Spenderarbyxorna -om hur gärna jag vill konsumera för 300 000

Det vore nåt. Mitt liv blir mer och mer avskalat, som en putfärsk clementin, som man skalar i ett stycke liksom. Och nu ligger den där och man måste välja om man ska vara det hela, vackra skalet, eller fortsätta äta klyfta efter klyfta , tills man kanske stöter på en kärna. Metaforisk kalamitet. Yamakasi.

Jag har ont om deg.

Jag har ont om kärlek.

I själva mudderverket är det enda jag har riktigt gott om linser. Både gröna och röda. Nu ska jag hem och sova.

Imorgon får jag förmodligen "Eraser" och "Bridge over trouble water". Då kan jag lyssna på Harrowdown hill och the only living boy in New York tills Anna ringer. Hon är fortfarande skitsnygg. Och bor i Skåne. Och jag är hennes bästa kompis. Det ni.

Mitt hjärta är i tassemarkerna

FAN FAN FAN FAN

Chrismukkah, vattenpipa och en anländ tysklandsresenär

Mitt i mitt och Davids OC-maraton tittar Hasse och Jonte in, belamrade med 50 plattor öl, en kartong blossa, massa vodka och en suspekt flaska rom. Killarna hela dagen har varit nere i Tyskland, överlastat en 240 kombi, tittat förbi dekadens-Larsson i Ängelholm, tappat bort sig, och till slut kommit hem en sväng innan de ska till nattjobbet. Vilka grabbar. Man undrar varifrån de får sina superkrafter. Nu är i alla fall vintern räddad. Det finns dryck för alla de smaker.

Imorgon måste jag ställa in en körlektion, städa min sunkiga apartment, och dra till Motala för ett kommunfullmäktige-
sammanträde. Det blir en jävla resa. Men det är en trygghet att komma till frizonen vid Abisko och ha en kall Slots guld till förfogan. Det finns resurser. Snart är man tjugotre och får komma in på Harrys. Det kanske öppnar en del dörrar. Om jag sköter mina kort rätt kanske jag kan bli en sån där ungkarl som trivs med sitt lilla härliga studentliv. Jag ser framåt nu. Det börjar så att säga ta sig.

Gurglar slots och gråter inombords

Det primära målet med den här bloggen är för tillfället i stora drag att skriva om tårar. Häva ur sig haranger av deppig smörja som förmodligen ingen, inte ens jag kommer att må bättre av. Men på något sätt känns det ändå adekvat. Jag känner hur jag sakta sjunker. Sista 620 har gått och nu återstår antingen att sova på någon soffa eller pallra sig ner för östegötlands förmodat näst längsta landsvägsbacke(Troligen är den enorma Husbybacke-backen i Söderköping aningens längre).

Kärleken kanske släpper om jag tar halvannan öl till. Det finns trots allt andra där ute som kanske vill vara uppe på natten och lyssna på singersongwriters och berätta barndomshistorier. Men min fotsvett! För i helvete. Jag känner ostbågsvätskans verkan ändå in i tårkanalerna och upp i vydgade vortex.

Måste köpa strumpor. Klippet nästa.

Katten, det svänger ju grabben, säger Sveriges största bitch.

Elektroluxinfarten, 15:24

Svepte en ljummen sur Skåne trefemma på en lerig busshållplats innan jag tog bussen till min vän Kalle. Motala är en vacker död stad men Kalle är en bra vän. Han har skön humor och man kan komma upp till honom på Brinken när man sitter i "skiten".

Jag blev dumpad idag. Igen. Det är rätt fascinerande att man kan bli det även fast man inte är ihop med någon. Men det kan man. Känslan är precis densamma. Jag går inte direkt igång på det. Jag har så enormt svårt att klara av känslokalla människor. Ändå dras jag till dem som en uttorkad student till ett sexpack glade dansken. Det är ett gissel.

Nu sitter man här och slötittar på idol bredvid henne, och går ut och stressröker cigaretter emellanåt. Vad fan ska det till för att hitta någon att hålla i handen? Jag ser hyfsad ut, är ännu skapligt vältränad, och drar mig inte för att komma med komplingar. Nog för att det krävs mer än så, och min fotsvett är outhärdlig tillochmed för mig själv. Men nu är jag "svårt" deprimerad och börjar bli varm i kroppen av alla värmeljus och folköl. Sammanfattningsvis vill jag väl antagligen bara ligga och är bitter över att inte ens få en blick från den smala, skånska flickan som jag trodde var min själsfrände. Det måste finnas alternativ.