Det är ett lerigt fält där trädgården fanns.
Det här stycket poesi är bland det mörkaste och ljusaste jag varit med om. När jag stod där i Azalealunden och skrek med i de utrycksfulla verserna var jag inte ensam. Jag spelade i samma lag som popfrisyrerna med skärsår och de söta groupisarna längst fram och jag var glad över att få vara jag, den skrålande långsmala groupien som inte bryr sig om reaktionen från omgivningen, befinner sig i direkt anslutning till själva kärnan av musiken. Jag går inte på mina idolers konsert för att höra någon uttrycka det jag hört förut. Jag vill dela ögonblicket. Vara en del av exteriören. Mangla.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar