Kan inte låta bli att tycka att killen med finsk brytning var bäst på teaterkursens pjäs. Han berörde på nåt vis. Och kroppsspråket ägde. Jag kan det det där. Det handlar inte om att träffa varenda ton. Det handlar om att beröra. Nog för att hon som sjöng bäst skulle kunna vikariera i typ Kristina från Duvemåla, men nån Mackie niven blir hon aldrig. Hela Finland bombade mig med sitt vemod när lillkillen öppnade sitt hjärta och jonglerade med hatt och händer. Det är bara Jan Jönsson som knäckt lika vasst tidigare. Jag älskar när folk slår underifrån. Som den där långhårige slusken som stal kastruller och talade i kluvna tungor hos den ofattbart söta jazz-tjejen, och sen klev in på scenen i "Vem är rädd" -pjäsen och var Romeo-Di Caprio helt plötsligt. En musketör. Sen tog han skolans sötaste tjej som iochförsighatarhåkanhellströmmenhonserbästut, och det är så vackert. Vilka killar. Snart är väl han som alltid spelar kypare president, och gött-mos-killen med Chaplin-gångstil sjunger sopran på Operan. Touché.
Varför känns östgötska så ointelligent?
Ett annat bekymmer: Jag vill ju kliva in som defensiv innermitt ihop med Matte nu när vi spelar 4-5-1, men vi har ju brist på innerbackar och mitt defensiva huvudspel är överlägset bäst i laget, så hur ska jag göra? Nöta kondition in absurdum, eller fejka dålig spänst och gå bort mig i positionsspelet?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar