Staden vid lite mera vatten är betydligt roligare om natten än...

Spårvagnar susar förbi som elektriska spöken, tänker jag innan jag kliver in i palatset. Jag älskar den där känslan av att ha en spårvagn snett bakom sig och världsvant, samt helt utan stress, glida lite diagonalt åt sidan och låta det gula åbäket passera. Alla vet var rälsen börjar och slutar. Så länge man håller sig undan skenorna blir man inte överkörd. Jaja. Sen blev det schlager med några sköna gaypolare till Johans brorsa, lite skrik om att Turkiet borde vinna, med sin Manic Streat preachers goes system of a schlager-down och alla utom jag blev så deppade över att Sverige kom på typ artonde plats(jag tippade 16:e innan) så vi drog ut innan alla fyrtiofem länder röstat, och sen blev det palace, palace, palace och schlager-dansgolvet. Vilket ös. I den här stan dansar vi och är glada när vi går ut, vi sparkar inte varandra i skreven eller nyper varandra i rumpan, vi ler och skrattar åt vår egen sköna fullkomliga ofullkomlighet. Och det är ju såklart uppenbart att man saknar något. Men det är liksom lugnt. Men nu måste jag göra mig representabel och hinner inte utveckla mina tankar längre än så. Igen. Det funkar inte att ha blogg när man inte har dator. En omöjlig ekvation.