Even the losers get lucky sometimes.

Tom Petty and the heartbrakers. Helt otroligt. Även förlorarna vinner ibland. Snyggt. Jag är ju till och med lite mer än förlorare. Det fick mig att slappna av. Jag behöver inte vara bäst. Fucking amazing. I love you all. Som vanligt!

Tonttu-Mammys Löggi

Jo visst! Det blev lite löggi! Och allt är så enkelt nu.

Vi tänder ljus för jordens barn och än en gång är jag inte rädd.

Anna:Perspektiv: Ja. Om att krossa gamla murar räknas. Fuck it. Again. I love you all. Och jag är jävligt glad att vi sågs. Puss och kram!

PCC, La Kantarell och glögg hos David

Hasse är en lirare för sig. Jag skickade ett mess till honom om att jag var i säk(en avdelning på jobbet där man plockar dvd-skivor och kameror istället för gigantiska plasma-teves och dammsugare) och att han borde komma in och sjunga lite för mig. 2 minuter går. Sen stormar KILLEN med idel kapitäler in och brölar nån typ Ronja rövardotter-låt så pöbeln får kårar längs ryggraderna och jag garvar ner mig. När den killen är sorglös är han en fröjd för ögat. Han fullkomligen strålar och det finns ingen ironi i hans självklara sätt. Ingen knäcker honom, den saken är klar. Han knäcker.

La kantarell var en upplevelse. En vitlöksburgare och pommes. Det slank ner. Nog för att paltkoman var total sista timmarna sen, men det var det värt. Med Eminem och Kent i lurarna går tiden fort. Sen blev det avsnitt 20 i mitt och Davids OC-maraton. Stabilt. Seth och Summer bråkade som vanligt och Ryans brorsa lyckades till sist bli frigiven. Vilken kille pappa Cohen är. Mysputtar som vi är så drack vi glögg och delade på den av Kalle bakade satanist-stjärnan i lussebulldeg. God juligt liksom.

På kärleksfronten intet nytt. Känns väl lite bättre ändå. Anna kommer nog imorgon och det kan ge lite perspektiv kanske. Har inte sett henne sen Augusti tror jag. Angående motala kaoset: Har kommit fram till att jag fått till ett sånt där förhållande att det inte går att vara vänner. Att man liksom hatar varandra sen när det inte funkar. Sen att jag är så impulsiv och grejer, men det är så. Jag blir intresserad när jag hittar en söt tjej med svarta converse som hon aldrig ställer bredvid varandra rakt utan med typ vänstertån pekande mot höger bredsida, och tänder levande ljus varje kväll, och massa intressanta böcker i bokhyllan, och vita väggar, och öppna dörrar till garderober där det plockas ut babykläder som det målas med textilfärg på, med trycket: Alla kan flyga och en bild av en ängel. Hur skulle jag inte kunna vara kär? På nåt sätt är det ändå en trygghet att det inte leder någonvart. För vart skulle det leda? Vi är inte färdiga än. Jag är inte färdig än. Och när jag är det vet jag inte var jag befinner mig eller vem jag skriver SMS mitt i natten till, men jag vet en sak: Att då kan jag flyga.

Jag utanför verkstan

Det var en fin tid. Det var en fantastisk fin höstdag.

Bona Signalens etta nummer ett

Gjorde den här ettan idag. Puffen var:
FICK EN KULA I KLOCKSPELET
Killen: "Det klämtade rejält"

Ska nog inte lämna in den.

Louise holds a handful of rain, tempting you to defy it.

Ögonen. Titta på dom ögonen.

Jag sitter i datasalen ovanför oss. Gick upp tidigt. Somnade sent. Har ett lite obehagligt katatoniskt sätt idag. Kan sitta jävligt still och stirra, tills jag plötsligt rycker till. Jag var på fest igår. Börjar tröttna. Vill inte dansa längre, vill inte (och har aldrig velat, har alltid velat inför att) leka "jag har aldrig" och sanning och konsekvens. Jävligt intressant när en person svarar på frågan "Vem är snyggast här inne", ja det är M (Nähä skojar du, du säger det bara 5 gånger varje dag) och tilläger: "Han är ju den enda snygga här över huvudtaget", och så går man till köket och tar ett glas vatten, går på toa, snackar med "killen", och kommer tillbaka mitt i en konsekvens där samma person som indirekt sa att jag var ful ska slicka på min bröstvårta. Hon går till och med fram till mig som om ingenting, men jag säger stopp, och får gå med på kompromissen en puss på kinden. Vilket liv. Och så sitter Hon där och kvittrar bredvid världens jobbigaste tjej, som hon "ska sova med". Och jag blev inte ens arg. Ett tag kände jag mig som den långhåriga vattenpoloserienörden i OC. Fast mycket fulare.

Idag ska jag fota. Och jag är ju inte falsk i alla fall. Jag sa ju första dagen att jag var bitter.

Ibland matar jag änderna. Står man riktigt stilla äter de ur händerna.

Jag antar att det var september. Kanske oktober. Solen sken.

Man får ont i själen av att inte äta.

Konstig dag. Alla verkar lite låga. Få svarar direkt på tilltal. Jag äter inte. Skrev en massa. Har slutat censurera mig själv ganska mycket. Har ångest. Var hoppfull ett tag. Jag tror jag ska till Kalle ikväll ändå och laga mat. Vill inte hem. Trevlig föreläsning idag. Lättsamt butter. Jag bara gillade det opretentiösa i det hela. Han var sig själv och då va dä så. Dalmas.

Förresten fyller Brad Pitt 43 idag. Grattis Brädan!

Kallt om fingrarna (Jag vet varför hon inte svarar)

Kan inte låta bli att vara orolig. Igår var jag otroligt o-rolig. Jag har råkat bli upp över öronen förtjust i någon, som man inte borde bli upp över öronen förtjust i. Hon jobbar inte så. Det är inte hennes grej. Hon vill vara själv och ta hand om sitt, och jag borde ta hand om mitt. Råkade skicka ett meddelande som skulle till min förstående kompis (som handlade om det hela. Spektaklet igår. Jag måste måste måste, kan sova på soffan. Deja vú.) till henne istället. Mindre bra. Jag förstår varför hon inte svarar. Antagligen sover hon hos någon kompis, eller så är hon ute och går, eller handlar, eller så har allt gått åt helvete. Det ordnar sig kanske.




Ska jobba idag. 15-23.45.

Fuck it.

Jag gillar henne (lite grann) helt enkelt. Så är det. Det sjuka är att det mest olämpliga som skulle kunna hända är att hon skulle gilla mig.

Måste åka nu. Och förlåta mig själv.

Hon är så j-a snygg

Och hon med. Förstå att utseenden kan växa, det ä som mä skivor va: en sån du tycker ä rätt medioker till en början, blir bättre å bättre. Idag till exempel. Nån klär upp sig lite, och nån klär ner sig. Ändå blir di snyggare. Dä ä en gåta.

Jag har precis skickat ansökan till Dalademokraten angående praktik. Snåla som dom är så tar dom bara emot två veckor eftersom de kommande två kostar Geld. Får se hur jag gör mä't. Fick också reda på att jag ska jobba imorgon. 0700-12.00. Bra för pengarna, mindre bra för sömnen.

DJ är glad idag. Det gör mig glad.

Imorgon blir det fest i Bispmotala. jag envisas med att kalla det så, eftersom jag reagerade på det namnet första gången jag såg en Motala-karta. Alla andra säger korridoren, studenthemmet, studentkorridoren, elevhemmet, eller nåt annat studentikost.

Min fot gör ont. Igår skulle jag hjula i klassrummet och slog i en bänk på vägen upp. IG.

När "det" klämtar i klockspelet.

Postiljonens frammarsch på "webben" verkar ha gått de flesta obemärkt förbi. Det borde bli ändring på det. Lite musik, lite naket, och några världsrekord, kanske.

Har övernattat hos Kalle i tvåsittssoffan igen. Vaknade av snarkningar och kramp i vänstervaden vid tolv-snåret. Studiedagen blev en gigantisk sovmorgon, som öppnade med att Kalle lirade slow-motion- spelet FIFA fotbolls-VM 2002 och Sonic 3, medan jag gurglade Kaffe och läste senaste Café. Jag uppfylldes av en härlig ungkarlskänsla och var lycklig. Det kändes som en milstope. Lite: Strage och Virtanen, here we come, och vi är lite yngre, lite snyggare och lite mer lika de där "grumpy old men-litterärerna" som inspirerade oss igår kväll. Will Self bland andra.

Jag tror jag ska hänga lite mer i Motala igen, om det finns möjlighet. Det är deppigt, men utvecklande.

Jag drömde för övrigt att jag dammsög en soffa, med en sån där minidammsugare som ser ut som en jätteosthyvel.

Om varför enmansluffarschack aldrig blev någon jättegrej

Det finns ingen som kan slå en.

Jag vet varför jag dricker typ varje helg. Eller det har jag väl vetat ett tag. Det får mig att bli lycklig för jag slutar att tänka. Lycka handlar alltså i stort sett om att uppleva ett tillstånd, nuet, där man slutar att tänka och bara är. Vi kan såga (Var det Descartes som sa det?) uttrycket jag tänker, alltså finns jag. Det har inget direkt samband. Visst tänker vi, det svåra är att undvika tankarna. Tänk efter (!). När du inte kan sova, så är väl det för att du tänker för mycket. Du oroar dig. Tänker på saker du har gjort, saker du ska göra, och på att du måste sova. Shit. Var det så enkelt.

Postiljonen är på gott humör och ger er: You make me like charity

"You try to feel but you can't wake up
You try to touch but you can't wake up
You're holding eyes and you don't wake up
Increase the size and you don't wake up
I do it backwards but I don't wake up
Try to reverse but I don't wake up
I sit astride but I still don't wake up

More than a second
When reading the newspaper
I felt the war
I felt her exposed position
I saw myself in the picture
And I

I took a cab there to hold her
I took a plane there to feel what she felt
You make me like charity
Instead of paying enough taxes"



-the Knife, 2003

Fantastisk text.

Bergssprängarmentalitet

En titel som på ett talande sätt åskådliggör lyckan jag, Johan och de två andra neandertalarna upplevde i somras under vår fantastiska vistelse i Tyskland, och då främst Berlin. Här sitter jag och Johan på tåget på väg till Berlin och dricker öl ur mina medhavda plastglas från Ikea. Heureka!

Spenderarbyxorna -om hur gärna jag vill konsumera för 300 000

Det vore nåt. Mitt liv blir mer och mer avskalat, som en putfärsk clementin, som man skalar i ett stycke liksom. Och nu ligger den där och man måste välja om man ska vara det hela, vackra skalet, eller fortsätta äta klyfta efter klyfta , tills man kanske stöter på en kärna. Metaforisk kalamitet. Yamakasi.

Jag har ont om deg.

Jag har ont om kärlek.

I själva mudderverket är det enda jag har riktigt gott om linser. Både gröna och röda. Nu ska jag hem och sova.

Imorgon får jag förmodligen "Eraser" och "Bridge over trouble water". Då kan jag lyssna på Harrowdown hill och the only living boy in New York tills Anna ringer. Hon är fortfarande skitsnygg. Och bor i Skåne. Och jag är hennes bästa kompis. Det ni.

Mitt hjärta är i tassemarkerna

FAN FAN FAN FAN

Chrismukkah, vattenpipa och en anländ tysklandsresenär

Mitt i mitt och Davids OC-maraton tittar Hasse och Jonte in, belamrade med 50 plattor öl, en kartong blossa, massa vodka och en suspekt flaska rom. Killarna hela dagen har varit nere i Tyskland, överlastat en 240 kombi, tittat förbi dekadens-Larsson i Ängelholm, tappat bort sig, och till slut kommit hem en sväng innan de ska till nattjobbet. Vilka grabbar. Man undrar varifrån de får sina superkrafter. Nu är i alla fall vintern räddad. Det finns dryck för alla de smaker.

Imorgon måste jag ställa in en körlektion, städa min sunkiga apartment, och dra till Motala för ett kommunfullmäktige-
sammanträde. Det blir en jävla resa. Men det är en trygghet att komma till frizonen vid Abisko och ha en kall Slots guld till förfogan. Det finns resurser. Snart är man tjugotre och får komma in på Harrys. Det kanske öppnar en del dörrar. Om jag sköter mina kort rätt kanske jag kan bli en sån där ungkarl som trivs med sitt lilla härliga studentliv. Jag ser framåt nu. Det börjar så att säga ta sig.

Gurglar slots och gråter inombords

Det primära målet med den här bloggen är för tillfället i stora drag att skriva om tårar. Häva ur sig haranger av deppig smörja som förmodligen ingen, inte ens jag kommer att må bättre av. Men på något sätt känns det ändå adekvat. Jag känner hur jag sakta sjunker. Sista 620 har gått och nu återstår antingen att sova på någon soffa eller pallra sig ner för östegötlands förmodat näst längsta landsvägsbacke(Troligen är den enorma Husbybacke-backen i Söderköping aningens längre).

Kärleken kanske släpper om jag tar halvannan öl till. Det finns trots allt andra där ute som kanske vill vara uppe på natten och lyssna på singersongwriters och berätta barndomshistorier. Men min fotsvett! För i helvete. Jag känner ostbågsvätskans verkan ändå in i tårkanalerna och upp i vydgade vortex.

Måste köpa strumpor. Klippet nästa.

Katten, det svänger ju grabben, säger Sveriges största bitch.

Elektroluxinfarten, 15:24

Svepte en ljummen sur Skåne trefemma på en lerig busshållplats innan jag tog bussen till min vän Kalle. Motala är en vacker död stad men Kalle är en bra vän. Han har skön humor och man kan komma upp till honom på Brinken när man sitter i "skiten".

Jag blev dumpad idag. Igen. Det är rätt fascinerande att man kan bli det även fast man inte är ihop med någon. Men det kan man. Känslan är precis densamma. Jag går inte direkt igång på det. Jag har så enormt svårt att klara av känslokalla människor. Ändå dras jag till dem som en uttorkad student till ett sexpack glade dansken. Det är ett gissel.

Nu sitter man här och slötittar på idol bredvid henne, och går ut och stressröker cigaretter emellanåt. Vad fan ska det till för att hitta någon att hålla i handen? Jag ser hyfsad ut, är ännu skapligt vältränad, och drar mig inte för att komma med komplingar. Nog för att det krävs mer än så, och min fotsvett är outhärdlig tillochmed för mig själv. Men nu är jag "svårt" deprimerad och börjar bli varm i kroppen av alla värmeljus och folköl. Sammanfattningsvis vill jag väl antagligen bara ligga och är bitter över att inte ens få en blick från den smala, skånska flickan som jag trodde var min själsfrände. Det måste finnas alternativ.