Hasse är en lirare för sig. Jag skickade ett mess till honom om att jag var i säk(en avdelning på jobbet där man plockar dvd-skivor och kameror istället för gigantiska plasma-teves och dammsugare) och att han borde komma in och sjunga lite för mig. 2 minuter går. Sen stormar KILLEN med idel kapitäler in och brölar nån typ Ronja rövardotter-låt så pöbeln får kårar längs ryggraderna och jag garvar ner mig. När den killen är sorglös är han en fröjd för ögat. Han fullkomligen strålar och det finns ingen ironi i hans självklara sätt. Ingen knäcker honom, den saken är klar. Han knäcker.
La kantarell var en upplevelse. En vitlöksburgare och pommes. Det slank ner. Nog för att paltkoman var total sista timmarna sen, men det var det värt. Med Eminem och Kent i lurarna går tiden fort. Sen blev det avsnitt 20 i mitt och Davids OC-maraton. Stabilt. Seth och Summer bråkade som vanligt och Ryans brorsa lyckades till sist bli frigiven. Vilken kille pappa Cohen är. Mysputtar som vi är så drack vi glögg och delade på den av Kalle bakade satanist-stjärnan i lussebulldeg. God juligt liksom.
På kärleksfronten intet nytt. Känns väl lite bättre ändå. Anna kommer nog imorgon och det kan ge lite perspektiv kanske. Har inte sett henne sen Augusti tror jag. Angående motala kaoset: Har kommit fram till att jag fått till ett sånt där förhållande att det inte går att vara vänner. Att man liksom hatar varandra sen när det inte funkar. Sen att jag är så impulsiv och grejer, men det är så. Jag blir intresserad när jag hittar en söt tjej med svarta converse som hon aldrig ställer bredvid varandra rakt utan med typ vänstertån pekande mot höger bredsida, och tänder levande ljus varje kväll, och massa intressanta böcker i bokhyllan, och vita väggar, och öppna dörrar till garderober där det plockas ut babykläder som det målas med textilfärg på, med trycket: Alla kan flyga och en bild av en ängel. Hur skulle jag inte kunna vara kär? På nåt sätt är det ändå en trygghet att det inte leder någonvart. För vart skulle det leda? Vi är inte färdiga än. Jag är inte färdig än. Och när jag är det vet jag inte var jag befinner mig eller vem jag skriver SMS mitt i natten till, men jag vet en sak: Att då kan jag flyga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar