Efter en helg då jag varit inkvarterad i min lilla lägenhet och kollat konstant på Svt i brist på ork för något annat på grund av feber har jag börjat fundera lite på mänskligheten så smått. Läst lite filosofiska funderingar på sistone och börjar möjligen bli lite inbiten. Här följer lite funderingar inspirerade av bland andra filosofen Eckart Tolle:
Innan du ställer dig någon annan fråga, ställ dig först den mest fundamentala frågan i ditt liv - Vem är jag?
Många av världens mest framgånsgrika psykologer och forskare menar att mänskligheten står inför att ta ett gigantiskt steg i sin historia.
Att människan största prestationer inte är inom tekniken, naturvetenskapen eller konsten, utan att den största och viktigaste upptäckten är den om sin egen galenskap. Redan för tusentals år sedan fanns det människor som insett människans dysfunktion med absolut klarhet. Det som enligt forskarna händer nu, är att ett blomstrande uppvaknande sker som en löpeld het enkelt genom samma uråldriga recept. De säger: "Se hur ni lever. Se vad ni gör, se på det lidande ni skapar."
För de flesta är det här inte så lätt att förstå. Särskilt vi som bor här i Sverige, är synbarligen relativt skyddade från den uppenbara och yppersta manifestationen av ondska i form av krig, svält och sjukdomar som vi enbart ser skymta förbi på tv. Inte desto mindre är vi ofta olyckliga, ungdomar tar självmord, unga tjejer skär sig i armarna och blir alkoholister. Varför? För att vi inte vet vilka vi är längre, tror jag. Om vi någonsin vetat det. I en tid där allting är bekvämt och fungerar för oss, och där internet ger oss möjligheten till all social samvaro och service vi möjligen kan få blir det allt viktigare med den sociala närvaron. Med människor som verkligen lyssnar. Just i och med att vi halkar allt längre från vår kärna leder också till det motsatta. Till kärnan. Allt pekar på ett sammanbrott och en pånyttfödelse. Det nyttiga med galenskapen är att den tvingar oss att inse att vi när vi nått en gräns för vad vi klarar av måste hitta något stabilare, något fundamentalt att tro på. Och den här gången, inte någon gud, inte någon tossig lära, eller några krångliga texter, utan bara: Oss själva. Våra sanna jag, och inte bara våra yttre föreställningar om oss själva. Det alla då är överens om, är att vi är samma skrot och korn, lika mycket värda och vibrerande på samma frekvens.
I själva verket är det just det som de sanna profeterna hela tiden predikat. De flesta har dribblats bort till irrläror, bokstavstroende och maktmissbruk, och det som glömts bort är kärnan, att gå bortom egot men in i sig själv, precis som Sartre sa när han begrundade Descartes misslyckade tes: "jag tänker alltså finns jag". Sartre sa i stället: "Den medvetenhet som säger jag är, är inte samma medvetenhet som tänker."
Det finns hur mycket som helst att säga om detta givetvis, hur som helst är det väldigt intressant.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar