Jag tror ändå på att gilla läget

Lite synd att den där låten med Tomas Ledin ska handla om det ämnet, men det är ändå lite så. Kanske börjar jag bli vuxen, men det bästa man kan göra av situationen känns ändå som att det är att göra det bästa av situationen i typ alla lägen. När något är sorgligt kan man gråta, när något är trist kan man skratta, när något är bra kan man skratta, när något är över kan man skratta. Men jag förstår om folk har svårt för att skratta, för tidens vanligaste skratt på våra breddgrader tycks vara ett hånskratt, ett ironi-skratt och jag kan sakna det där varma typ kärleks-skrattet som jag faktiskt tror på. Det där att den finaste stunden kan upplevas med den största fienden när man släpper alla ord, ligger ner och ser upp på den blå himlen och kastar en boll mellan varandra. Ett inre skratt. Eller kanske ett (fan vad djup jag är ibland) tillbakablickande glädje-skratt, att man kan minnas, oj, vad fin han var då, och vilka pliriga ögon, och vilken härlig tid vi var i, och vilken ynnest att få uppleva det. Det skrattet. Ett jävlar
-vadkulfamiljenkekarainenhadepåjulaftonskrattet
-vilkenurladdningskrattet.

Jag har blivit vuxen har jag märkt. En rätt bra vuxen. Och fuck it: Jag gillar det.

Ikväll ska jag lyssna på Melodifestivalen på radio och dricka lite vin. Det finns ingen TV här. Och jag gick en lång promenad längs vattnet mellan Malmö och Lomma. Det blåste, men inte vid havet. Häftigt.