Inne i sitt mos

Min gamla intelligenta studiekamrat skrev ett inlägg som syftade till att kroppsarbete var bra för honom. Att slippa akademiska studier och göra något handfast. Kan inte annat än att hålla med. Lagerarbete. Eller annat kneg. Det är lite som att vara i nuet och sedan: Maximal frihet. Efter ditt pass kan du göra precis vad du vill utan att behöva tänka på någon uppgift eller planering av inlämning eller ångest över ett misslyckande. Du lyfter dina lådor, drar i dina spakar och sen cashar du in och det är DINA egna pengar och inget ruttet lån.

Men det är inte helt lätt att släppa allt. Släppa sina ambitioner. När någon frågar: "Vad pysslar du med?", kan jag ändå inte bara svara: "Jag jobbar på lager, och trivs med det", utan måste tillägga att jag "faktiskt" är utbildad journalist och nämligen har ett högre mål med mitt liv än detta 25-åriga nu. Men är det något att skämmas över? Är det vi gör vad vi är? Som journalist verkar de flesta vara överens om att det till stor del är det. Stressen och pressen har moroten att känna sig nöjd med sig själv. För ett litet scoop, en fin krönika, en fyndig liten notis, vad du än kan tänka dig, som gör dig till en tänkande och skapande människa.

Men det finns något annat. Du är mer än dina ambitioner. Antar jag i alla fall. På mitt sportbutiklagerjobb finns medelåldersgubben från Värmland som blev av med sitt ben, sydde fast det, fick rehab i 6 år, drog till Norge och jobbar 12-14 timmar om dagen, aldrig gnäller, alltid är glad, har världens skönaste dialekt och dansar varenda helg.

Där finns trettioåringen från Göteborg som aldrig läste klart gymnasiet men har det skönaste garvet i Norge när han kommer loss på övertidsrasten. Där finns den jordnära grabben från landet som drar historien om hur han grävde loss sin bil med en rumpracer(norska för stjärtlapp). Där finns medelålderskvinnan från norska landsbygden som jobbat överallt och inte trivs på kontor utan bland svettiga grabbar på lager. Där finns unga svenskar från Värmland som vet att jobben finns västerut och att kärleken väntar. Där finns kampsportande guttar med "homie-dialekter" och hockeyjättar med sportbilar. Och där finns jag.

Det gör inte så ont att arbeta. Och det handlar inte bara om ett sen med en trave pengar utan också om ett nu. Ett nu med tidiga morgnar och maffiga frukostar, uppdukad smörgåsbuffé och faraodansen, jenterna där hjemme och utsikten mot Kjos. Sexpack flasktuborg när det är fest. Rejäla middagar. Snö.


Och i Säffle finns det is. Det är bara att fylla på.