3,5/5
Ingen svensk artist har vunnit och förlorat mitt hjärta lika många gånger som Lars Winnerbäck. Med sina första album "Dans med svåra steg" och "Rusningstrafik", blev han en poet med stor räckvidd och ett eget språk. Sen kom åren där han blev stor och lätt kommersialiserad och jag fattade "Kom" efter ett tag men förstod aldrig "Singel". Därefter kom ett antal album och bäst där albumet "Vatten under broarna" var tätast och bäst. Senast innan detta albumet kom "Daugava", ett deppigt album med lite irländska nyanser och inga direkta höjdpunkter.
När jag sett Winnerbäck live eller på tv-framträdanden verkar han självsäker och trygg på scenen men i intervjuer som senast i "Skavlan" framstår han som blygsam och löjligt timid. En stor kontrast mot hans allt djupare röst och tydligare framtoning i musiken.
Varför bryr jag mig om hur han är som person (givetvis är han annorlunda i vanliga livet men liiite mer kunde han väl ge oss?)? Kanske för att han är så personlig i texterna. Stundtals säger han så kloka saker: "Vi måste ut för att hitta in". Och det stör mig att han är så älskad men så blygsam mellan varven. Jag är nog avundsjuk.
Det nya albumet då? Ljudbilden är tydligt influerad av Kents senare album. Även den lite upprepande, emellanåt korta tonen i textraderna. Först fattar jag ingenting, sen fattar jag allt. Efter att antal lyssningar sitter "Järnvägsspår" och "Du som reser mig" jävligt gött till höstkänslan i magen.
Jag kan ändå känna mig olustig över Lars personliga prägel på texterna. Få tankar som att: SÅ himla intressant är det inte att få reda på exakt hur du tänker. Men det är så han är, vår Lars. Han har outsinliga mängder av visor att berätta. Och mellan varven kommer en "rusningstrafik", "kom" eller "mareld" och det blir fullständigt klockrent. Det får man ändå ge honom.
Bästa spår: "Järnvägsspår", "Du dom reser mig", "Jag får liksom ingen ordning".
Bästa strof: "Ät din soppa
Livet har börjat
vi har en lång väg framför oss".
2 kommentarer:
alltså winnerbäck..
första skivan borde nog stannat som demo, vissa låtar var helt klart blivande mästerverk. men stannade. mycket låter krystat och han låter som en kille som läst för mycket fantasy och råkat skriva några dikter om tjejer han vill ha.
andra skivan spretar åt för många håll, men visst skivan är bättre än det mesta andra som släpptes av andra svenska musiker på nittiotalet.
Sen kom Med solen i ögonen, kom & singel. Helt plötsligt hade lars publik och en grammis.
Å sen kom söndermarken(borde stava med danskt ö jag vet) och han blev en av Sveriges största om inte den största.
Och sen kom ju den lågmälda vatten under broarna, antagligen hans bästa skiva.
Och nånstans där tappade han bort sig och dom två senaste skivorna har han försökt hitta tillbaka till att vara lasse, samtidigt som hans eget liv komplicerats...
Först gjorde han en skiva där han trodde han var the pogues-lasse
och nu senast en där han trodde att han var melody club-lasse.
ge lasse lite utrymme så kanske det ordnar sig, även om det betyder att lasse kommer gå bort sig med några skivor till, men ja va fan
du hade tid
min favorit på skivan: sista spåret, Berätta hur du gör.
Kloka ord i inlägget!
Skicka en kommentar