Grant att vara på Grand

Tog en sväng med tre Uppsala-grabbar till Grand igår. Jävlar vilket jätte-ställe. De har plats för 2500 personer som mest. Bara uteserveringen var större än Platå. Det var väldigt trevligt faktiskt. Lite internationell flärd nästan. Måste nog ta skjortan nästa gång. Synd att jag ska jobba hela helgen.

Ryssarna fick pisk igår mot ett briljant Spanien. Den lille Cesc och den omöjlige Iniesta gjorde skillnaden med sina assist. Vilket kortpassningsspel dom har. Torres var sämst i laget vilket säger lite om kvalitén.

Ska kolla på Per Morberg när han lagar käk nere på södra Öland i morgon. Värsta forntids-festen. Annars händer inte så mycket här. Jag har ett bra sommarjobb. Har märkt att jag är dålig på dom här små knåp-jobben, att fatta att jag ska ringa till campingar och kolla läget och koppla ihop med bensinpris och ekonomi och tänka till och grejer. Behöver konkreta grejer. Som Östersjön. Det var ett bra första jobb. Östersjön. Jag älskar kunskap om hav, sjöar och vattendrag. Minns på folkhögkolan när jag satt en hel dag på Wikipedia och letade de största, djupaste och typ högst belägna sjöarna i världen. Var inte kaspiska havet störst(det beror på hur man räknar, vill man vara stolt över en stor sjö i närheten så kan man nämna Vänern, europas tredje och världens 29:e största insjö. Jag badade utanför Mellerud en gång. Jävlar vad mäktigt. Det är som ett hav. Man blir lite rädd.), Bajkalsjön med sina 1741 meter djupast och Titicacasjön brukar nämnas som den högst belägna navigerbara sjön på 3812 meters höjd. Jag älskar sjöar. Jag vill ta rast nu och lära mig mer om sjöar. Sötvatten is the shit.

Fatih Terim och hans mannar vinner mitt hjärta

Ja, det är mycket fotboll nu, men så är det.

Den första halvleken som det skadedrabbade Turkiet presterade igår mot Tyskland(Tyskland!) var bland det mäktigaste jag sett. De anföll, precis som Fjellström i studion menade, verkligen kollektivt och, vill jag påstå, försvarade sig minst lika kollektivt. Att sen Podolski som är en av världens snabbaste med boll, och Schweinsteiger, som förmodligen är världens mest kompletta offensiva mittfältare, hjälps åt för att trolla in en balja och tar Tyskland in i matchen, det är en del av tjusningen i fotboll. Det gäller att göra mål. Hade Kazim Kazim dundrat in sitt långskott, eller gänglige Hamit Altintop(som förmodligen är världens vackraste fotbollspelare) fått med sig bollen i sitt briljanta väggspel i slutet av första halvlek, så hade utgången defenitivt varit annorlunda. Nu fick tyskarna med sig en poäng i halvtid, med andan i halsen.

Turkarnas förbundskapten Fatih Terim kan vara det mest intensiva väsen som äntrat en fotbollsplan. Han lever in i varenda detalj av matchen och gråter glädjetårar när turkarna som vanligt kvitterar i slutet av matcherna.

Jag vill påstå att inget lag någonsin, genom tiderna, visat upp samma hjärta, moral och lagspel som Turkiet. Jag blev tårögd i första halvlek när Ümüt Boral piskade in 1-0 efter den där känsliga ribbträffen. Lehmann i målet var alldeles vimmelkantig och hade inte kunnat rädda en ärtbössa i det tillståndet. Väggspelet med bröstkorgen som föregick inlägget var ett matematiskt nummer ur den högre skolan algebra.

När sedan strömavbrottet kommer och vi till sist får en kameravinkel från ett hörn av läktaren, tar jag på mig örnblicken och ser turkarna spela ut hela sitt register. Som när gud hör bön är det just i det närmaste hörnet som ytterbacken Sabri trollar bort Friedrich och vinklar in den till "killern" Semih Sentürk(som tycks spela helt utan nerver. Killen ser ut som den minst talföre som har halvsvårt att få tjejer och jobbar i disken på den lokala pizzerian, men göra mål, det kan han) som bara vinklar in bollen med typ vänsteryttersidan. Jag reser mig upp på harrys i Borgholm och skriker: -Så jävla snyggt, det är så jävla snygg!

Och alla tyska supportrar sneglar på mig och blickar tysta ner i sina stora dyra ölglas. När de sen får jubla för att den siste oskulden Lahm får ett Duracell-anfall och på egen hand dödar matchen genom att göra 5 omöjliga grejer i samma anfall blir jag knäpptyst och lider med Fatih Terim, Hamit Altintop, Hakan Balta och alla de andra.

Jag har aldrig fyllts av så mycket kärlek till ett fotbollslag som till Turkiet igår. Och då följde jag varenda andetag av det svenska fotbollslandslaget i VM-94. Det är stora ord, men jag tror det handlar om att vi egentligen aldrig slagit underifrån. Vi har aldrig varit mobbade hatade eller bespottade. Vi har aldrig varit Turkiet.

It wasn't all about football

So, Sweden didn't get through to the quarterfinals against Holland. Russia did, and they outplayed Sweden in every single way. Lagerbäck played safety and couldn't switch to all attack when we got behind. I think it was a big mistake to play with Elmander as a right wing. He's a forward. Sebastian Larsson should have played right wing when "Chippen" got injured. Then Elmander would come in instead of Rosenberg when Zlatan switched. Rosenberg played the lousiest I ever seen a player do in a championship. He was weak and didn't even try to do anything. Of course it's hard to take Zlatan's place, but that was peinlich.

But this trip wasn't just football on the stadiums. It was more about having fun, meeting people and make friends. The worst defeat for me was when we lost against the swedish guys in austrian shirts and the Östersund-guys. I scored two goals but we lost with 5-10. I was so angry. We should have scored so many more goals.

And then this girl. Mysterious girl. Who is she? I don't understand.

Die Reise des Lebens

Entschuldigung! Bitte! Teilen bitte! Wir waren zehn schwedishe Leute im Dodge Van in Innsbruck. Die ersten ganze Tag in Innsbruck. Cola und Rum. The peace circle. Zehn Jungen im besten Alter. Ein 25-jahrige regisseur, zwei Jungen die mit tandem-Fahrad von Schweden fahren hatten, Eine Otter, Eine Trucker, Zwei crazy brothers, eine fucking Jesus and a nice gewöhnliche Mann. The peace circle. Eva Dahlgren. Per Gessle. Mauro Scocco. Musik. Cola und Rum. One zip and then weiter. Die start meines Lebens. The days of my life. Hofgarten Cafe. Mädchen. Immer wider Bier, fussball und Mädchen. Schöne Toren. Schöne Mädchen. Schönes Bier. Und dann. Die anderen tag im Hofgarten. Vielleicht die dritte. Die siebzehnte Juni. The warm dancefloor. The air outside. Die Iranische Prinzässin. Fussball. Der Spiel des Lebens. Und dann. Die Berge. 2300 meters. Isengard. Mordor. Snow fight in the sun.

Scheisse! So beautiful. Life. Sometimes its so beautiful!

Så kom jag på: Vi sätter oss vid altaret och ber en bön

Hasse berättar att han Martin och Pierre gick in i kyrkan i Stockholm innan matchen och bad en bön, med rätt stadig röst förkunnade Hans: - Ärade lord, vår hedrade herre, låt oss gå vidare från gruppen, låt oss ta det guld som vi förtjänar, vi ska hedra dig genom att visa upp våra härliga färger för vårt hedrade land...

Sen öppnade han en öl på kyrkans toa. Kyrkoherden sneglade lite snett på de tre gulblåklädda herrarna som stegade ut ur guds hus.

Det känns alltid som man misdar det bästa resorna. att det är roligast när man inte är med. Som när Hasse och Fredrik lyckades plocka upp en ung trevlig liftare som var bilmekaniker och hade med sig världens softaste cd-skiva med hans polare som spelade i ett tyskt rockband.

I morgon besiktigar vi bilen.