Det vore nåt. Mitt liv blir mer och mer avskalat, som en putfärsk clementin, som man skalar i ett stycke liksom. Och nu ligger den där och man måste välja om man ska vara det hela, vackra skalet, eller fortsätta äta klyfta efter klyfta , tills man kanske stöter på en kärna. Metaforisk kalamitet. Yamakasi.
Jag har ont om deg.
Jag har ont om kärlek.
I själva mudderverket är det enda jag har riktigt gott om linser. Både gröna och röda. Nu ska jag hem och sova.
Imorgon får jag förmodligen "Eraser" och "Bridge over trouble water". Då kan jag lyssna på Harrowdown hill och the only living boy in New York tills Anna ringer. Hon är fortfarande skitsnygg. Och bor i Skåne. Och jag är hennes bästa kompis. Det ni.
1 kommentar:
Bra jobbat, gamle skriftställare.
Skicka en kommentar