2008

Österrike - Hamburg - Polen - Paris - Uppsala - Stockholm

Storlaget Shalke 04 kommer från Gelsenkirchen som inte är mycket större än Linköping

Precis runt hörnet ligger stan där Sören Larsen gjorde succé för ett tag sedan i laget som till och med Peppe Eng duktigt uttalar Shalke null-vier.

Hoffenheim leder ligan och ingenting är sig likt. Själv börjar jag bli trött pa att koncentrera mig pa tyska konversationer där jag bara förstår hälften, inte för att det är trakigt utan mer för att jag bara blir trött och vill se på fotboll med Chris Härenstam som kommentator. Än hellre Svt:s fotbollskrönika! När sänds den? Såg tv4:s men tyckte att den var alldeles för kortfattad. Helst skulle jag tycka att Turkiets landslag skulle tillägnas halva programmet. De ägde turneringen.

Nyår i Hamburg blir nice. Eller Silvester som de så macho kallar det. Sen bär det hem till Sverige.

Jul i Ruhromradet var... tja... supermysigt!

I den lilla staden åks det griller.


Tyska flickvännens familj äter inte skinka på juldagen. Inte köttbullar, potatis eller prinskorv heller. Just prinskorven saknade jag oändligt när vi satt med vara grillpinnar och tracklade vid matsalsbordet. Vi åt fondue. Det var första gangen i mitt liv och visst var det rätt nice att koka sitt kött i fett helt på egen hand vid bordet men en redig julbuffé är storslagen. Det ständiga ätandet och springet efter mer till köksbordet i Jakobsberg har sin charm. Och med snapsarna och glöggen och ölen i magen blir man alldeles varm innan klapparna tjongas ut.

Det var många skillnader som slog mig i det tyska riket. Klapputdelningen var inte särskilt högtidligt. Alla rev och slet på sitt eget hörn lite grann och inga utrop hördes vid varje öppning. På finskt manér brukar vår släkt vräka ur oss ett stort antal "Uuooooj", vid varje uppenbarelse av nyöppnad gåva i handen. Vissa paket var inte ens inslagna, och det tar ju litegrana udden ur det hela...

En annan grej var att de så klart var fragande till Kalle Anka-stunden. "Kollar vuxna pa tecknat?".

Men granen var de noga med, tyskarna. Lamporna skulle sitta symmetriskt och kulorna skulle hänga rätt. Trädet var viktigare än klapparna och maten tycktes det.

Jag fick ett flott nivea-set med raklödder, deo, shampo och pre-age cream mot min begynnande ålderdom. Sen fick jag en Dylan-notbok, en tavla som Isi gjort i sexan och lite tysk dramatik. Jag var nöjd. Belåten.

Men hur mysigt är det inte med ett jättehus! Dessutom kan man med lätthet ta sig till Essen, Düsseldorf, Dortmund, Duisburg eller till och med Köln! Ruhr är fett!

Jag borde göra andra saker men hör ett tal av Palme och påminns om det här

Körde runt med en av hjältarna från LK förra veckan och det var mäktigt. Grabbarna som bland annat har gjort det här som är så jävla bra: Olof Palme vs Latin Kings

Förlåt men det är så jävla jävla bra och sant.

Man hankar sig fram på panadinhos de peixe och plötsligt: en ljusning

Man går till Ica-affären och köper två stora paket fiskpinnar och ett kilo morötter och tvekar: Har jag råd med majonäs, har jag råd med mjukost på extrapris? Nej, blir svaret och man fifflar ifrån sig burken på fel hylla för att inte tappa platsen i kön, halar fram sina pantkvitton och sular dit den sista femtilappen. Det finns en charm med att hanka sig fram, visst, men att ligga på minus är överskattat. Det är förjävligt. Så länge jag hade ett studielån var jag en rik jävel. Jag hade inga problem att leva ett rätt lyxigt liv på de där sjutusen som skulle vara så vårt att överleva på enligt alla studenter i alla tidningar och skit. Höj studiemedlet, dillades det om. Jag höll aldrig med. Jag tyckte jag hade för mycket pengar. Men det är klart, jag röker inte, får inte mens och sminkar mig bara vid speciella tillfällen... Typ maskerad.

Jaja, min poäng är att det är rätt lätt att gå vidare med lite flyt. Via en kompis till min syster och min bror har jag fått jobb i Stockholm, och min enda insats är att ta tåget dit och vara lite på alerten. Dessa osäkra jobb med kort varsel passar mig perfekt. Inget: Du kan bli fruktbud på deltid om 2 månader(Arbetsförmedlingen) eller: Det ser tufft ut just nu och att du jobbat tre år i företaget tjänar ingenting till, vi behöver en student som skiter i sina studier och har csn men hellre knegar lager(Academic work). Vilken jävla working class hero man är. Jag tar vad som helst nu. Ända får jag rätt softa grejer. Fast de här dagarna när jag sitter hemma tar kål på mig. Jag vill ha nåt att bita i. Människor, konstiga, arga, glada, förvirrade människor runt omkring mig. Det är mitt steg vidare. Yes.


Det är dock föga troligt att den här killen kommer att sitta lottlös. Han är snygg, smart och händig och behärskar både silversmide och sängtillverkning.

Ett inre samtal med Linköping

Linköping, jag sitter här och har tappat tron på dig lite, är du bara en medelmåttig studenstad med uppvärmda gator och dåliga fotbollslag där ironins högborg tagit sitt fäste och invånarna tvingas skämmas över sin egen dialekt, en plats där stockholmarna härjar fritt och beter sig som om de var deras egen stad? Linköping, är du uthyrd, Linköping har du ens någon egen själ, Linköping var är du? Bortom alla obehagliga lördagsdemonstrationer för demonerna och ölfesterna och promenaderna vid Stångån? Vad är du, utan flickan med fjärrkontrollen och flickan med korta kjolarna och hon som lyssnar och den eminenta gitarristen och Eklandskapet? Vad är du, Linköping?

Linköping: Jag kan nog inte svara just nu, men, jag är vad du vill att jag ska vara, och jag kan alltid skryta med min domkyrka, trots att det finns en vackrare i Skara, och en mäktigare i Uppsala, du kanske vill höra varför jag inte har tid att svara? Jag är upptagen; Med att låta mörkret svepa in över Vasavägen, med att bädda vintern över de jämnhöga hustaken och få de kulturutsvälta studenterna i Ryd att stå hålögda framför klockrena artister på Herrgården och vägra spontandansa; jag är upptagen med att söva staden längs Ågatan med lättsamma lyckopiller och radiomusik; jag har inte tid med dig eller oss, jag vakar över de platta gatstenerna längs Campus Valla och Sveriges medelmåtteelit; jag öser ironiska vibbar över de unga fotbollskillarna som ler likt spöken åt sina fyndigheter i omkläddningsrummen och vet att pengar inte är en faktor; jag har inte tid med dig, jag har fullt upp med att svepa in staden med samma lugnande amnesi som jag alltid gjort, du får klara dig själv nu, jag har inte mer att erbjuda dig.

Men Linköping, alla promenderna, alla förhoppningarna, alla piercade ungdomars alternativa vägar, och alla de där frisyrerna? Är de inte med mig, är de inte mot dig, eller är de lika ovilsna och självsäkra som de märkesjeansklädda studenterna och lyxmustaschprydda hobbykonstnärerna, Linköping, visa mig bara vägen till de som också tappat bort sig, eller Linköping, visa mig hellre till de som vet en annan väg och vet var världen ligger, utan att hamna hand i hand med en läkarstudent på väg hem från Platens. Linköping, du är ett vakuum och jag måste få veta om du kan vara något mer, jag måste veta om det finns de som sjunger för sig själva på gatorna eller struntar i att gå upp för att de vet att träden är lika kala som igår även utan att de drar upp persiennerna. Linköping, finns det en väg ut, eller än hellre en väg in i dig?

Jag har nog inte tid att svara på dina frågor än, det jag kan säga är att du får leta själv, medan jag låter kulturen stanna vid att länsmuseet ibland håller utställningar som ingen härifrån ser, medan urbefolkningen följer spännande bloggar om fotbollslag som aldrig lyckas och allting är antingen nio till fem och Ågatan eller studentlivet, jag har inte tid med dig, jag måste iaktta de lyckosamma som intar en eftermiddagsöl på Bishops efter att ha handlat julklappar, jag måste låta det gråa vara grått och det blåa vara blått så att ingenting händer, för ingenting är inte skadligt för mig, ingenting är min överlevnad

Men Linköping, vad pratar du om? Det händer väl saker hela tiden, det blir bråk och det blir fylla och det blir kärlek av allting, jag menar även fast inte jag är med dig längre så är jag i dig och du borde inte vara så nedsättande mot det som bor i ditt hjärta, inte är väl det ingenting, det pratas ju på och livet rullar i sina gamla galoscher och visst har vi en vinter att överleva, men ingenting, Linköping, det var väl att ta i?

Okej, jag har en stund över nu. Så här är det: Med ingenting menar jag att allting tack och lov är sig likt. De olikheter jag har inom mig är avgränsade och trots att allt växer håller det sig på sin kant, jag kontrollerar er med festligheter, med trygg kärlek och med finfina bostadspriser, jag har er i min besittning och min själ pratar du om, du tar stora ord i munnen, men min själ är alltjämnt densamma, min själ, din schizofrena jävel, ska du ge blanka fan i, min själ är privatare än din lilla sketna våning och du ska ge fan i att diskutera min själ, jag har fått i mig ett par kalla nu och min själ, den är lika intakt som alltid, ta tag i ditt liv i stället, det finns hundratals meningar att söka, det är ingen som har tid att hjälpa dig med en eller två din fattige jävel.

Okej, Linköping, du verkar bli aggressiv på fyllan. Jag ska inte leta efter din själ något mer, du ger raka besked, jag bara tänkte att du kanske visste något som jag inte visste om var de finns som vågar vara så visa att det erkänner att det inte förstår.

Du är galen. Och du borde lära dig att ta mig och livet mer med en klackspark.

Tack Linköping, jag ska nog träna ikväll, trots att jag är förkyld. Ta hand om dig. Jag lovar att inte ta dig på för stort allvar igen.

Fever Ray

"Nånting måste gå sönder
för att himlen ska va blå
nånting inom oss
som vi burit på"

Siehst du das genauso

En tidlös vemodig känsla växer fram i mig när jag vandrar längs Storkyrkobrinken i gamla stan och lyssnar på Sportfreunde Stiller. Julmarknad, Tombola och lyckohjul på det lilla torget framför den pompösa rosa kyrkan som ligger bakom slottet. Det är vinter. Jag har tillbringat en helg i Uppsala och uppdaterat mig på vad en del av mina vänner sysslar med. Det har druckits glögg. Solen har det inte setts mycket av. Jag är trött. På hälarna har jag stått på centralen och när min mor ringer och peppar mig blir jag grå och säger att jag inte kan. Att jag inte kan själv.

En blogg får vara vad den vill. Det talas mycket om bloggar. Den skulle vara död, den skulle vara si och så, folk borde inte skriva om sina tråkiga liv. De har fel allihop. Alla får välja vad de skriver och lika mycket får alla välja vad de läser. Att folk hellre läser Blondin-Bella och Knivlisa är lika naturligt som att folk lyssnar på RnB och Nickelback. Det som de flesta läser är, precis som det som de flesta läser, nödvändigtvis inte det bästa. Folk vill inte ha det bästa. Och vad är sedan egentligen bra och dåligt. Jag vet inte.

SÅ fruktansvärt grå och trött som jag är idag var det längesen jag var. Halsen ger inte med sig och jag kan inte röra på mig mer än att spatsera mellan gamla stan och centralen.

Jag har som vanligt ingenting att säga och jag är kanske dum som går på den enkla att skriva "dagbok" på nätet. Men det är inte så konstigt. Jag tror bloggens verkningar på jaget är på flera plan. Ett av dem är att varje inlägg kan ses som ett brev till omgivningen som likt självmördarens sista notering kan nå ut till folket efter DET har hänt och ett annat är väl att det är en trygghet att veta att folk kommer att kunna läsa det man skriver. Det är att bli lagom publicerad, lagom känd, lagom omtyckt eller kanske hatad på samma sätt. Det är åtminstone en spontanare möjlighet att visa folk vad man skriver än att personligen lägga brevet i dennes hand eller läsa högt, gud bevars.

Jag är ingen riktig bloggare så jag vet inte. Jag är en gråsten. Hej.

På väg mot Betong-Mordor

Vi är på väg till Swartling som flyttat till Betong-Mordor. Vi fruktar det onda ögat men vägrar att ge oss. Med Björns råstyrka, Davids intelligens, Swartlings hår och min spänst bildar vi tillsammans ett följe som gå i gåsmarsch mot det onda.

Swartling har som bekant kontakter med den onda sidan och har infiltrerat sig med både orcher och oknytt. Hans namn antyder ju också att han är våran Loke, och kanske inte helt att lita på i alla väder. Det kan innebära att vi måste bygga en säng.

Kanske även lägga ett golv.

Gästspel på bloggen: Clary recenserar jazzballadpop

Spontanrecension av Pernilla Anderssons album typ "Mitt liv som hund".

Clary:

När det dyker upp en rödhårig brud med en skön glugg mellan tänderna som är Dregens tjej blir man ju lite nyfiken på vad hon har gjort för skiva. Så jag beslutade mig för att lyssna på ett par låtar.


Två halvlyssnade youtube-låtar senare kommer utslaget:

Vintern är så lång och radion spelar Johny Cash, what the fuck, liksom! Vem bryr sig!


Jag intygar: småtrallig jazz är inget som gör att man överlever den bistra vintertiden. Vi behöver nog snarare Brittans cirkus. Fram med det tunga artilleriet och Pernilla, skärp dig!

Gamla Stan påminner mig om känslan i Venedig

Det känns liksom lite som om det borde vara inträde.

Min syster bor nära slottet. Det är ett stort hus. Jag passerar det och lyssnar på the Shins och Coldplay på random (som alltid numera) och "Speed of sound" är lika mäktig som alltid med trafik och människor som går snabbt runt omkring. Sen funkar "Sea legs" lite sämre än på bakgatorna i Paris. Var musik har sin perfekta omgivning. "Let down" på spårvagnen, "red rabbits" när man vaknar upp i mörkret på en madrass i Belgien och "Nånting måste gå sönder" när det tagit slut eller när någon dött.

Fan vad jag älskar musik. Vill också skicka en passning till två helt olika men fina bloggar, min vän Björns "Aut disce aut discrete" och min väninna Malins "lilla biologen". Den förstnämnde briljerar med musikkunskap och extravaganta reflektioner och den sistnämnda myspratar fantasifullt om sitt liv som häst- och fårskötare på Island.

Det roligaste inlägget på "Aut disce aut discrete".

Själv är jag inne i en liten svacka. Vinter. Kallas det.

Gamla Stan påminner mig om känslan i Venedig

Sitter här med min HP 2133 mininote då rå

Jaha. Så tillhör man plötsligt sin egen generation. Är lite uppkopplad. Har en egen dator. Möjligheter. Sitter i Gamla Stan och ÄR den nya generationen. Denna lilla tingest blev min, helt ny, tack vare att jag har blodsband till eliten. Nu kan jag blogga på ett enklare vis, fattas bara att skaffa en egen uppkoppling.

Fett! Knapparna är till och med normalfeta och skärmen på 8,5-tumsskärmen är inga problem för mina falkögon.

Nu ska jag ta tag i't och göra't för det är't.

Dagens mening: Hur är det fatt?