är mysigt när nästan hela klassen är samlade och bara är tysta och skriver. Meditativt. Sen blir det lunch. Jag försöker lära mig om försurning. Tänk om man råkar ut för försurning.