Jag förstår om en del höjer på ögonbrynen när de möter mig. Jag verkar stundtals utstråla något slags fridfull lycka, som kanske mest verkar påminna om den stilrena designen på blåvitts produkter. Blåvitts produkter, de vita med blåa versaler på(de finns fortfarande på tandkräm och en del dagligvaruartiklar) är något återkommande i min tankevärld.
Jag tänker på min pappa när jag ser dem. Han handlade mycket blåvitt på konsum eller Servus som det hette i Ekeby, Uppsala-förorten. Det luktade pipa där, och fönsterlisterna och karmarna var åttiotalsbruna och inte nittiotalsvita. Det roligaste man visste var att teckna och låta pappa måla av en bil. Man var alltid fem år och tjuvsmakade på det blå sötningsmedlet. Det var inte gott, men spännande. Jag gillade vardagsrummet. Där fanns en fåtölj som man kunde fälla ut ett bord från på ena sidan. Det fanns en massa instrument, piano, fioler, nyckelharpa, gitarr och flöjter. Allt var väldigt brunt i färgskala. Brunt och mörkgult.
Det känns bra nu. Faktiskt. Jag har vidgat vyerna lite. Jag har Norrköping, jag har Motala, jag har Linköping och jag har lite till. Just det där lite till var grädden på moset. Ett uttryck som diskuterats lite här om kvällen. Funkar grädde och mos? Jag är övertygad om det. Grädde och mos är bland det finaste man kan götta till det med.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar