Kent "Röd"
5/5
Kent låter repetitiva syntmattor och pekorala stråkar bädda in Jocke Bergs klarsynta texter. Sångaren körar sig själv och det låter omisskännligt Kent men det är både textmässigt tydligare och musikmässigt mer svårlyssnat än någonsin.
Jag var en ung tonåring när jag brukade smita in i min systers rum och spela hennes skivor. Det var ett stort rum prytt med massvis med svartvita fotografier på konstnärligt poserande kompisar med cigarretter. Där fanns också en riktig stereo, med förstärkare och halvstora golvställda högtalare. Intill stereon låg skivor med Garbage, Nirvana, Hole och Kent. Det första självbetitlade albumet med den lite oskarpa bilden av fyra anonyma unga män som vandrar. "Det blåser på månen" och "Pojken med hålet i handen" var bäst och Kent lät hjärtskärande, dystert och argt på samma gång.
Över tio år senare är Kent det största bandet i Sverige. De har sålt genomgående ganska så skitbra av alla album och deras kryptiska läppar har funnit på var tonårsflickas läppar sen slutet av nittiotalet. De har varit poetiska och poppiga med Hagnesta Hill, folkliga hitmakare med Vapen och Ammuniton, djupa och fyndiga med Du och jag Döden, och drömska och tyska med Tillbaka till samtiden.
Sen släpptes en samlingsbox med Kents alla album och jag misstänkte att det var över, eller kanske åtminstone dags för en lång paus. Men så visade det sig att ett nytt album var på väg och jag blev både nyfiken och lite trött. Vad skulle komma nu? Tiden går så fort. Gjorde de inte ett album nyss?
Det tog tid för mig att uppskatta det här albumet. Singeln "Töntarna" lät hafsig och den konstiga kyrkokörspsalmen som inleder höll på att skrämma bort mig med sin märklighet. Jocke Berg lät grinig och less. Hade Kent bara kastat ihop lite låtar framför datorn för att tjäna pengar? Nej då.
Efter flera försök att lyssna från början till slut fastnade jag för den kyrkligt pampiga refrängen i "Hjärta". Sen började jag uppskatta "Vals för satan(din vän pessimisten)", som jag valde för att någon rescencent sa att den handlade om politik. Hela albumet ska tydligen ha ett politiskt tema enligt många av de sakkunniga.
Jag skulle inte vilja kalla albumet för politiskt. Däremot är det fullt av visdom. Och mer än något av de senaste Kent-albumen handlar det om nuet. Varje ord bär på en kraft. Där Jocke Berg förut famlat efter att förstå är det här platsen där han kommit till insikt. Särskilt spåren i mitten av albumet sprudlar av klarsynt visdom. Singeln "Töntarna" är svår att ta till sig men med all sannolikhet var det ett medvetet drag från bandet. De har råd att jävlas lite. Dessutom bär låten på ett fantastiskt vackert och unikt budskap för den som orkar lyssna ordentligt.
Gillar du Kent så ha tålamod och lyssna in dig. Varje låt bär på aha-upplevelser.
Bästa spår: Hjärta, Sjukhus, Vals för satan (din vän pessimisten), Idioter.
Ett av många bra textstycken:
"Och bakom murarna vid ån lämnar jag spår
Jag skrev mitt namn i vattnet
Så du vet var jag finns
När det strålar från mitt hjärta
Som en motorväg av ljus
Genom hålet i mitt hjärta
Kommer räddningen till slut"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar