Den vackraste fotbollen spelades 1992

Vi hade EM i Sverige 1992. Där och då föddes början till det som skulle hända två år senare när Ravelli, Brolin, Dahlin, Andersson, Ingesson och de andra ledde oss till ett historiskt brons i USA och glädjefnatt.

Förvisso var bara åtta lag med i turneringen 92, men vilka sköna lag sedan, Frankrike, England, Danmark, Tyskland, Holland, Skottland och det som då kallades OSS(oberoende staters samvälde, en tapper rest av Sovjetunionen utan Baltikum) och så Sverige då, som för första gången i modern tid fick spela EM i kraft av att man arrangerade mästerskapet.

Vilka tider! OSS mötte Tyskland på Idrottsparken i Norrköping och Thomas Hässler nätade! Frankrikes superstjärna hette Jean-Pierre Papin och var ett kvickt före detta problembarn med målsinne. Han nätade både mot Sverige och Danmark, som båda gick vidare medan Frankrike otippat misslyckades. Sverige vann gruppen och nickmålen av den instormande Janne Eriksson blev härmat av mig och min kompis om och om igen på vår sandiga fotbollsplan, i tom bur. Märkligt nog gjorde Brolins supervackra 2-1 mot England inte lika djupt avtryck som Erikssons nickar. Kanske för att det kändes som vardagsmat när det gällde Brolin. Han rörde sig alltid så där kvickt, och han hittade ofta vägar fram med väggspel och rusher.

Gary McAllister, Paul McStay och de glada skotska fansen gjorde ett vackert avtryck i Norrköping och Göteborg.

På den här tiden var fotbollen allt. På mitt rum hängde EM-92 planscher med alla lag utom Danmark(Jugoslavien skulle ursprungligen vara med men nekades senare tillträde till turneringen på grund av kriget). Jag minns hur jag grät sanna tårar när Tyskland slagit ut oss med 3-2 och jag minns hur mycket finess och attityd det fanns i det laget som åkte ut. Brolin med sitt allt, Dahlin med de vassa armbågarna, Ingesson med löphjärtat, Schwarz med sitt slit och Limpar med sina fantastiska fötter.

Fotbollen var så enkel då. Jag var 8 år och spelade varje rast, och nästan varje dag efter skolan. Ofta var vi bara två stycken. En som stod i mål, och en som sprang runt med bollen och kommenterade medan han anföll, och stundom försvarade. Det var ett härligt schizofrent sätt att briljera med sina fotbollskunskaper både med bollen och med minnet.

Min kusin var på plats på nya Ullevi och såg Danmark vinna finalen mot Tyskland med 2-0. Om jag inte minns fel hade båda målskyttarna mörkt krulligt hår och mustasch. De såg ut att lukta tuborg och smörrebröd. Vilken turnering.