"Stäng dörren, jag ska skriva ett rymdepos", säger jag till hon som aldrig sitter riktigt still. Eller det kanske hon gör. Men sällan samtidigt som mig.
Ett kyligt regn hänger över oss och när det är nästan september, känns det som höst. Jag köpte en snickers på Kiwi och andades rök på vägen hem till huset. Jag har tjänat öber 6000 norska kronor på fyra dagar. Fötterna värker. Jag saknar fotbollen. Men ibland ser vi solen gå ner över bergen i väst från vår mossiga balkong medan den smala tjejen sitter hopkrupen och röker en cigarett. Jag är 25 år. Likt tusentals unga svenskar har jag flytt till Norge för att tjäna och spara pengar, eller kanske också, för att överhuvudtaget få ett jobb.
Även om sommaren varit jobb på vardagen har fan många av helgerna varit rätt unika. Oslo och vansinnig feststämning runt vargtimmarna vid Karl Johan en handfull gånger. Gårdeby och östgötsk bonnafest i sommarregnet. Göteborg och ett gäng aviga artister och trevliga människor på wayoutwest. Säffle och föräldrafest på landet.
Jag har alltid drömt om att bo i kollektiv. Jag har alltid gillat tjejer. Jag har alltid gillat Hans. Men att bo tillsammans med en som ständigt tvättar, en som ständigt sitter framför datorn, en som man oftast knappt märker av och en som klagar så fort en frukt, en grönsak, eller någonting som är kladdigt är i hans synfält. Det är nog inte min grej. Även om alla är fantastiska människor. Jag är så mycket äldre än dom. Jag är så mycket yngre än dom. Jag saknar böcker. Jag saknar för helvete kultur. Den smalas pojkvän var här och han var sjukt vettig första kvällen(nämnde tex Radiohead som sitt favoritband, vi pratade i en timme om dom). Dagen efter drack han så mycket att han låg på toan och spydde hela natten och sen var bakis resten av sin vistelse här. Typiskt.
Jag må dra mig undan och reflektera lite.
Ärligt talat: Jag behöver väl inte tänka så mycket. Det är klokt att inte tänka, nu handlar det om jobb och vila. Det får jag ändå här. Ja, det är fina människor, problemlösa själar. Vem förstår den som saknar negativitet? Den som saknar svärta? Jag saknar någon som tycker att allt är lite skit på något vis. Konsensus. Den ständiga jakten på konsensus. Men som den kameleont jag är dras jag med i glädjen och lever ett enkelt liv, med vissa biverkningar. Rastlösheten ger en jävligt jobbig biverkning. Kåthet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar