Jag älskar och har alltid älskat bollar. Det är nåt visst med det där. Inget man sticker under stol med. Bollar i alla dess former. Små och stora. Studsande och slappa. Ifall man inte har en boll kan man ta en flaska. I fredags satt vi vid sofforna i biblioteket och kastade en flaska i en fåtölj i säkert närmare en halvtimme. Målet var att få den att stå i fåtöljen. Jag lyckades tre gånger.
Annars brukar jag och Kalle stå och jongla till varann i klassrummet med en liten boll jag hittade nere i teaterlokalen. Den börjar bli sliten. Vi spelar så ofta vi kan. Ibland gömmer Maria bollen. Då blir vi ledsna och vet inte vart vi ska ta vägen. Det är ett gissel. Jag är lite oroad över att det roligaste i skolan är att sparka på en liten boll. Att jag fortfarande är så besatt av det och inte har någon framtid med det. Får inga pengar. Jag skiter i det i och för sig, men det är ju det roligaste. Varför? Det är så konkret. INGET är mer konkret för mig än fotboll. Det är bara jag och bollen. Vi och bollen. Det är en känsla av att vara vinnare i ett liv man vet att man redan har förlorat.
Att se en VM-match är som att gå på vatten. Från sommarens VM minns jag faktiskt bäst första halvleken matchen mellan Mexiko och Iran. Jag har alltid gillat Iran, och i den här halvleken bjöd dom på den mest färgsprakande fotboll jag sett. Deras försvarare var orubbliga, mittfältarna var trollkarlar och deras anfallare gjorde Henke Larsson-löpningar hela tiden. När den tunnhårige mittbacken Golmohammadi gjorde 1-1 efter en tilltrasslad situation i straffområdet satt jag med glädjetårar i soffan.
Jag mindes också en av de vackraste scener jag någonsin bevittnat. Det var i VM -98, när Iran mötte USA i gruppspelet. När det var dags för lagfoto innan matchen kom spelarna överens om att ta en gemensam lagbild. De två rivaliserande nationernas match var uppsnackad, och det var en högriskmatch, men spelarna överdrev det hela, hjälpte varandra upp efter fällningar, log och skrattade som om det var en ångestfri klassåterträff. I slutskedet av matchen sprang den vindsnabbe Mehdi Mahdavikia över halva planen med bollen och besegrade supermakten med en klinisk avslutning. Amerikanerna visade sportsmanship och tackade för god match och en av historiens mest klassiska fältslag var avklarat. Ingen hade dött och ett fattigt förtryckt land hade fått upprättelse. Jag ska fan göra en film om det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar