Den här gången har de verkligen något att säga

Kent "Röd"

5/5

Kent låter repetitiva syntmattor och pekorala stråkar bädda in Jocke Bergs klarsynta texter. Sångaren körar sig själv och det låter omisskännligt Kent men det är både textmässigt tydligare och musikmässigt mer svårlyssnat än någonsin.

Jag var en ung tonåring när jag brukade smita in i min systers rum och spela hennes skivor. Det var ett stort rum prytt med massvis med svartvita fotografier på konstnärligt poserande kompisar med cigarretter. Där fanns också en riktig stereo, med förstärkare och halvstora golvställda högtalare. Intill stereon låg skivor med Garbage, Nirvana, Hole och Kent. Det första självbetitlade albumet med den lite oskarpa bilden av fyra anonyma unga män som vandrar. "Det blåser på månen" och "Pojken med hålet i handen" var bäst och Kent lät hjärtskärande, dystert och argt på samma gång.

Över tio år senare är Kent det största bandet i Sverige. De har sålt genomgående ganska så skitbra av alla album och deras kryptiska läppar har funnit på var tonårsflickas läppar sen slutet av nittiotalet. De har varit poetiska och poppiga med Hagnesta Hill, folkliga hitmakare med Vapen och Ammuniton, djupa och fyndiga med Du och jag Döden, och drömska och tyska med Tillbaka till samtiden.

Sen släpptes en samlingsbox med Kents alla album och jag misstänkte att det var över, eller kanske åtminstone dags för en lång paus. Men så visade det sig att ett nytt album var på väg och jag blev både nyfiken och lite trött. Vad skulle komma nu? Tiden går så fort. Gjorde de inte ett album nyss?

Det tog tid för mig att uppskatta det här albumet. Singeln "Töntarna" lät hafsig och den konstiga kyrkokörspsalmen som inleder höll på att skrämma bort mig med sin märklighet. Jocke Berg lät grinig och less. Hade Kent bara kastat ihop lite låtar framför datorn för att tjäna pengar? Nej då.

Efter flera försök att lyssna från början till slut fastnade jag för den kyrkligt pampiga refrängen i "Hjärta". Sen började jag uppskatta "Vals för satan(din vän pessimisten)", som jag valde för att någon rescencent sa att den handlade om politik. Hela albumet ska tydligen ha ett politiskt tema enligt många av de sakkunniga.

Jag skulle inte vilja kalla albumet för politiskt. Däremot är det fullt av visdom. Och mer än något av de senaste Kent-albumen handlar det om nuet. Varje ord bär på en kraft. Där Jocke Berg förut famlat efter att förstå är det här platsen där han kommit till insikt. Särskilt spåren i mitten av albumet sprudlar av klarsynt visdom. Singeln "Töntarna" är svår att ta till sig men med all sannolikhet var det ett medvetet drag från bandet. De har råd att jävlas lite. Dessutom bär låten på ett fantastiskt vackert och unikt budskap för den som orkar lyssna ordentligt.

Gillar du Kent så ha tålamod och lyssna in dig. Varje låt bär på aha-upplevelser.

Bästa spår: Hjärta, Sjukhus, Vals för satan (din vän pessimisten), Idioter.

Ett av många bra textstycken:
"Och bakom murarna vid ån lämnar jag spår
Jag skrev mitt namn i vattnet
Så du vet var jag finns

När det strålar från mitt hjärta
Som en motorväg av ljus
Genom hålet i mitt hjärta
Kommer räddningen till slut"

Och så bara lite fakta och en påminnelse om att vi fortfarande håller på att döda planeten.

Seriöst. Det ser fortfarande inte bra ut. Det blir fortfarande värre.

Frågan är hur vi kommer att lösa problemet. Hur vi överhuvudtaget ska kunna vända trenden? Det räcker inte att bara dra ner på resor eller komma på briljanta uppfinningar. Vi måste förmodligen leva på ett annat sätt. Uppskatta andra saker, som inte har med elenergi att göra. Jag hoppas det är fler som orkar bry sig.

"...Efter 2015 måste de globala utsläppen minska enligt forskarna och då räknar de med att det finns en risk att vi ändå inte kan undvika två graders temperaturstegring. Når vi maximum två år senare, 2017, ökar risken. Sex till åtta år går snabbt. Det är två svenska regeringsperioder.
Om i-länderna genomför utsläppsminskningar på 80 procent fram till 2050 (vilket var EU:s och USA:s bud i Bangkok i oktober) innebär det att utvecklingsländerna måste minska utsläppen med 20 procent om jorden inte ska passera det globala utrymmet för utsläpp inom gränsen för två graders global temperaturstegring. Annars är det kört. Om u-ländernas ekonomier växer och inte får tillgång till ren teknik behöver de öka sina utsläpp med kanske 90 procent redan till 2020.

Martin Khor och Meena Raman(South centre/Friends of the earth international) menar att det krävs en utsläppsminskning av koldioxid i i-länderna på 200 procent till 2050 för att utvecklingsländerna ska ha utrymme för sin utveckling. »Negativa« utsläpp är möjligt: bland annat genom att betala och överföra teknologi till u-länderna så att de kan genomföra utsläppsminskningar. Nyckelfrågan i förhandlingarna i Köpenhamn är hur en rättvis fördelning av framtida utvecklingsmöjligheter ska ske mellan i-länder och u-länder som tar hänsyn till i-ländernas historiska skuld..."

- Ur en artikel med rubriken "Kan fattigdom bli idealet?" av Leif Ericsson, Ordfront magasin, nr 5/2009

Youtube just nu:

Lisa Hannigan - I don't know

För att det är mysigt.

"og streifer døgnet rundt i zikk-zakk"

"Bor det någon i osten på himlen
som ser husen frysa
som ser att gatorna är blinda?
och vandrar dygnet runt i zick-zack"

Varför hör vi ALDRIG norsk rock i Sverige? I Norge spelar de dagligen svenska storheter som exempelvis Kent och obegripligt nog GES. Men vad vet vi om sköna norska rock-akter som DumDum Boys och CC Cowboys. De är enorma i grannlandet men osynliga hos oss. Är medveten om att svensk musikexport förmodligen skåpar ut Norge, men va fan, ge mig lite Englefjes(haha!), Spliterpine och Nå kommer jeg och tar deg...

Norska P4 gör oss galna på jobbet med sitt obetänksamma sätt att fullkomligen driva folk till vansinne med uråldriga hits som "Det vackraste jag vet", "Vem vet" och "En jävel på kärlek". Att dessutom varva "Winds of change" en gång i timmen och damma av Roxette-dängor som om de vore lekparksbesök för en överenergisk tigergutt är förödande.

Tur att jag lyckas stänga av ibland utan att upptäckas.

"även hundra tusen röster kan ha fel"

Kent släpper ett syntigt nytt album med rymd. Markus Krunegård får storhetsvansinne och matar ut två album med sin märkliga musik som recensenterna älskar. Karle får en ny, gammal bekanting ännu mer fotbollstokig och ännu yngre tränare. Jag har flytt landet.

Ibland når mig glimtar av klarhet. Eller små stunder av regn. Snön smälter och det är åter höst. En blötare, gulare och dimmigare höst. Löven är helt försvinna och det blir en lång kall vinter. Jag saknar böcker på svenska.

Igår lyssnade jag på Shins efter jobbet, öppnade en öl, diskade och var lycklig. Mine is not a high horse och den döende djungeln nedanför balkongen påminner om waldorfskola och blöta frukostraster på leriga fotbollsplaner, tjuv och polis och slänten ner mot helvetet.

Alla minnen är som en jukebox på ständig random som skickar mig tillbaka. Jag längtar inte bort eller hem, snarare undrar jag. Undrar jag hur mycket jag kastat bort och hur mycket jag kommer att finna.

Och om jag får välja mellan Krunegård och Kent väljer jag det senare. De är stora på riktigt. Krunegård har glömt bort att han inte kan sjunga. Det var okej när han visste det. Kent däremot, är löjligt medvetna om sin egen dödlighet och når pekorala höjder med "hjärta".

Och i kväll ska jag dansa till Rammstein.

Halv skatt i November, jag vet, det är ett oljeland.

I november betalar man bara halv skatt i november. Detta för att varje år ha råd med onödigt dyra julklappar och mat som når julsvenska höjder. Jag tjänade mer på den tiodagarslön jag får ut i natt än jag gjorde på en månad på slitgörat Runsven. Bra mycket mer till och med nu när norska kronan är uppe i 1,21. Men jag är gammal och behöver rotfyllning och sjukdomskurer så pengarna kommer inte gå till något roligare än så.

Idag var jag så trött på jobbet att jag bara skrattade åt allt så fort jag slutade jobba, och sen fick jag så ont i magen att jag var tvungen att sluta ha roligt och ta det roligt.

Det är snö här. Cirka en decimeter fluffigt puder låg på gatorna i morse. Jag kramade en snöboll och prövade min kastarm. Den var sämre än någonsin, men snön var torr och svulstig som ull, och vantarna blev inte blöta, trots att jag sopade av Markus bil med tumvantsnävarna. Det var sån där härlig knastrig snö man bara borstar av sig. Det är så vitt när den stora vita björnen har lagt sig över gatorna.

Jag köpte en Kalinka red star när jag kom hem. Det är bland det mest prisvärda man kan dricka här. 20 kronor för en kall alkoläsk med härligt syrlig smak, gjord på billig rysk vodka. Den har en härligt uppfriskande spritsmak och är osedvanligt osöt.

Nu lyssnar jag på Clem Snide. Coolt namn.

Inne i sitt mos

Min gamla intelligenta studiekamrat skrev ett inlägg som syftade till att kroppsarbete var bra för honom. Att slippa akademiska studier och göra något handfast. Kan inte annat än att hålla med. Lagerarbete. Eller annat kneg. Det är lite som att vara i nuet och sedan: Maximal frihet. Efter ditt pass kan du göra precis vad du vill utan att behöva tänka på någon uppgift eller planering av inlämning eller ångest över ett misslyckande. Du lyfter dina lådor, drar i dina spakar och sen cashar du in och det är DINA egna pengar och inget ruttet lån.

Men det är inte helt lätt att släppa allt. Släppa sina ambitioner. När någon frågar: "Vad pysslar du med?", kan jag ändå inte bara svara: "Jag jobbar på lager, och trivs med det", utan måste tillägga att jag "faktiskt" är utbildad journalist och nämligen har ett högre mål med mitt liv än detta 25-åriga nu. Men är det något att skämmas över? Är det vi gör vad vi är? Som journalist verkar de flesta vara överens om att det till stor del är det. Stressen och pressen har moroten att känna sig nöjd med sig själv. För ett litet scoop, en fin krönika, en fyndig liten notis, vad du än kan tänka dig, som gör dig till en tänkande och skapande människa.

Men det finns något annat. Du är mer än dina ambitioner. Antar jag i alla fall. På mitt sportbutiklagerjobb finns medelåldersgubben från Värmland som blev av med sitt ben, sydde fast det, fick rehab i 6 år, drog till Norge och jobbar 12-14 timmar om dagen, aldrig gnäller, alltid är glad, har världens skönaste dialekt och dansar varenda helg.

Där finns trettioåringen från Göteborg som aldrig läste klart gymnasiet men har det skönaste garvet i Norge när han kommer loss på övertidsrasten. Där finns den jordnära grabben från landet som drar historien om hur han grävde loss sin bil med en rumpracer(norska för stjärtlapp). Där finns medelålderskvinnan från norska landsbygden som jobbat överallt och inte trivs på kontor utan bland svettiga grabbar på lager. Där finns unga svenskar från Värmland som vet att jobben finns västerut och att kärleken väntar. Där finns kampsportande guttar med "homie-dialekter" och hockeyjättar med sportbilar. Och där finns jag.

Det gör inte så ont att arbeta. Och det handlar inte bara om ett sen med en trave pengar utan också om ett nu. Ett nu med tidiga morgnar och maffiga frukostar, uppdukad smörgåsbuffé och faraodansen, jenterna där hjemme och utsikten mot Kjos. Sexpack flasktuborg när det är fest. Rejäla middagar. Snö.


Och i Säffle finns det is. Det är bara att fylla på.

Ett av världens roligaste djur

Vombat i snö (Vombatus Ursinus). Växtätare med björn/hamster-liknande utseende. 70-120 cm lång.