Klockan var runt 12 på morgonen på söndagen när jag hade ynnesten att få uppleva världens finaste ögonblick (Det har och det kan tangeras, men bättre kan det inte bli). Det hela tog vid cirka 4 timmar och 35 minuter in i Vasaloppet. De två som hade ryckt till sig en ledning och såg ut att gå en duell om segern närmade sig det viktiga "sista drickat". De två var två av favoriterna, den tvåfaldiga vinnaren Oskar Svärd, och den urstarke mannen som redan vunnit tre andra långlopp i år, Jerry Ahrlin. Nesligt nog missar Ahrlin sin kopp och får vara utan dricka ser det ut som, och när Oskar Svärd sneglar bakåt och ser detta, sparar han hälften av innehållet i sin kopp och räcker det till Jerry Ahrlin. För mig var det vändpunkten. Jag började där och då (precis som Tommy Nilsson sjöng i melodifestivalen) att tro på människan.
Att sedan Oskar Svärd vann i en spurt inne i Mora kändes helt rättvist. Det var föga förvånande att den något lättare Svärd skulle ligga i suget bakom ända fram till målrakan för att sedan pumpa ifrån och sträcka fram högertassen likt en palsternacka när det nalkades målgång. Vilken KILLE!
Jag fick den där sortens glädjetårar som man som man kan få när man stillsamt betraktar en idrottsprestation utöver det vanliga. Lite som när en fotbollspelare som blivit fälld (jag minns inte vem det var), sa åt domaren som var på väg att ge en frilägesutvisning, att det inte var straff, att han hade snubblat på eget bevåg, och alltså protesterar mot ett domslut som är i hans eget favör. Det är vackert. Jag är blödig. Sport-blödig.
För övrigt tycker jag det var trist att Magnus Uggla inte gick vidare i M-festivalen. Han var ju pampigast och roligast.
Nu börjar lektionen igen. Tchuss.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar