Låtar jag lyssnar på nu när mycket känns skit. Plats 1.

Radiohead - The Daily Mail

Det händer att jag tar på mig hörlurarna och flippar totalt när Phil Selway smackar på med trummorna efter två minuter. "Where's the truth, what's the use? Of hanging around the lost and found..."

Det är förmodligen låten jag tycker bäst om sedan OK computer. Mycket på grund av att Thom hittat sin röst igen och att musiken är rakare och tydligare än på länge. Synd att den inte kom med på albumet King of Limbs i stället för typ "Feral". Men det är ju lätt att börja på spår sex och lyssna framåt. Till den här förstaplatsen vill jag egentligen tillföra "Codex", "Give up the ghost" och "Separator". Skönt att de fina låtarna kommer på rad och räcker över en måltid och en folköl på balkongen. Jag har ett underbart solläge nu på eftermiddagarna och kvällarna. Det är min medicin.

Låtar jag lyssnar på nu när det mesta känns skit. Plats 2.

Eddie Vedder - Rise

Den här låten passar bra när jag går uppför Sveriges finaste gata, stadens södra promenad, på väg till match med IFK, hoppfull med hjärtat klappande och glada människor i blåvita halsdukar runt om mig, på väg åt samma håll. Följer gärna upp med "Hard sun" och "No ceiling".

Låtar jag lyssnar på nu när alltsammans känns skit. Plats 3.

The Shins - It's only life.
När jag vandrar själv längs Skarphagsleden eller förbi höghusen på Såpkullen lyfter sen här lilla godbiten den ensamma stämningen till en känsla som är okej: "Ive been down the very road you're walking now, it doesn't have to be so dark and lonesome, it takes a while til we can figure this thing out, and turn it back around". Sen kommer de glada tonerna till uppföljande låten "Bait and switch" alltid väldigt lägligt.

Låtar jag lyssnar på nu när allting känns skit. Plats 4.

Det är ett lerigt fält där trädgården fanns. Det här stycket poesi är bland det mörkaste och ljusaste jag varit med om. När jag stod där i Azalealunden och skrek med i de utrycksfulla verserna var jag inte ensam. Jag spelade i samma lag som popfrisyrerna med skärsår och de söta groupisarna längst fram och jag var glad över att få vara jag, den skrålande långsmala groupien som inte bryr sig om reaktionen från omgivningen, befinner sig i direkt anslutning till själva kärnan av musiken. Jag går inte på mina idolers konsert för att höra någon uttrycka det jag hört förut. Jag vill dela ögonblicket. Vara en del av exteriören. Mangla.

Låtar jag lyssnar på nu när allt känns skit. Plats 5.

Toni Holgersson - Allt jag håller av.
En tung text. En fin sång. Ett mörkt liv men med mycket ljusa inslag.

Det värsta Guidetti varit med om

Efter att ha slitit av sig tröjan i peppad glädje efter ett straffmål, fått sitt andra gula kort och därmed blivit utvisad och avstängd mot PSV, säger John Guidetti: "Jag svek alla. Det här var förmodligen det värsta ögonblicket i mitt liv." Då säger jag: -Bra, för i så fall var det på tiden att det kom en motgång. Efter alla mål och hattrick och hyllningar kan det vara bra att komma ner på jorden. Visst missar John en viktig match, men han kommer dra lärdom av detta och jösses, vilken kometkarriär karln har gjort. Längtar efter att få se honom i blågult om en vecka. Hans vinnarskalle har potential att bli en riktigt intressant följetång i vårt kära landslag. Han gör kaxiga målgester, han kastar sig fram och vräker in returer, han tar toklöpningar och han ÄLSKAR att snacka med folk. Guidetti är kung nu, och även om han inte skulle spela en minut till är han en hjälte i mina ögon.

Have I missed the big reveal?

"What I want
All I really wanted
Just to live my life on high.

And I know
I know you want the same
I can see it in your eyes.

I've been high
I've climbed so high
The light, sometimes it washes over me."

Jag kan inte beskriva det med egna ord men jag är bra på att hitta ord som förklarar det åt mig.

You are a tourist - Death cab for cutie

"This fire grows higher
This fire grows higher
This fire grows higher
This fire grows higher

When there's a burning in your heart
An endless yearning in your heart
Build it bigger than the sun
Let it grow, let it grow
When there's a burning in your heart
Don't be alarmed

This fire grows higher

When there's a doubt within your mind
Because you're thinking all the time
Framing rights into wrongs
Move along, move along
When there's a doubt within your mind

When there's a burning in your heart
And you think it'll burst apart
Or there's nothing to feel
Save the tears, save the tears
When there's a burning in your heart

And if you feel just like a tourist in the city you were born
Then it's time to go
And define your destination
There's so many different places to call home
Because when you find yourself the villain in the story you have written
It's plain to see
That sometimes the best intentions are in need of redemptions
Would you agree?
If so please show me

This fire grows higher
When there's a burning in your heart"

Landslagets anfallare

Ola håller alltid benen igång och ramlar sällan omkull trots att han anländer och avslutar i hög fart. Hans fysik och split vision imponerar på mig och för mig är han en given kandidat att spela bredvid Zlatan.

Detta trots att de anses abonnera på samma roll, är det nummer nio den kallas? Med sin rörlighet och tyngd är Ola mer komplett än Johan Elmander, även om denne springer tills han stupar. Därför kan han vara framför eller bakom Zlatan, det kvittar. Det känns som att Johan E är för snäll för att spela med Zlatan. Det är som att sätta ett väluppfostrat barn bredvid ett råskinn. Jag älskar Elmander, men han är oftast kung när Zlatan inte ens är med, jag tror att det finns andra som kan kliva fram i en startuppställning. Zlatan kommer ju aldrig petas. Som fjärde alternativ slåss Tobias Hysén och John Guidetti. Ja, Hysén spelar i Allsvenskan, men han är snabb, lurig och rutinerad, samt finner sig i att vara en inhoppare som kan vaska om i slutet. Guidetti tar för sig som ingen annan och är en orädd måltjuv. Som straffskytt håller han yppersta världsklass, vilket ej är att underskatta i en stor turnering, plus att det säger mycket om hans näsa för målet och iskyla.

Det var länge sedan landslaget hade så här intressanta och vitt skilda alternativ framåt. Rosenbergs tid är nog över, även om han visar god form och kvicka fötter i Werder Bremen. Det här är saker jag tänker på dagligen.

Lika som bär

Tryck på play, slut ögonen, lyssna på hela låten, pausa vid 6.24 och säg vem Thom Yorke är kusligt lik.

Det finns en östgötsk koppling.

And if you think this is over then you're all wrong

Det måste väl va Ed O'Brien som kommer in med den där gitarren efter 3.44. Den är fantastisk. Efter 14 års väntan gör Radiohead äntligen nåt som får mig att beröras på allvar och Thom Yorke har fått tillbaka sin röst. De fyra första låtarna på king of limbs är galenskap. De fyra sista är magi. Tack.

När jag var liten hade min farfar en sommarstuga vid en sjö i södraste dalarna. Han hade visserligen kvar stugan tills jag blev i sena tonåren. Sen såldes den. En stor del av släkten grämer sig över detta.

Stugan låg på en sluttning som ledde ner till vattnet. Det var inga direkta gräsytor runt huset. Där fanns ingen plats att spela fotboll. Men den snåriga sluttningen hade en stig som ledde ner till en brygga, vår egen brygga, som längst ut hade en större del som tillsammans med biten ut bildade ett stort L. Där fanns en bänk fastskruvad som min tjocke farfar brukade sitta på när han fiskade. I sluttningen, med utsikt över den ganska stora sjön fanns också en hemsnickrad liten grillplats, med fyra enkla låga bänkar. Några gånger satt vi där på sommarkvällarna och grillade korv. Stugan hade en stor veranda med tak och enkla väggar där en gammal hammock stod och ett stort bord med plats för en hel familj, ja en hel liten släkt. Jag har många fina minnen från den platsen. För mig som flyttat mycket var den nog lite av en fast punkt för mig. Där har jag paddlat kanot, fått upp gäddor ur vassen som vi slagit ihjäl med en åra och lagat till i den vedeldade ugnen. Någon gång fick jag styra bilen i sakta mak fast jag inte hade åldern inne.

Vissa dagar känns som bokslut. Som att det är dags att avsluta någonting. Länge har jag letat efter en förändring. I solnedgången har jag tänkt att nästa dag blir annorlunda. På många sätt blir den kanske det. Men ändå inte. Det är så mycket jag har hittat och kastat bort. Så skulle man kunna se det. Kanske behöver jag en manual. Utan riktlinjer hamnar jag oftast ingenstans eller i en situation som brinner för stunden men några timmar senare är förkolnat och utbränt. Jag behöver inte tips eller goda råd. Utan en uppgift. Jag vet inte om det är ett vanligt fenomen. Få saker gör mig så uppslukad att jag vill sitta själv med det. Jag är en lagspelare. Jag har väldigt lätt att tappa tråden utan sällskap.

Då har man jobbat för karamellkungen också

En sista hållbar ursäkt till att jag som 28-åring är kvar på ett jobb jag inte trivs med hade jag. Det var ju det att sakerna vi levererar är nyttiga och vettiga prylar som ger folk motion(sportartiklar) och bildning(böcker). Nu sprack även denna min sista moralutpost i knegarvärlden. Jag har levererat godis. Tonvis med godis har jag plockat och skickat ut. Ferraribilar, sura nappar och tuttifrutti-ringar i mängder. Ahlgrens limousiner, djungelvrål och hallonbåtar. Detta gav mig inte bara stora gnuttor dåligt samvete. Jag fick ryggont också. Dessutom lovade jag mina arbetskamrater att hit ut kommer jag aldrig igen. Någon timme senare fick jag i egenskap av ambulerande konsult ett sms där det står att jag är inbokad hos godiskungen klockan 06.00 imorgon bitti igen. Hur ska jag rättfärdiga detta? Jag får se mig som en Wallraff i syndens näste. Detta kan ju vara ovärderlig okunskap att fabulera om i framtiden. Det var jag, tre polare, tio idioter och tusentals ton med onyttiga godsaker. Fy fan för mig. Säljer själen för pengar. Grymma värld.

Mercy's eyes are blue

The Shins släpper nytt album i mars! Det finns hopp att överleva vintern med förståndet i behåll!

The doctor in me

Den här veckan alltså. Riktigt grå och svår att förstå. Äntligen börjar fredagen så smått närma sig och en resa till Linköping är förestående. Nu är Linköping en plats jag kan ta mig till för att komma bort, en tillflyktsort där det går att släppa handbromsen, och lättare bara njuta av nuet. Samtidigt som jag går på gator jag känner igen och hemtamt hittar till de skönaste platserna. Det brukade väl vara lite tvärtom när Linköping var hemma.

"Man måste härma dom som orkar, dom som fortsätter ändå" sjunger Jonathan Johansson, och det är väl precis det jag lärt mig göra. Små kriser uppstår och försvinner. Eldflugan tänds och slocknar. Dagarna kommer och går.

Aldrig har jag längtat efter sommaren, den där bekymmerslösa sommaren man upplevde som ung, när inga framtida bekymmer fanns, bara ett oberusat nu med leken som höll dig levande. Det ständigt ofullbordade spelet som upphörde och tog vid till samma premisser. En boll, en vägg, två personer. En boll, ett mål, två personer. En kommenterande röst inombords som fantasifullt plockade fram improviserade situationer mellan, säg Tyskland och Brasilien. Ingen förlorare, bara vinnare. Och fortsättningen av livet ett försök att upprätthålla balansen. Att hitta de där glimtarna av lycka då alla är med i spelet. Då alla förundras över den lilla rörelsen, nuet med den där nästan omöjliga räddningen, en fascination som likt den rödskäggiga positivtoken Lasse i tillsammans ligger mer i betraktarens öga än storheten i att göra det själv. Den där känslan finns inte i riktigt i musiken, finns inte riktigt i kärleken och inte heller riktigt i alkoholen. Finns bara i den unisona upplevelsen av lek, i lyckan av att det är fan nu det händer.

Den bästa musiken 2011?

Försöker tänka efter lite kort vilka albumsläpp som gjort mig glad förra året. Kommer direkt att tänka på Bright eyes lite osköna men stundtals underbara "the people's key". Ett religiöst koncept, visst, men ibland blir det nästan lite college-rock av det hela, vilket känns lite märkligt.

Vidare: Bob hunds "det överexponerade gömstället" kändes uppfriskande.

Deportees "Islands & shores" och Jonathan Johanssons "Klagomuren" är fräscha välproducerade album, men jag måste lyssna in mig bättre.

Gamla favoriterna Radiohead överraskade med att ha några fina låtar på sitt schizofrena albun "King of limbs". Mellan alla oljud hittar "Codex", "Give up the ghost" och "Separator" ut.

My morning jacket får mig direkt med "Victory dance" men deras album "Circuital" får mig inte riktigt att fastna i det långa loppet. Lite för...amerikanskt kanske.

Sammanfattningsvis: Som vanligt är jag givetvis inte i fas med marknaden men i år har jag följt en del skivsläpp åtminstone och det är kul att vara med lite från början ibland. Nu blir det att fortsätta krydda spotify-listorna och fortsätta lyssna på de gamla vanliga albumen med Dylan, the Shins, the national och Bright eyes. Fy fan vad tråkig jag är. Nu har jag skrivit nåt i alla fall. Det här var också en dag.