"även hundra tusen röster kan ha fel"

Kent släpper ett syntigt nytt album med rymd. Markus Krunegård får storhetsvansinne och matar ut två album med sin märkliga musik som recensenterna älskar. Karle får en ny, gammal bekanting ännu mer fotbollstokig och ännu yngre tränare. Jag har flytt landet.

Ibland når mig glimtar av klarhet. Eller små stunder av regn. Snön smälter och det är åter höst. En blötare, gulare och dimmigare höst. Löven är helt försvinna och det blir en lång kall vinter. Jag saknar böcker på svenska.

Igår lyssnade jag på Shins efter jobbet, öppnade en öl, diskade och var lycklig. Mine is not a high horse och den döende djungeln nedanför balkongen påminner om waldorfskola och blöta frukostraster på leriga fotbollsplaner, tjuv och polis och slänten ner mot helvetet.

Alla minnen är som en jukebox på ständig random som skickar mig tillbaka. Jag längtar inte bort eller hem, snarare undrar jag. Undrar jag hur mycket jag kastat bort och hur mycket jag kommer att finna.

Och om jag får välja mellan Krunegård och Kent väljer jag det senare. De är stora på riktigt. Krunegård har glömt bort att han inte kan sjunga. Det var okej när han visste det. Kent däremot, är löjligt medvetna om sin egen dödlighet och når pekorala höjder med "hjärta".

Och i kväll ska jag dansa till Rammstein.