Att kunna promenera till en sjö och dricka lite pilsner en fredagkväll med mina vänner är inget jag minns att jag någonsin gjort. Förrän i fredags. Norrmännen hade bjudit in oss, och vi kom, med musik och glatt lynne. Sen slutade kvällen mycket märkligt och det var väl någon slags mening med det.
Man kan vibrera på en högre frekvens. Låta stelbentheten försvinna på en sekund och omfamna världen. Det är lite av Oslos grej. Vi inleder alltid någon slags dans, fysisk eller mental, när vi närmar oss slottet och ser Karl Johan lysa upp natten framför oss. Vi studsar in på rockpubar och tar onda fotografier av varandra i lyktornas ljus. Vi håller ihop. De fem estradörerna. Vi är för första gången så lika varandra att vi inser det värdefulla i att verkligen hålla ihop i lördagsnattens berusande teater. Allt blir väl ungefär så händelserikt och balanserat det kan bli och när jag cirka ett dygn senare efter Antony and the Johnsons-konserten vandrar genom en ljummen natt i Grynerlokka känner jag hur elden sakta blir till aska just innanför min hud. Jag ömsar mitt skinn. Låter söndagen komma lite senare.
your love got me looking so crazy right now
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar