Svepte en ljummen sur Skåne trefemma på en lerig busshållplats innan jag tog bussen till min vän Kalle. Motala är en vacker död stad men Kalle är en bra vän. Han har skön humor och man kan komma upp till honom på Brinken när man sitter i "skiten".
Jag blev dumpad idag. Igen. Det är rätt fascinerande att man kan bli det även fast man inte är ihop med någon. Men det kan man. Känslan är precis densamma. Jag går inte direkt igång på det. Jag har så enormt svårt att klara av känslokalla människor. Ändå dras jag till dem som en uttorkad student till ett sexpack glade dansken. Det är ett gissel.
Nu sitter man här och slötittar på idol bredvid henne, och går ut och stressröker cigaretter emellanåt. Vad fan ska det till för att hitta någon att hålla i handen? Jag ser hyfsad ut, är ännu skapligt vältränad, och drar mig inte för att komma med komplingar. Nog för att det krävs mer än så, och min fotsvett är outhärdlig tillochmed för mig själv. Men nu är jag "svårt" deprimerad och börjar bli varm i kroppen av alla värmeljus och folköl. Sammanfattningsvis vill jag väl antagligen bara ligga och är bitter över att inte ens få en blick från den smala, skånska flickan som jag trodde var min själsfrände. Det måste finnas alternativ.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar