En kille i min klass är grym på oneliners. Han ÄR sista rutan i en Rocky-stripp. Han säger saker som är klockrena och kortfattade som nyhetsjournalistiksrubriker, fast roliga, och han rör inte en min. Han vill inte röra en min. Han har ingen aning själv om exakt hur rolig han är. Han vet att han ÄGER men han vet inte att jag skulle kunna skratta i en timme i streck åt bara en enstaka mening han säger. Han har en flickvän som han bor hos. Hon är inte lika kul. Om han inte hade haft det, hade vi kanske hängt i hans sunkiga lägenhet och druckit en och annan folköl och spelat irlänsk musik av ett band som ser ut som troll. Men det gör vi ju inte. Det skulle heller inte funka. Han skulle säga femtio ord och jag skulle skratta i åtta timmar och få hjärtinfarkt. Det rockar inte i längden. Jag väljer att försöka hålla tillbaka mitt kiknande skratt när han berättar att kvart i fem ekot görs av männsikor som är så gamla att dom håller på och kammar spindelväv av sig själva (Det är inte vad han säger, det är hur han säger det, jag kan inte förklara med ord) eller när han förklarar att killen som hör vargar yla på kvällen gör det på grund av all syra han tar. Killen jag berättar om är KILLEN. Det kan verka homoerotisk men ingen tjej kan bli KILLEN. Killen är en samtida fadersgestalt. En tidlös figur. En verklighetens Rocky. Inte Balboa, utan den där seriehunden ni vet av Kellerman.
Det är lättare att kolla på Eddie Izzard. Då får man skratta.
Jag är i Dalarna. Nära Spendrups.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar