Det är som att en sträng brister i mig. En sträng brister i mig och åstadkommer en musik som ingen förstår. En dyster, lågmäld undergångsmusik som jag ibland tvingar mig till att försöka förklara. För det blir söndag och de andra befinner sig i ett mysigt tillstånd där de känner tillit till sig själva och samlas i en hörnsoffa axel mot axel, höft mot lår. Jag vill inte vara kvar. Ej heller vill jag gå. Det är en sträng som brister i mig. Hur kan man landa så lågt när man flygit så högt. Det finns så mycket att berätta. Men det finns för många fel sätt för orden att komma ut.
Jag sätter på fleet foxes på Spotify bara för att jag litar på att den som gjort Arvika-festivalens hemsida hade rätt när den sa att de var något alldeles extra. Det är körsång och a capella. Myspop och lekfull lätt pretantiös stämsång. Det passar mig just nu. Jag sitter själv i den 20-gradiga fuktiga natten efter att ha däckat från ett dagspass på det lilla lagret. Fukten vet inga gränser. Jag längtade efter sommar. Jag fick den. Nu är den som ett slag i magen med sin fukt och med den ständigt eftersvettande bränna jag lyckats få på min rygg. Straffet för att jag inte sa åt någon att smörja in min rygg. Men axlarna klarade jag. Har en märklig bränna som verkligen bevisar att solfaktor 15 fungerar. Ett flammigt blekare parti på baksidan av mitt axelparti vittnar om detta.
Norge är något helt annat. Det är spännande med ett nytt land. Det är märkligt med ett nytt land där man kan skaffa så många svenska vänner i samma situation. Det är som ett kristet ungdomsläger med inriktining på ekonomi och alkohol. Ja, alltså, betydligt mycket mer alkohol än på ett kristet ungdomsläger.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar