Jag kan inte mycket om bandet Suede, mer än att de var ett britpop-band och att sångaren hette typ Bret Anderson. Jag tror inte han gillade dubbelkonsonanter. I vilket fall som helst: Jag minns att jag läste en intervju med honom för länge sedan(förmodligen i en av min systers veckotidningar) och att han sa att det coolaste han visste var "youngsters" som hade slitna jeans och bara stod och hängde på stan. Jag har aldrig bara hängt på stan. Förutom i Måndags. Jag och Kalle tänkte tillbringa en kväll i Motala i goda vänners lag och i vanlig ordning dröjde det inte länge förrän vi saknade öl. Kalles takvåning på Brinken(lagom avlägsen stadsdel i södra Motala högst upp på en kulle) i all ära, men vi behöver alltid lite öl, helst trefemmor, för man vill inte bli full, men lite platgrad. Problemet är att det är en liten bit till närmsta affär. Men betydligt närmre till macken nere vid McDonalds visade sig. Jag är för övrigt övertygad om att Motala måste vara Sveiges minsta ort med McDonalds. (Kom precis på att jag har fel, för det finns ett Drive-through i Mjölby, man lär sig saker av att spela fotboll på låg lokal nivå)
Nåväl, för att komma till kritan så slog vi oss ner på en nedlagd bensinmack. Ett hus i eternit(Vad fan är det?) tror jag, eller sån där prickig gulvit fasad som det är på en del fina hus och en del fula hus. Macken såg ut precis som man tänker sig mackar på små orter mitt i staterna. Ett enkelt tak täcker den lilla refugen med raden av bensinpumpar och ett litet tvåvåningshus med tillhörande redneck-familj sänder ödsliga men trygga vibbar utåt. Där satt vi, Kalle, jag och Christian. Och drack 3,5-procentig öl och pratade minnen. Grabbiga minnen. Vi ville liksom inte lämna stället. Vi insåg att det här var Motala. Det här var livet. En måndagkväll av minnen och ganska anspråkslösa förhoppningar inför framtiden. Kalle rökte cigaretter och vi passade runt ölburkar och njöt av att vi inte var någonting. Jag tyckte om det. Vi satt säkert två timmar i vårvintermörkerkylan och dissade vår bittra lärare och hyllade den där söta glada tjejen i vår klass, som man blir glad av bara av det faktum att hon svarar på tilltal, har stora ögon och pratar som Tomas Di Leva. Vi visste precis var vi var i livet och att det inte var någon särskildstans men att det var okej. Vi hade varandra, Motalas avlägsenhet(Det ligger inte i världen, det ligger på kanten till en djup sjö, där allting glöms bort) och Norrlands guld. Jag vet inte varför jag gillade det, men jag antar att jag fick vara mig själv för en stund.
1 kommentar:
Mycket glajert!
Skicka en kommentar