Inget sommarjobb och sommaren är inte som ett sommarlov är längre

När man var liten var man ledig, fick veckopeng och cyklade till sjöar, tennisbanor, fotbollsplaner. Mamma kom cyklande med storpack päronsplit och man skämdes lite när man vilade på tjockmattan med Fabbe, Emil och Said. Men samtidigt var det hjärtskärande fint, och killarna uppskattade det, glass, vilken fest!
Vi dunkade frisparkar i det oändliga, drömde om att få kliva ut på A-plan utan att bara vara bollkallar. Vi ville va som Jofa Massi, den biffige assyriern som dunkade in frilägen, eller Nicklas "Acke" Karlsson, killen som öste in mål och dundrade frisparkar i muren så att det susade i publiken. Det var alltid hundratals på plats på Vikingavallen på de där matcherna och ett sjujäkla drag. "Rosen" gjorde voltinkast så fort det var på offensiv planhalva och det blev farligt varje gång. Ett tag lirade SIS i trean och konkurrenten Ramunder i division två. Det var runt 1994 när fotbollen var som störst i vårt land.
Sen flyttade jag till Rimforsa 97 och la av med fotbollen och började fantisera om tjejer och åka inlines. Lagom till gymnasiet återvände jag, nu till Norrköping, men moderklubben hörde av sig, och jag lirade i SIS igen! Vi var på ett fantastiskt cupläger med tjej- och killag och fester och nån cigarett och plötsligt öppnade sig världen! Jag fattade tycke för ytterbacken i Huskvarna, som vann damernas cup, hon hette Elin och var blond och pratade kvittrande vacker dialekt. Nån slags lantlig jönköpings-smålandska.
Det måste ha varit sommaren 2002 som jag som artonåring debuterade för mitt kära gamla A-lag. Jag fick spela ytter från start och redan efter 7 minuter stötte jag in ledningsmålet. Minns att Emil och några andra kompisar stod i publiken och jublade. Att vi sedan förlorade med 2-3 gjorde inte så mycket. Jag hade fått göra som Jofa och Acke, ett bejublat måldunkande på Vikingavallen!
Den här sommaren är inte lika kul. Arbetslös och jävligt rastlös sitter jag här och hoppas på mirakel. Ett fast sommarjobb i Skänninge med andra ord.

Bilder från fredagen

En dag som inte räknas

Det är lördag och jag gör verkligen ingenting. Upplevde lite lycka när jag fann min plånbok och busskortet. Hade av någon anledning lagt dem i en byrålåda. Sen har jag bara ätit godis som blivit kvar sen igår tills jag fick ont i munnen. Hade en trevlig liten fest igår. Koffa, Johan, Emma, Ingrid och Isabelle var här. Vi turades om med att sitta på balkongen, lyssnade på en märklig blandning av Dylan, the Knife och the Smiths och drack öl och lite explorer-knappar. Ingrid kallade mig som vanligt för "Aantoine" och allt var lite som på den gamla goda tiden. Fast man är lite äldre. Sen blev det Platens innan vi avslutade kvällen på Hakepi.
Och idag händer ingenting. Väntar på att få ett SMS som bekräftar att Hasse gått i mål i Vättern-rundan. Det är grått väder tack och lov. I morgon ska jag jobba.

Jag råkar känna världens snyggaste kille

Koffa! Sån jävla fin kille!

Brémer och teater-Maria nattbadar. Och två änder.

Tunga ben och tidiga kvällar

Det är lov nu. Det har betytt mycket fotboll. Tre matcher på fem dagar gör att benen är lite sega. Jag går och lägger mig tidigt. Svettas/fryser eftersom jag måste ha öppet men det ändå blir för kallt att sova med bara lakan. Jag och Kalle var i Berg i förrgår. Mycket trevligt. Igår satt jag och Hasse i trädgårdföreningen. Solade lite, spelade lite beachvolley och åt picknick. Sen träning. Hasse har träffat en trevlig tjej som heter Emma. Det känns grymt kul. Snart är det midsommar. Det går fort.

En fantastisk helg och sen är alla upptagna

Sjunde juni - Varamon
åttonde juni - Motala, bad i hamnen, öl i hamnen och ett nattbad någonstans när Hyddmarken
nionde juni - Match, målskytt och seger mot Ledberg (5-1) med A-laget. Firande med öl i omklädningsrummet, ännu mer nere vid Storgatans slut möter Stångån och öltält fanns uppställda. Massa lirare av de gamlare gardet slöt upp och sen bjöd Jocke på champagne på Storans veranda. Harrys, dimma.
tionde juni - Ny seger med 5-1 med B-laget mot Hird. AIK och käk plus en öl på Thai i Ryd. Vattenpipa hos David med Calle och Hasse.
måndag elfte juli - Stiltje. Vill bada, alla upptagna, ingen bil. Åka själv till Bergs slussar? Nej. Fråga Lisa? NEJ.

Dags att handla och äta frukost. Huden bränner, näsan rinner och ögonen kliar. Det är sommar, jag är ledig och ingen kan leka med mig.

Livet, universum, allt. Varamon sjunde juni 2007

Viktor, Bukowski och Dönitz slappar på Sveriges finaste strand.



Maria från teatern var toppenglad och förgyllde kvällen med sin grace.



Christian och Micha var rosiga om kinden och helt otroligt söta.



En stekt stekare stilar storartat, super och håller ställningarna.



Martin öppnar gapet på sedvanligt manér och lapar i sig det kvällsluften har att erbjuda.

En bild från finaste kvällen i mannaminne

Martin försöker svälja en flugsvärm för att undsätta sin fagra Rebecka.

Vad sitter du helst i, en sulky eller en fåtölj?

Sista dagen i skolan. Avslutning. Igår var den absolut bästa festen i Motala någonsin. Förmodligen en av de finaste sommarkvällar jag upplevt på väldigt länge. Vi har en liten, men naggande god klass. Med lite sprit i kroppen blir den superb.
Från femtiden fram till midnatt var vi på Varamon, den enorma stranden intill Vättern, som ligger bara några kilometer från centrum. Det var första gången jag var där. En vidsträckt sandstrand, klart vatten, långgrunt och nästan 30 grader varmt. Minst en gång i timmen kastade jag mig i vattnet. Vi drack explorer och sockerdricka, och öl. Framåt elvatiden blev det lite smålyligt när man bara hade en tunn skjorta, men då fann vi ett gäng engelsktalande ungdomar som satt vid en eld, rökte vattenpipa och lånade oss gitarren så att Maria och Christian kunde dra av några låtar. Kolla, kolla och några bluesiga Beatles-låtar bland annat. Jag och Christian körde Black också. Till sist tackade vi för oss, beställde taxi och åkte in till Brygget för en hundring. Lätt värt! Det var helt enkelt en komplett sommarkväll.
Nice! Nu är skolan slut, vi har match imorgon och ikväll lirar Emil Jensen i Motala. Det rullar på.

Ett sista inlägg från redaktionen

Vi åt tårta i matsalen. Jag fick en supersnygg termos i mörkt stål och en tröja med massa lustiga gotlänska ord. Foto-Henrik nämnde att han kommit på vem jag betonar som, en kille på GT som är från Norrköping. Det kändes hedrande. Inte just att jag lät så, men att han gjorde någon slags analys av mig och framförde inför de som var på redaktionen för dagen. Det är en bra kille. Det leder mig osökt in på en lista över det bästa med att jobba på GA:

Det bästa med Gotlands allehanda:

1. Den lilla grusbeströdda cykelvägen som leder från kung Magnus väg över östergravar till Dalmansporten(Den är den enskilda anledningen till att jag förstår ordet gungfly. För det måste vara den korta stund då hjärtat lättar över marken när man kommer i full fart till mitten av en uppförsbacke)

2. Nyhetschefen Ulrika F Ingelmark(Hon kan vara Sveriges mest sakliga och ödmjuka journalist)

3. Redigeringsskeppet. Att få sitta på Sandras plats(17-årig student som fick den lediga platsen eftersom hon började praktiken en vecka före mig)och höra redigerarnas intensiva tangent- och musklick, varvat med polisradio och eftermiddagsgnabb på sporten, då är man hemma. Då ÄR man journalist.

4. Fredda. Den unge redigeraren som är snabb som en vessla på att styra upp sidorna och inte låter sitt problem med stamning vara något hinder, eller något att alls skämmas för.

5. Foto-Henrik. En lokal hjälte som är fotograf men hittar de bästa scoopen.

Läs om hur Sigge Eklund klockrent förklarar läget för dagens författare

Här: Roman ur tiden

Slår upp DN, vänder vanemässigt på ekonomidelen och ser Afonso kika fram blygt bakom en skrattande fokuserad Ronaldinho!

Jag försöker hålla mig från att skriva om fotboll, men det här är för stort för att vara sant! Afonso Alves, den tunna brassen som lirat i Örgryte och Malmö FF för bara nåt år sedan, tränar med världens bästa landslag!

En tröst till Motalas bästa matskribent, monsieur Brage

Utdrag ur Andrev Bergströms intervju med blunderbarnet Ronnie Sandahl:

Andrev: Du är bara 22 år gammal. Säg någonting, vad som helst, som får mitt liv att kännas lite mindre ovärt? (notera uttrycket som skapades i Stockholms södra förorter i slutet av nittiotalet, hade en kort våg av popularitet innan de spreds till de östra delarna av Östergötland, och sedan vidare västerut, där det levde kvar och nu, ungefär 8 år senare outas av en filmkritiker på AB.)

Ronnie: - Du måste komma ihåg att jag aldrig hade någon barndom. Den ägnade jag åt journalistik.

Såja Ronnie. Nu vet vi vem du är. Den spenslige killen som satt och läste Journalisten och Newsweek när de andra lirade rundpingis, spelade Street-basket och bytte hockeybilder.