Vi flyter eller försöker i alla fall

Det är vinter. Man jobbar eller gråter eller låter ensamheten komma åter. Släpper man allt man har för hämderna blir man förundrad över var man är. Men det har man inte riktigt tid med, så man ställer väckarklockan på 05.30 och går pliktskyldigt till sitt jobb morgonen därpå, i isande kyla eller världsovänligt blask.

Så en måndag jobbar man över, får inga besked om morgondagens jobb och sover tills dess att bemanningsföretaget ringer och ber om ursäkt och säger att man ska åka till Skänninge eller Slyttringe och byta av en stackare som gått upp halv sex bara för att man är anställd på heltid och bemanningsföretaget för studenter och obildade är rädda att jag ska betalt för något jag inte gjort. Mitt goda hjärta tackar nej och låter stackaren där ute bli segraren som får lyfta några lådor till och tjäna några hundralappar till i stället för att åka hem och se på hem till gården och äta pasta.

Själv sover jag till klockan 15 efter att omväxlande läst lite i Elfride Jelineks "de utestängda" och vaknar av att min kusin ringer och vill låna min cykel nästa vecka. Givetis gör jag det, den står bara och fryser i ett cykelställ. Fler pluspoäng till mig och mitt goda hjärta.

Livet går sin gilla gång och tids nog blir det vår igen och det är okej. Jag har inte lika många vänner längre, de försvinner, men vi har sköna och enkla samtalsämnen i bussen till Skänninge och jag är en nyckelkompetens i de billiga poänger som görs, en "jokerman" på samma sätt som en del lär sig att skoja på sin egen bekostnad i fotbollslagets omkläddningrum. Det är grabbig stämning, men lite mer på ett gayvänligt-vis, lite mjukare och mer influerat av de som gått tekniskt och inte hållit på med sport. Skämten är fnissiga och snälla och det passar mig. Men jävlar vad lyften sliter på kroppen första veckan. Det enda jag gör är att lyfta och ställa ner. Min arbetsbeskrivning är: "Kötta på", som jag sa till min bror.

Det är det vi måste göra tills våren kommer. Kötta på.