Jag gör matlådor, kryddar rätt och lägger mig mer än skapligt

Jag förstår om en del höjer på ögonbrynen när de möter mig. Jag verkar stundtals utstråla något slags fridfull lycka, som kanske mest verkar påminna om den stilrena designen på blåvitts produkter. Blåvitts produkter, de vita med blåa versaler på(de finns fortfarande på tandkräm och en del dagligvaruartiklar) är något återkommande i min tankevärld.

Jag tänker på min pappa när jag ser dem. Han handlade mycket blåvitt på konsum eller Servus som det hette i Ekeby, Uppsala-förorten. Det luktade pipa där, och fönsterlisterna och karmarna var åttiotalsbruna och inte nittiotalsvita. Det roligaste man visste var att teckna och låta pappa måla av en bil. Man var alltid fem år och tjuvsmakade på det blå sötningsmedlet. Det var inte gott, men spännande. Jag gillade vardagsrummet. Där fanns en fåtölj som man kunde fälla ut ett bord från på ena sidan. Det fanns en massa instrument, piano, fioler, nyckelharpa, gitarr och flöjter. Allt var väldigt brunt i färgskala. Brunt och mörkgult.

Det känns bra nu. Faktiskt. Jag har vidgat vyerna lite. Jag har Norrköping, jag har Motala, jag har Linköping och jag har lite till. Just det där lite till var grädden på moset. Ett uttryck som diskuterats lite här om kvällen. Funkar grädde och mos? Jag är övertygad om det. Grädde och mos är bland det finaste man kan götta till det med.

Shakira, Beyoncé och Natasha Bedingfield

Jag kan tänka mig att se om ordentligt i min musiksmak. Det känns tex inte helt hundra att lira Thåströms självbetitlade solo-debut från 89 med låtar som "Mästaren och en margarita" och "Stå aldrig still" när man skönjer att det itsället borde vara "These words" eller "I'm a bomb" med Natasha Bedingfield.

Helgen var fin.

Jag och Johan och Hasse och Oscar var på Platens i fredags. Bra drag. Dom spelar ALLTID bra musik där på fredagar. Och det är gratis då. Det kan tyckas att jag tycker så just för att det är gratis. Men det handlar inte om det. DJ:n är gudabenådad och borde adlas.

Jag minns ett nattklubbs-crescendo för ett bra tag sen då jag hade skitkul på Platens fyra fredagar i rad. Du kan få höra "Hurricane" med Bob Dylan, du kan få höra "Smells like teen spirit", du kan få höra "en vän med en bil", du kan få uppleva den där kritiska perioden i ditt liv mellan 16 och 18 då det inte var coolt att gå på disco, och du kom inte in på Bergsbron eller Gudskelov(20 förihelvete, men det var dit man ville, oj, oj, oj vilka kvinns), jaja, den perioden kan du återuppleva med en bärs i handen, skrålandes, skuttandes, och med hennafärgade, blonda, brunettrufsiga kvinns dansandes kring dig. Kvinns. Kvinns Kvinns. Men Beyoncé är aldrig där. Det fattas mig. Kvinns. Fattas mig inte. Tack för snön och vintern förresten. Nu är man gladare tror jag.

Okej, hon heter Ida

och i telefonboken kallar jag henne för Snygg i efternamn, för hon är snygg, och jag visste inte vad hon hette i efternamn. Nu vet jag vad hon heter i efternamn. Nu vet jag att hon är vegetarian. Nu vet jag att hon bor hemma hos sin mamma i en liten stad som jag känner till väldigt väl. Nu VET jag att hon ÄR världens snyggaste tjej.

Ibland är livet Roma och man själv är Fransesco

Chippen lirar från start, han lägger upp bollen på baksidan av plöskantens hälsula, han jonglerar sig fram med överstegsfinter integrerade i hans unika U21-rörelsemönster, han bänkas inte längre, han äger sin kant, men jag, Fransesco, äger i mitten, totalt, jag är trequartista, jag är, är, är central, och mittfältare, jag fältar och filtrerar hela planen så man tror det är konstgräs fast det är äkta. Det är äkta. Det ÄR äkta. Jag gjorde två mål. Vi släppte in två. Det är som det ska.

Musikpedagogerna är dopade

Det är solklart, för vissa har bieffekter som falsksång och felklink medan andra är vansinnigt snygga och tar varenda ton rätt, eller så har dom utstrålning för en hel armé. En jävligt snygg armé. Hon som jag flörtade med är snyggast. Hon log och såg på mig. Efteråt. Det var coolt. Hon ser ut som Maja Gräddnos.

Hybris och inga lunchpengar

Jag ska vara radiopratare på torsdag. Det känns som jag ÄR anställd på p3 och har fast lön. I mitt huvud väljer jag låtar, "Black" med Pearl Jam, "How to dissappear completely" med Radiohead, "Love minus zero/no limit" med Bob Dylan. Det här är sjukt. Jag måste researcha. Måste intervjua typ Steve Yzerman. Jag måste äga. Det är nu livet börjar. Radio. Live. Vilka grejer.

Vi dängde inte i bingen

Helgen var ett ordnat kaos. Palace Fredag, Lördag, vilket härj. Vi fullkomligen ägde stället. Det här måste ältas till bristningsgränsen men just nu har jag inte tid. Kortfattat: Jag hade en dejt igår med världens snyggaste tjej. Det snöade och hon jagade stora flingor med fingrarna och hade en pastellrosa basker. Hon håller på med musikaler och ser ut som Tilde de Paula i ansiktet. Fast med Ana Barata-mun(dock smalare läppar) och Anna Sahlin-näsa. Det hela är en smula otäckt. Hon svarar till och med på sms. Så skönt att det bara blev en kopp te.

Och vi kom aldrig på att killen hette Tommy Lee Jones

Jag och Hasse har kommit fram till(okej, mest jag), att Cate Blanchett är världens snyggtuffaste människa. Okej, Scarlett är väl den man helst skulle tillbringa ett biobesök med, äta popcorn, och prata strunt. Men Cate, hon är ju "the real thing". Henne vill man klä upp sig inför, knäböja dagligen inför, och bara bjuda på nyttig mat och diskutera världens bekymmer och förmodligen ganska snart komma fram till lösningen på allt. Det kan vara inbillning, men är inte hon det närmaste en moder jord man kan komma i en mänsklig gestalt? Hon är som Demians mamma i Demian. Som någon som kan tala med hästar. Som den sista mohikaninnan.

Det hela började väl med Galadriel i sagan om ringen och slutade mitt i grubblandet på vad killen i "the Missing", mer känd för "Men in black" och "Batman forever" hette. Tommy Lee Jones. Jag visste att det var typiskt helylleamerikanska namn men fastnade på Sam, William och liknande. Syrran visste, som alltid.

Radiomomentet är förresten jävligt skoj, men studion är mer skräckinjagande än jag kunde föreställa mig.

Vad ska jag hänga upp mig på, det finns inte ens världskrig

Jag sitter här och grämer mig över min skrivarimpotens. Min blogg är lika kul som Harald Treutiger dansandes med en kvast utanför sin flådiga villa i Göteborg i en Let's dance-trailer. Men rätt var det är blir man vad man kan kalla humor-inkontinent. Genom de sugande hjärnhalvorna sipprar små embryon av roligheter. Jag kallar dom, likt Mikael Niemis Kurtar i "Svålhålet", för Kalle-bragar. De finns där runt omkring dig, kan verka lite intetsägande och blonda till en början, men de bär på hav av spetsfundigheter. Pikanta skämt. Ironische deutsch. Karlifatides. Förankring. För ankring. För an kring. Föra N'Kring. Det låter som en kamerunsk ytter. Snabb som Tijani Babangida.

Jag är Medelsvensson

Jag har en ny tes: JAG ÄR MEDELSVENSSON. Allt jag gör är kåldolmar, äventyrsbad och husvagnssemester. Jag bloggar, men ingen läser. Jag raggar, men ingen nappar(eller det sedvanliga snittet, 5,2%, som alkoholhalten i Sofiero), och slutligen: Jag är, jag snusar, jag kan säga Klas Klättermus i hackebackeskogen på finska. Kort sagt: Jag är en Svensson.

Det är inget speciellt med mig. Jag hälsar inte på bussen, jag kan åka skridskor, jag är heterosexuell. Jag samlade på hockeybilder 1994 och 1995 och har bara kvar Kris King-bilden, eftersom jag och min kusin döpte det mest briljanta fritidsnöjet till just Kris King i den vevan. Fotbollsleken skulle visa sig vara mer långlivad än Kris själv.

Det blir inte roligt när jag skriver, bara långrandigt.

Nu blir det naket

Jag badade i Vänern i somras. Det var tomt på stranden. Och jäkligt kallt.

Jävla 20-åringar, och träningsverk.

Jag har en tes: Det är bara 18-åringar som aldrig haft tjej och har föräldrar med varsin bil som tar körkort. Och dom gör det efter i snitt 5 lektioner och behöver egetnligen inte skiten eftersom dom kan flyga och lyfter 100 kg i bänkpress. Det måste vara så. Och helsvenska är dom också. Fan.

Annars har jag en jääävla träningsverk. En enorm kille som heter Danniel dessutom kan springa hur ĺångt som helst, håller i våra tisdagsträningar med Karle IF. Jag har ont i vaderna och gluteus maximus sen förra tisdagen och ikväll är det dags igen. Boot camp. Fy fan. Men man vill ju bli åtminstone hälften så stark som honom. Det är en bra kille förresten. Han är grym på och peppa och när man hänger där i en bom och försöker göra push-ups med sina pinnsmala armar, kommer han och peppar och lyfter mig(som när man hjälper nån med en skivstång, fast han lyfter mig där man skulle haft vingar om man var ängel) och får mig att(med jävligt viss hjälp) göra typ tio till. Vilken fadersgestalt. Danniel äger.

Kris King

Los Angeles Kings
Seasons: 8 Games played: 401 Goals: 8 Assists: 35 Points: 43 PIM: 1560


Sitter och BORDE verkligen göra läxor, men jag har ingen som helst drivkraft, jag vill hitta mina gamla hockeybilder. Jag och Kalle har blivit som tossiga och nämner gamla hjältar från 93-94-95, då hockeybildsboomen var så enorm: Jeremy Roenick, Adam Deadmarsch, Darren Puppa, Ed Belfour, Joe Niewendyke, Craig Jennie, Phil Housley, Chris Chelios. Listan kan göras hur lång som helst. Jag har fjunig mustasch. Måste raka mig.

Larsson drog sitt strå till stacken (och hade ett på kinden hela första halvlek)

Förutom att vi konstaterade att Henke var grym i första halvlek, och tillförde United spel med ett tillslag, löpningar, smarta skarvningar och briljant spel, så var snacket att Henke hade ett rätt så stort grässtrå på kinden jävligt länge. Minst en halvtimme. Kände han inte att det kliade eller nåt? Han kan inte vara pollenallergiker. Det kanske var ett betyg på hans spel. Missnöjda lirare brukar ju gnugga hakan rätt ofta. Henke bara sprang och sprang och lät spelet vara hans make-up. Vilken KILLE. Han ägde faktiskt. Över all förväntan. Att sen kröna det hela med ett kalas-mål, mottagning och skott i samma rörelse, det var grädden på moset. Köp honom Fergie! Han har ju allt. Rooney framstod som en blek skogshuggare med betongklossar på fötterna bredvid vår hjälte. Underbart. Player of the gejm.

Fan va trött jag är. Inte sugen på Bona alls. Men men. Snart dags igen.

Alla långhåriga västeuropeiska japaner har sidbena och ser ut som typ designers eller modeskapare

Tänkte jag när jag och Kalle tog en tripp på stan i Onsdags. Det känns som att dom vet att konsumtionen gör dom lyckliga, och dom verkar tillhöra det fåtal som verkligen blir glada av att ha. De köper till exempel utan skrupler Beckham-tröjor, fast de äro modemedvetna.

Björn och Johan var här hos oss. Vi var ett gäng samlat. Det vankades. Och jag tog ett par kalla. Det ska erkännas. Det blev BK till min besvikelse, men förstå lyckan när jag insåg kvart i tre att hunkan i kassan gav förmånen att kunna glida in köksvägen till Harrys! Harrys, detta förlustelsens paradis som jag inte varit förunnad att komma in på förrän nu när det tjugotredje året är fyllt. Jag har fått för mig att det är där man får ragg. Att tjejerna ser en i ögonen när man dansar och faktiskt skrattar 8 på tio istället för som på de sedvanliga ställena, en på tio, och har pojkvän i typ Örebro. Mina drömmar blev i viss mån besannade. Jag var hetare sista tio än senaste två och ett halvt åren ute i Lkpg. Vilka donnor!

Så här i efterhand är jag glad över att jag tillförslöt spenderarbyxorna i tid och inte drack ner mig i skiten. Huvudvärken idag är endast medelmåttig, och snart är det dags för en jävligt intressant match med Solskjaer och Larsson på topp för Man U mot Mellbergs Aston Villa. Kör över dom rasta-man! Nu åker vi!

2007

Jäpp. Nu var det nytt år igen. Har haft en nykter övergång till detta år. Det var länge sen. Det var kul att träffa gamla polare som man inte sett på väldigt länge. Häftigt att dom klarar sig så bra utan alkohol. Det gick hyfsat för mig med. Men man inser att man kanske inte är så rolig egentligen. Varken med eller utan nåt innanför västen. Men det gör inte så mycket. Man får försöka ha roligt ändå. Nu är jag på Öland igen. Ska åka till Linköping om några timmar.

How!